Ordens makt

Det är skolstart igen. Barn och unga, och inte fullt lika unga, flockas på skolgårdar, i skolkorridorer och klassrum.

I många fall, ja i de flesta fall, i glädje och förväntan.

Men jag vill påminna om att vi inte kan ta det för givet. Alla gläds inte. I varje skola finns några som går till den första skoldagen med kramp i magen. Livrädda, ensamma, utsatta för andras hån, blickar, avståndstagande, nålstick. En förfärlig situation som lämnar ärr för livet.

Jag skriver inte detta för att ge er dåligt samvete, för att få er att känna er otillräckliga eller hjälplösa. Jag skriver för att påminna om att det går att göra stor skillnad med små medel. Precis som ord kan orsaka ärr kan ord läka sår.

Andreas Drakenberg berättar i sin blogg om sin högstadietid:

En dag, när jag gick i sjuan och var på väg hem från skolan, såg jag en kille i min parallellklass på andra sidan gatan. Hans namn var Jakob och i sin famn bar han på vad som såg ut att vara samtliga böcker för hela terminen. Konstigt, tänkte jag, då jag undrade vem, som på en fredag, bär med sig alla skolböcker hem från skolan? Han måste vara en nörd sa jag för mig själv, ryckte på axlarna och fortsatte hemåt.

”Jävla bög”, hörde jag någon säga bakom mig. ”Bögklubben är åt andra hållet”, sa någon annan och jag såg hur ett gäng killar sprang i full fart mot Jakob utan några planer på att stanna. De sprang rakt in i honom och knuffade alla hans böcker ur händerna på honom, för att sedan lämna honom där på marken i sin egen röra. När Jakob, efter vad som kändes som en evighet, äntligen tittade upp fanns där en oerhörd ledsamhet i hans ögon. Jag bestämde mig därför för att gå fram och hjälpa honom.

Detta beslut ändrade allt, på en fullständigt livsavgörande nivå. Läs hela blogginlägget, från början till slut. Det är väl investerade minuter.

Jag återgav för några år sedan en berättelse jag fick av en av alla de kloka människor som passerat genom mitt klassrum genom åren. Han berättade om hur han som befälselev med mycket enkla medel gett de unga människor han hade ansvar för lite mer ork i det avgörande ögonblicket, och visade hur vi kan använda oss av denna chokladkakevisdom i alla andra delar av livet.

Den sista dagen av övningen var alla trötta, det var kallt, kläderna var fuktiga, alla frös, hade ont här och där, och förväntades som avslutning gå långt och länge för att ta sig tillbaka till civilisationen, varma duschar, torra kläder och vila. Humöret och orken låg långt under nollstrecket.

Och då plockade den unge mannen fram sin chokladkaka.

En liten omtanke som gör stor skillnad, just för att den är en omtanke. Det kostar oss inget alls, men ger oändligt mycket.

Det tänker jag på nu när skolåret börjar igen. Det går att göra skillnad. Det är till och med enkelt.

Annonser

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s