Alla barn i början

Internet är inte längre en ny arena. Den har hunnit genomgå många stadier. Traditioner, sedvänjor, interna skämt och undermeningar har utvecklats, etablerats, utvecklats vidare, en del har försvunnit ner i historiens glömska, andra blivit kvar och utvecklats.

Somliga av oss har varit med ett tag, vi har sett trender komma och gå och nyttjar utan att ens reflektera över saken de kommunikativa broar som utvecklats i form av etablerade förkortningar, specialteckenbruk, emoticons etc. Ibland leder detta till välkomna frågor om vad vi egentligen menar, begrepp som t ex #ffse är inte självklart uppenbara. Andra gånger leder det till intressanta och givande diskussioner kring hur t ex VERSALER uppfattas av mottagaren, och kring huruvida det är viktigare i sammanhanget att avsändaren använder en personlig stil eller hur mottagaren uppfattar budskapet. Men vanligast, tror jag, är att vi genom vårt språkbruk modellerar etablerade fenomen, snarlikt hur vi för talspråket vidare helt enkelt genom att modellera allt mer komplexa språkliga mönster och finesser när vi kommunicerar med nya talare, små barn eller språkelever t ex.

Och precis som i huvudsakligen talspråkliga sammanhang finns även på nätet språkpoliser, ibland lustiga, lättsamma, informativa, en ständig källa till glädje. Andra gånger väl nedlåtande, överlägset förminskande nybörjarens strävan att etablera sig språkligt. Om jag tillåter mig en generalisering, väl medveten om att det myllrar av undantag, tycks de förra oftare tillhöra det äldre gardet, säkra på sin plats i sammanhanget och inte rädda att ha fel, medan de senare återfinns bland de som nyligen själva var nybörjare, ivriga att visa fram sina nya kunskaper och etablera sig bland de ”coola katterna” (visst är det ett ljuvligt uttryck?)

Min poäng med dagens rant är helt enkelt: var inte nedlåtande mot nybörjare, har du tur finner du dig själv i den positionen igen rätt som det är.