Han hade en vigselring på fingret. Det hade inte hon. De satt lite i skymundan, men inte som om de ville gömma sig, snarare som om de sökte lite avskildhet. Rörde vid varandra, flätade ihop fingrarna, ögon bara för varandra. Båda välkammade, välklädda, putsade och fina för varandra.
Någonstans finns kanske en partner med den andra vigselringen på fingret. Kanske vet hen, kanska anar hen, kanske har hen ingen aning alls. Kanske sitter hen med hjärtat krossat, men kanske är det så att hen vet vad som pågår, och inte bara accepterar det. Kanske tycker hen det är helt i sin ordning, kanske för att hen själv är redo att gå vidare, kanske av någon annan orsak.
Kanske finns det inte alls någon annan partner med den andra vigselringen på fingret. Vi vet inte. Vi föreställer oss, men vet gör vi inte. Vi vet så lite om vad som pågår inom andra människor, och det är inte alltid självklart att det vi ser verkligen är vad vi tycker det ser ut att vara.
You're no different to me 
Kanske är hen inte alls redo att gå vidare. Kanske är ingen av dem det. Kanske är de alldeles lyckliga tillsammans och tillräckligt trygga för att kunna glädjas åt att den andra kan uppleva fina stunder, kärlek, spänning och glädje med flera personer. Kanske finns det inte bara en primär partner, utan flera. Kanske finns ett helt nät av partners.
Precis! Vi har ingen aning, och det är alltför enkelt att ta för givet att vi ‘vet’ utifrån vår egen situation och vårt eget perspektiv.
Har tänkt mycket på den här texten. Den kan översättas till flera situationer. Alltid bra att påminnas om att man troligtvis inte har hela bilden.
Så roligt att höra dig säga det! Ja, visst är det så, och jag är tacksam mot de två som satt där för att de påminde mig.