I DN funderar Catia Hultquist kring samtalstonen på den svenska delen av Twitter, och fenomenen hon beskriver känner jag visserligen igen, men inte som generella Twitterfenomen:
Twitter är ett hetsigt sätt att kommunicera och särskilt gynnsamt för den som gillar att skriva spetsiga oneliners. Därför är det inget mysterium att forumet blivit så poppis bland journalister, politiker och andra formuleringsglada opinionsbildare. Men ibland går det lite väl fort i Twitterhockeyn. Hårda puckar svischar fram och tillbaka utan att något egentligen blir sagt. Alltför många har tvingats lära sig den hårda vägen att Twitterkontot inte bara var ett smidigt sätt att skaffa sig nya bekantskaper. Det var också ett lysande sätt att skaffa sig ovänner. Och trots, eller kanske på grund av, mikrobloggens nyvunna folklighet börjar nu en trötthet märkas bland pionjärerna
Jag twittrar både på svenska och engelska, följer en del på båda språken och fenomenen hon beskriver, hur det ”har blivit kallt och hårt och att revirmarkerandet tagit över” ser jag också, men bara i den svenska sfären. Det är inte ovanligt att någon t ex försöker presentera sig genom att redan i sin fjortonde tweet eller så gå till frontalangrepp mot någon med många följare, kanske i avsikt att bli sedd av dennes många följare och därmed uppmärksammad själv.
I den globala sfären hålls, såvitt jag ser och möter åtminstone, däremot fortfarande en hövlig och civiliserad samtalston oavsett ämne. Det är rätt skönt.
Jag reflekterade över detta i en tweet tidigare i dag, och fick föga oväntat bland annat kommentarer om att det är olika vad som ses som hövligt och ohövligt, om att mottagaren skall se förbi tonen och höra på vad som sägs, och att det är mottagaren som bär ansvaret för att vara tolerant mot drullar, men också igenkännande reflektioner kring vad som ligger till grund för denna oartiga attityd.
Hövlighet tycks ibland uppfattas som en prestigeförlust, som om det vore den underordnades roll medan bufflighet vore den överordnades. Jag vet inte hur det kan komma sig, det har kanske långa historiska rötter, men det är bekymmersamt.
Hövlighet handlar inte om att stå med mössan i handen, skrapa generad med foten och känna sig bortkommen. Det är ju tvärtom ett sätt att i handling och bemötande visa den andre respekt, att mötas och bygga en för alla inblandade fruktbar relation, tillfällig eller bestående, oavsett inbördes verkliga eller inbillade positioner.
Att bemöta någon hövligt, rakt och tydligt, ärligt och ibland i mothugg, men hövligt, är ett sätt att tala om att man är en civiliserad person som önskar fortsätta relationen. Det gäller privat, det gäller socialt, det gäller i styrelserum och i konseljer. Överallt. Även på Twitter.
Eller tar jag fel?
You're no different to me 
Vänlighet är extremt effektivt – och nästan oförlåtligt för den som mockar gräl för grälets skull!
Hövlighet och vänlighet, är det samma sak eller missförstår jag dig?
Det finns många intressanta nyanser mellan vänlighet och hövlighet. Om vi slänger in respektfull och empatisk skulle vi antagligen kunna göra någon form av kriterielista för hur vi vill att kommunikation och mellanmänskliga relationer ska vara beskaffade.
Å andra sidan har vi kraven på tydlighet och ärlighet – då kanske konvenansen får stryka på foten. Den arge är ofta besvärande självrättfärdigande i sin sanningsiver. På nätet blir det ganska uppenbart och plågsamt.
Det är trots allt bara ord.
Finns det verkligen en motsättning mellan att vara hövlig och vara ärlig? Är det inte snarare den drulliges ursäkt för att fortsätta vara ohövligt drullig? De där ‘nyanserna’ du pratar om, är de inte varianter på ungefär samma sak? Ett framhärdande i att fortsätta som innan, trots att människor drar sig undan, och lägga ansvaret och gärna också skulden för att kommunikationen brister på den andra, den som är ‘för känslig’, ‘inte har någon humor’, är ‘för fin i kanten’ eller hur man nu väljer att formulera det?
Jag försöker översätta det till min vardag och ett fall av havererad kommunikation där ett anonymt forum urartade. Hövlighet tror jag i min värld har rötter i en tid där det goda ryktet var en livslång investering – en man att lita på. Då kunde man inte riskera ansiktet genom impulsartade handlingar och de flesta höll sig nog ganska nära etikettsreglerna. Vi talar om stabila samhällen som t.ex. bondesamhälle. Inom borgerligheten krympte nog den här iden om heder eller till och med hederlighet – andra förmågor blev viktigare och människor intog mer instrumentella förhållningssätt.
Är det kärnan? Att vi använder kommunikation som ett redskap för att utnyttja varandra i oklara syften? Då blir sådant som humor och etikett redskap för att bevara hierarkier och pisitioner.
Nej, Mats, det är inte i någon mån kärnan. Den som vill utnyttja någon annan i ett eller annat syfte använder sig av alla tillgängliga redskap, och ser därutöver till att få tillgång till ytterligare några.
Hövligt är inte maktutövning, inte påtryckning, inte ett vapen, inte en stridsåtgärd, inte ett sätt att bevaka den egna självbilden, inte ett sätt att göra sig bättre än andra, inte ett sätt att förhäva sig eller framstå som bättre än man är.
Hövlighet handlar om respekt – respekt för övriga i samtalet, respekt för samtalet, respekt för tysta lyssnare, respekt för kommunikationen och respekt för sig själv.
Så enkelt, och så svårt.
Jag håller i grunden med dig och om jag börjar analysera mina egna drivkrafter blir det antagligen alltför privat.
Det känns bra att hövlighet faktiskt fortfarande är en möjlig väg att gå i en värld där skrik och manipulation tycks vara ett dominerande mönster.
Idén om ”den ärliga ilskan” kanske är en konstruktion för att legitimera dåligt uppförande?
Det tycks inte omöjligt.
Intressant att det är skillnad på den svenska sfären och den engelska. Hur kan det ha blivit så? Är vi dåliga på att gilla olika?
Kanske ligger en del av förklaringen just i såna uttryck och formuleringar – svenskar kanske ser kommunikationen som en tävling, som en strid att vinna och tror att man bara behöver anstränga sig för att vara lite trevlig mot människor man tycker om?