Flickan som uppfann livet

Hon är en knippa självmotsägelser, både stor och liten, är med och står utanför, tar avstånd ifrån och vill höra till, döljer sig och vill bli sedd, huvudpersonen i Johanna Nilssons andra roman. Föräldrarna, mamma som vill från Uppsala till Stockholm, pappa som vill från Uppsala ut till den lilla stugan på Öland han ännu inte byggt med sina egna händer, vill nog så väl men Fanny vill frigöra sig, övertygar sig om att hon är adopterad och letar efter sina riktiga föräldrars gravar. Lillebror Simon lyssnar på hennes historier, skräckslaget förtjust och imponerad.

Jag-perspektivet ger läsaren ett inifrån-perspektiv, världen vi ser är världen som Fanny ser den. En gammal tant som jag påminns om hur det är att vara flicka i de tidiga tonåren, om behovet av att frigöra sig, att stå på sina egna ben i världen som en självständig individ, och samtidigt vilja bli sedd, omhändertagen, bekräftad både som individ och i relation till andra.

Snabbt, flyhänt och innerligt berättad lämpar sig boken väl som t ex bussbok eller väskbok, kapitlen och scenerna är korta och Fannys föreställningsvärld knyter ihop skeendet så att man raskt kommer in i stämningen även om man blivit avbruten av ett bussbyte eller en hastig regnskur.

Stöter ni på Flickan som uppfann livet av Johanna Nilsson, så plocka upp den, stoppa den i fickan och läs den.

Advertisements

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s