I ett samtal kring hur frustrerande det kan vara att som enskild individ uppleva att man blir bedömd och bemött utifrån hur andra personer i en grupp man är associerad med uppför sig beskrivs plötsligt upplevelsen av hur människors sätt att se på en individ förändras när det blir känt att individen har en viss diagnos, en viss sexuell läggning eller en viss kulturell tillhörighet som ‘chic mångfald’. Mitt equilibrium rubbas, och hamnar än mer ur balans när jag får ett förtydligande som beskriver hur ‘de här personerna’ (dvs jag, den udda, den avvikande) i sammanhang där mångfald betraktas som symboler på kvalitét betraktas som troféer blir jag än mer provocerad.
Yes, I said it. Jag blir provocerad.
Kränkt? Nej. Men provocerad.
Inte å mina egna vägnar. Jag är snart hundra år gammal och har utgjort ett pittoreskt inslag i sammanhanget ungefär hela mitt liv. Jag kan leva med det. Jag har försökt passa in, jag har försökt släta ut, slipa av kanter, härma efter, anpassa mig, tyda normer jag inte ser, tolka koder jag inte känner till. Det kostar mer än det smakar, och jag har nått en punkt där jag struntar i det. Jag är den jag är.
Men för alla människor, unga som gamla, som kämpar med att försöka vara som alla andra, försöka passa in, försöka omforma sig själva, dölja sin diagnos, sin sexualla läggning, sin udda hobby, sin nördiga sida, sin osäkerhet, sin rädsla att bli ställd utanför. För er skull, fantastiska människor, blir jag förbaskat provocerad av att den smärta, den plåga och den skräck det kan innebära att känna att hur man än försöker så kommer man aldrig att kunna vara ‘som de som är normala’ reduceras till något så förminskande och nedlåtande som ‘chic mångfald’. Som vore det en position man intar för att framstå som intressant, för att göra sig viktig eller få uppmärksamhet.
Till er, fantastiska människor, vill jag säga att det blir bättre. Det finns stöd, det finns hjälp, det finns människor att prata med, människor som varken kommer att försöka förminska er eller skratta åt er.
Det blir bättre. Jag lovar.
.
Efter moget övervägande avstår jag av hänsyn till hen jag pratade med om saken att länka till den plats där samtalet ägde rum.
You're no different to me 
Jag undrar ibland hur det känns att vara en sådan som ser sig själv som normal. Hur har man resonerat för att komma fram till att man själv är standard och resten är mångfald?
Jag tror det handlar om igenkänning – att känna igen sig i de flesta av de människor man möter och att bli igenkänd som en av dem, att känna igen sig i normen och att känna igen normen i sig själv. Det är min teori.
Det finns forskning om allt. En intressant aspekt av socialpsykologisk forskning är det s.k. massmissförståndet. Till exempel bland tonåringar är det mycket vanligt att man verkligen tror att ”alla andra” är bättre, har större självförtroende och har bättre framgång hos det motsatta könet. Hos många hänger detta kvar in i vuxenlivet och medför ofta en stark
önskan att absolut vara NORMAL, både i utseende, klädstil och åsikter. Ett sådant synsätt är naturligtvis hämmande för det egna jaget och därför är det bra att sådana här betraktelser som du här ger ofta lyfts fram. Jag skulle vilja utropa: det finns ingen som är normal, på samma sätt som det inte finns någon kvinna som fött 1,9 barn.
Utropa på du, Bertil. Att önska vara tillräckligt nära normal för att passa in, accepteras, få en plats i gemenskapen är mycket mänskligt. Det är kraftkrävande att gå ensam i stormen.