De flesta av oss har något vi njuter av i smyg. Något vi inte visar öppet, mest för att vi anar att det kan få omvärlden att se på oss med andra ögon om den får veta det.
Så det är inget självklart val att berätta, men jag har bestämt mig – jag ska vara uppriktig mot er:
Jag läser litteraturkritik.
Ofta.
Mycket.
Trots att jag vet att det finns en risk att detta ändrar ert sätt att se på mig så berättar jag. Jag skulle kunna säga att jag berättar eftersom det egentligen är något jag gör för mitt arbete; eller för att det kan få någon annan med liknande hemliga vanor att känna sig lite mindre udda. Men sanningen är en annan: jag berättar för att jag hoppas locka in fler på den här mörka, vindlande stigen.
Det är vanebildande. Jag skulle inte överdriva om jag beskriver det som beroendeframkallande. När man upptäckt hur litteraturkritiken kan öppna helt nya synvinklar på såväl litteratur som på världen och livet vill man bara ha mer och mer. När man väl fått syn på det som faktiskt finns där, alldeles i utkanten av synfältet, upptäcker att det där som glimtade fram under ytan är mer än bara skugga, då börjar man vilja se mer, komma djupare ner, utforska områden man tidigare inte ens visste fanns.
Nu vet ni. Jag kommer inte fråga efter era gulity pleasures, men vill ni berätta så lyssnar jag gärna.
You're no different to me 
Vilken är din favoritkritiker?
Just nu läser jag Claudia Lindén om Karen Blixen med stor behållning.
Då är det inte dagskritik? De där sorterande recensionerna har sin begränsade funktion.
Men det är intressant hur till exempel Yukiko Duke lyckas övertyga många om en boks värde.
Nå, det är viss skillnad på litteraturkritik och dagstidningsrecensioner. Duke är duktig på det hon gör, och de böcker hon lyfter fram är ofta läsvärda.
Men är inte det en genre i förfall? Från att ha varit makthavare och grindvakter lever litteraturvetarna en undanskymd tillvaro på akademins skuggsida.
Idag verkar författarna och läsarna inte behöva det där mellanledet som förklarar och analyserar.
Du sätter ord på en mycket vanlig missuppfattning som ofta, givetvis inte alltid men ofta nog, kommer ur det dåliga självförtroende som bristande bildning ger. Ett slags hävdelsebehov, ett behov av att visa att man minsann duger ändå. Och visst duger man ändå, och viss kan man ha stort utbyte och nöje av sitt läsande alldeles på egen hand, i synnerhet om man känner sig lite tillplattad av att höra någon alludera till något man själv inte är bekant med.
Men litteraturkritik handlar inte om att få något man själv inte kan förstå ‘förklarat’, tvärtom. Det handlar i stället om att få en glimt av vad någon annan ser i den text jag själv läser. Att ta del av någon annans analys belyser delar av texten jag själv annars knappt ens ser. att höra någon annan förklara hur de tolkar passager, teman etc i en text ger mig nya infallsvinklar och vidgar min egen upplevelse av läsandet. Det som kan vara lite svårt i sammanhanget och kräva en viss inkörssträcka är att omfamna tanken att det handlar om olika synvinklar, inte om att visa vem som har ‘rätt’ eller ‘fel’. Ett sätt att upptäcka detta kan vara att läsa olika kritikers tankar om samma text, och upptäcka att de faktiskt kan säga emot varandra, se helt olika på samma sak, hänvisa till helt olika källor och alludera till helt olika verk. Vem av dem har rätt? Allesammans, givetvis. Det handlar om olika sätt att se texten, och just det är det jag finner givande – att få del av någon annans synvinkel.
Mmmm… Förlåt dröjsmålet…. När jag läste litteraturvetenskap fanns det en spänning mellan New criticism (som vårdade myten om den rätta eller mest komplexa läsningen) och hermeneutiken som beskrev läsning som ett möte mellan läsarens erfarenhet och texten. De flesta hade nog distanserat sig från historiska idén om att försöka rekonstruera författarens avsikt.
Men de här olika vinklarna lär nog behövas och komplettera varandra, även om jag nog hör till dem som inte längtar efter guidning i vardagen.
Det är synd att du fastnar i tanken på kritikern som en auktoritet, och dig själv som läsare som underordnad. Det leder till en tankebild där det inte är långt till trotsigt avståndstagande, bara för avståndstagandets skull, och med det stänger man ute sig själv, och även om det är lite synd så är det ett val som står varje individ fritt.
Men dina argument är en av de tunga orsakerna till att jag faktiskt tvekar kring att tala högt om att jag uppskattar litteraturkritik. Eftersom jag ser kritikern som en jämbördig tänkare med en annan infallsvinkel än jag själv upplever jag de litteraturkritiska artiklarna och resonemangen som generösa inbjudningar till andras perspektiv, perspektiv som jag inte skulle ha någon möjlighet att ta del av om de inte bjöd in mig. Men genom att betrakta mig själv som jämbördig tycks jag, för den som ser kritikerna som en auktoritet att trotsta mot, också sträva efter att placera mig själv i auktoritetspositionen, och blir ibland avfärdad som elitist, ibland fnyst åt som någon som förhäver sig, ibland betraktad med det ohöljda förakt som ofta, i vår kultur, möter den som råkar låta en glimt av bildning skymta fram.
Det är måttligt kul, och får mig faktiskt ibland att tveka i steget när jag vill dela med mig av något jag upplever berikande, och hoppas att någon annan också skall uppleva på samma sätt.
Jag tror du missförstår mig – den motsättningen som tidigare fanns (och då kritikerna var halvgudar , jfr Fredrik Böök på 30-talet) mellan olika skolor är delvis upplöst. Idag har vi rivaliserande teorier som sätter läsaren i centrum och ibland helt driver ut författaren ur tolkningsarbetet. Läsaren konstruerar bokens innehåll och mening.
De här båda ytterlighetspositionerna ger lite utrymme för den vänlige (och beläste) introduktören, men jag anar att det fortfarande finns ett intresse för böcker som grund för ett samtal mellan läsare? Antagligen kommer de att fortsätta under mer eller mindre institutionaliserade former – det är inte säkert att kultursidor eller akademiska institutioner är de mest lämpliga platserna. Tyvärr dryper de av hierarkiserad kultursyn.
Varför skulle du tveka inför att visa bildning?
Jag tvekar ibland ett ögonblick i steget för att jag kan ana, liksom i ögonvrån sådär, att det nog kan vara rätt skönt att få vara accepterad som en del i en gemenskap, utan krav på att bevisa att man faktiskt kvalificerar sig och inte är en sån där störig, besvärlig, ifrågasättande, högfärdig ‘annan’ som ska göra sig så märkvärdig. Jag anar det, men jag anar samtidigt att priset är högre än jag är beredd att betala, och så tar jag ut steget ändå. Varenda gång.
För övrigt, de där ”ytterlighetspositionerna” du talar om är ofta, men inte alltid, mycket intressantare och mer givande att ta del av än den välmenande introduktören som ofta, men inte alltid, rör sig på ett alltför generellt plan för att dela med sig i någon högre grad av sina egna reflektioner och tankar om texten. ‘Vänlig’ kan vara nog så trivsamt, men så särskilt spännande eller intellektuellt utmanande är det inte.
Är det lärarpositionen som på något sätt lockar oss att pedagogisera litteraturen? Att göra den nyttig och paketera innehållet i lättsmälta läsaranpassade munsbitar?
Då blir det skrämmande att tänka sig steget till en mer komplex läsning – men det är väl ungefär som att lyssna till musik. Ofta är det de interkulturella referenserna som skapar mening. Hur många ser du här?
Jag beklagar, Mats, jag tycks oförmögen att förklara vilken glädje det var jag fann i litteraturkritiken. Jag förstår inte alls vilka du refererar till och inkluderar i ‘oss’, men jag gläds åt att ni tycks uppskatta referenser inte bara ur ett strikt nyttoperspektiv.
Det kan väl vara en ren njutning att ta del av någon annans njutning? Ungefär som vissa kokböcker mer handlar om att sätt ord på upplevelser än att vara instruktioner för matlagning.
Litteraturvetenskapens och kritikens redskap är ofta referenser. Och det är lättare att hämta dessa från litteraturen än de gemensamma erfarenheterna (som annars skulle varit ett enklare val)
Det tråkiga med det som kallas ‘gemensamma erfarenheter’ är de i de flesta fall, förutom då det rör nationella trauman som krig, stora olyckshändelser eller prinsessbröllop, bara berör ett fåtal och därmed lätt blir rätt interna och inte sällan exkluderande gentemot dem som inte var med vid just det tillfället.
Skolornas litteraturundervisning bygger väl ofta på en föreställning om att det finns en uppsättning gemensamma referenser som vi brukar kalla bildning? I bästa fall hjälper de oss att förstå författarens avsikter – och på ett djupare plan bekräftar de kanske bilden av oss som goda läsare (kulturellt kompetenta och intellektuellt rörliga).
Min eventuella poäng med musikvideon var att peka på likheten mellan receptionssituationen. Vi kan se filmen som en transaktion mellan avsändare och mottagare men det blir antagligen mer spännande om vi diskuterar olika tolkningar – och då kan din introduktör vara en spelare som förhöjer värdet av upplevelsen.
Jag pratar inte om undervisning, Mats. Jag var kanske lite otydlig i mitt inlägg, men jag läser litteraturkritik för min egen skull. För att jag själv upplever att det fördjupar min upplevelse av boken, och för att det ger mig glädje att återvända till älskade böcker och läsa dem med de ‘nya ögon’ det gett mig att ta del av någon annans reflektioner kring dem.
Den välmenande introduktören introducerade du, inte jag, så vad den hittar på får du själv ta ansvar för, det lägger jag mig inte i.
Tack för påminnelsen. Allt är inte pedagogik.