Så – vad gör vi åt saken?

Från universitetshåll ringer man än en gång i larmklockan. Svenska studenter, med svensk skolgång i ryggen, med svenskklingande namn, hela kitet, kommer från svenska gymnasier med otillräckliga förkunskaper, otillräckligt ordförråd, otillräcklig studieteknik, otillräcklig lärandeteknik, otillräcklig förmåga att formulera sina tankar.

Konsekvenserna för studenterna blir digra:

Språkproblemen yttrar sig i alla tänkbara undervisningssammanhang. Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift. Utan hjälp av ordbehandlare är stavningen över lag eländig. Detta brukar vi emellertid överse med, eftersom man i de flesta situationer i arbetslivet har tillgång till datorer.

Mer beklämmande är att studenterna har ett oerhört begränsat ordförråd, och verkligt oroväckande är att ordförståelsen är grund eller direkt felaktig.

Uttryck – även enkla vardagsuttryck – blandas ihop och används fel. (För att ge ett fåtal exempel: man kan skriva ”gav födsel till” i stället för ”gav upphov till” och ”menar på” i stället för ”avser”. ”Tar plats” betyder för det mesta ”äger rum”, inte ”breder ut sig”.) Den grammatiska förmågan är ytterst begränsad och ligger ibland på en nivå som gör studenternas utsagor direkt obegripliga.

Artikelförfattarna efterlyser vänligt och lite slentrianmässigt sådär ‘mer resurser till svenskundervisningen’ men handen på hjärtat, kamrater och mötesdeltagare, det här handlar om något annat, något större än resurstilldelning till enskilt ämne, gör det inte?

Handlar det inte snarare om en attityd och en inställning till lärande från skolors och lärares håll? Ingen föds med en fungerande studieteknik, ett adekvat och tillräckligt ordförråd glider inte passivt in i någons medvetande. Att förstå och tillämpa instruktioner kräver övning, tålamod och handledning, att läsa och tillgodogöra sig faktatexter likaså. Tålamod är en förmåga några få föds med, men alla kan öva upp. Det är inte så roligt alla gånger, men belöningen är mödan värd.

Att tillägna sig en fungerande studieteknik, en god lärandeteknik, ett fullödigt, användbart språk, god kommunikationsförmåga och tillräckliga förkunskaper tar tid. Svensk skola har, även om det inte alltid låter så när man lyssnar på debatten, gott om just resursen tid – tolv år per skolungdom innan de ska vara redo att gå vidare till universitet och högskoleutbildningar. Hur kan det komma sig att det inte räcker till för att rusta dessa unga adepter med de förmågor och kunskaper de behöver för att klara vidare studier?

Är svaret för stora dokumentationskrav, för lite planeringstid, för låg status för lärarkåren, för lite föräldrainflytande i skolan, för lite samarbete med företagen, för få datorer, för korta sommarlov, för många nationella prov, för krångliga styrdokument?

Jag är skeptisk. På tolv år borde en skola med hyggligt professionella lärare som samarbetar, prioriterar och arbetar målmedvetet hinna rusta eleverna inför högskolestudier, väl medvetna om vad som kommer att krävas av eleverna när de blir studenter.

Om vi inte kan det bör vi ställa oss frågan i rubriken – Vad gör vi åt saken?

För så här kan vi inte fortsätta.

Annonser

5 tankar om “Så – vad gör vi åt saken?

  1. Jag tror tvärtom att problemet blir ännu större om det bara satsas på svenskämnet. Ordförråd och studieteknik ska byggas i alla ämnen. Det gäller att göra precis som nya läroplanen säger, se alla lärare som språklärare och bredda synen på hur språk utvecklas.

    • Du har så rätt, Linda, alla lärare har ansvar för detta, ingen kommer undan, någonsin, någonstans. Oavsett resurser, huvudman, sociokulturella förhållanden, sin egen sociala situation och andra yttre omständigheter måste läraren ta ansvar för den undervisning eleverna får. Det är inte så kul att tugga i sig alla gånger, men det är eleverna som betalar priset när lärare sviker.

  2. Jag läste för ett tag sedan en artikel om just det här med lästräning, man tänker alldeles för sällan på att läsförståelse är något som måste tränas på samma sätt som när man lär sig spela ett instrument eller utöva en idrott. Det är inget man bara ”kan” utan något som måste övas upp. Tyvärr märkte jag under mina tio år som lärare hur svårt det var för eleverna att ta sig an en text och läsa, man kastade sig över uppgifterna och satt sedan och stirrade på texten eller frågade mig efter svaren, utan att ens ha läst texten från början till slut.

    Längre läsövningar och genomgångar av texter möttes med otålighet och okoncentration, just för att de inte verkade vana att göra det. De förstod helt enkelt inte syftet. Som lärare i främmande språk har jag också tampats med att få eleverna att läsa texterna i boken och inte bara lära in gloslistan utantill. För att kunna förstå ett ord i sitt sammanhang och själv kunna uttrycka sig i en fullständig mening behöver man ju veta hur orden används och ser ut i ett sammanhang. Hur jag än tjatade kom de till prov och läxförhör och hade bara läst glosor. Jag försökte med alla medel att få dem att fokusera på texterna och sedan använda det de läst för att uttrycka sig både muntligt och skriftligt. Det var en mycket tidsödande utmaning.

    Sedan är det som tidigare kommentarer säger viktigt att alla lärare förstår hur språk fungerar och utvecklas. Det jag undrar är hur dagens lärarutbildning tar hand om den biten. Pratar man om språkutveckling med en blivande matte- eller kemi- eller SO-lärare? Jag fick det ju eftersom jag utbildade mig till språklärare, men hur det ser ut för övriga ämnen vet jag väldigt lite om, vare sig nu eller då jag själv gick utbildningen.

    • Ingen som helst aning, det är nog lite si och så, förmodligen olika på olika håll, men oavsett om man på lärarutbildningen pratar om det eller inte så finns det forskning att ta del av, massor, helt fritt tillgänglig på nätet och i biblioteken.

      Ja, att läsa är konstarter, långt bortom avkodning, och konstarter som ständigt måste övas och tränas, med handledning och stöd och hjälp. En art är att läsa en faktatext, identifiera och plocka ut fakta utan att tappa sammanhang, och en annan att läsa en skönlitterär text, en tredje att läsa en tidningsartikel och en fjärde att läsa poesi. Och så vidare.

      Har inte eleverna fått lära sig detta så behöver vi börja där innan vi går vidare, annars blir det bara inget alls av allting.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s