Expressen publicerar en artikel om en man som beskrivs som ”en tidigare så kallad näthatare”. Han får förklara hur han anser att de han gett sig på har förtjänade det, och berättar att det känns nästan skönt att ha gått vidare och lämnat ‘det där’.
Men det intressanta i artikeln är mannens motivering:
Man fick en känsla av att man kunde påverka saker, att man hade en makt som vanliga människor normalt inte har
I mina ögon låter det som om personen upplever sig i praktiken maktlös, upplever sig vara utan såväl makt som medel att påverka världen omkring sig eller ens sin egen situation i nämnvärd omfattning. En person som vill påverka men inte vet hur, som frustreras över att andra tycks veta och kunna, över att andra blir sedda och uppmärksammade medan personen själv förblir obemärkt.
Jag kan så klart ta helt fel, men om jag inte gör det så tycks det som att en av de viktigare nycklarna för att komma till rätta med de ‘så kallade näthatarna’ är just att lära människor vad och hur var och en faktiskt kan påverka såväl omvärld som sin egen livssituation. Även om man inte kan få allt som man vill genom ett magiskt trollslag, och även om man inte kan få andra människor att dansa efter ens pipa precis i den takt och med de steg man önskar så har den som vet hur oändligt mycket större makt och möjligheter att påverka än den som bara kan tjuta nej nej nej men som, likt ett trotsigt barn, inte kan sätta ord på vad hen vill i stället.
Bildning, ett begrepp som i många delar av vårt land betraktas med skepsis, ibland rent av med förakt, kan det vara en del av lösningen? Är i så fall bildningsföraktet en av rötterna till problemet?
Eller är jag än en gång helt fel på det?
You're no different to me 
Intressant tanke som jag ska låta skvalpa omkring ett tag. Jag tror att rätt mesiga människor kan skriva hemska kommenterar bara för att väcka reaktioner och få många gilla-tryckningar. Ett av många exempel på att vi människor ofta visar bristande omdöme när vi är i flock.
Absolut, flockbeteende är sällan vackert, och många vädrar mindre vackra sidor när de tror sig vara anonyma. Och ungefär där kommer, som jag ser det, bildningen in – både i insikten om att man inte är så anonym som man tror, och i insikten att det man gör må skada annan enskild individ, men inte stärker ens egen position.