I dag är dagen min yngste son reser över havet, till en annan kontinent. Han gör det för kärlekens skull, och jag gläds uppriktigt med honom. Det är långt, och känns det rätt och stannar han så blir det ännu längre. Givetvis kommer jag att sakna honom, han är en trevlig människa och underbar att umgås med, men jag kan inte knyta fast honom i mitt förklädesband för eviga tider. Så här är livets gång. Barn växer upp och blir självständiga vuxna, tar ansvar för sig själva och erövrar världen.
Jag står kvar och ser stolt ut.
You're no different to me 
Att ha ett barn som är modigt nog att följa sitt hjärta måste vara en fantastisk känsla, trots allt. Jag hoppas att jag får uppleva den i framtiden.
Det är en fantastisk känsla att se barnen bli vuxna, följa sina hjärtan och erövra världen. I mångt och mycket handlar det, tror jag, om att som förälder backa undan och hålla sig ur vägen, men finnas tillgänglig om de behöver mig.