Ansvaret och offerkoftan

Cissi Wallin skrev häromdagen en krönika i Metro på temat konsumentmakt och konsumentinflytande:

Jag älskar konsumentmakt. Och jag älskar att alla vi konsumenter nu har en större möjlighet än någonsin att varna varandra för oseriösa företag, använda till exempel betygssättnings-sajter som Rejta.se och skapa digitala upprop mot dålig service.

Men det är inte alla som väljer att ta del av de möjligheter som står till buds, suckar Wallin:

Därför blir jag heligt livstrött på alla de som samtidigt inte fattar vikten av konsumentansvar. Minns du den där klasskamraten i högstadiet som alltid skyllde på ”men det var ingen som sa att…” när hen inte ville eller orkade ta ansvar för sin egen brist på engagemang?

Det hade inte gjort någon annan så mycket om en eller annan struntade i att ta sitt ansvar, men Wallin beskriver det mönster hon ser i detta:

Håller vi på att få ett helt samhälle av ”det var ingen som sa”-konsumenter? Och vad gör det med oss och vår syn på ansvaret över våra egna liv, överlag? När allt annat alltid är någon ”annans fel”? Offerkoftan kliar. Ta av den.

Har hon en poäng, eller viftar hon mot väderkvarnar? Kan det vara så att ju tillgängligare informationen blir, ju större möjligheter att ta reda på vad det faktiskt är som konsumeras, ju tyngre känns ansvaret för de felaktiga valen, i stort och smått?

Jag vet inte, men det är en tanke värd att reflektera över.

Annonser

2 thoughts on “Ansvaret och offerkoftan

  1. Morrica, jag känner inte igen mig i det hon beskriver. Vi är helt enkelt olika. Somliga går ut och köper första bästa dator, eller går in på en restaurang som ser trevlig ut. Själv lägger jag timmar på att skapa restauranglistor, screena hotell innan varje liten tur bortom Valdemarsvik och jag skulle aldrig köpa något större utan att läsa recensioner och kommentarer först. Är den modellen bättre? Ja för mig är den det, för jag grämer mig över dumma köp och halvdana måltider. Men inte för den som är mer bekymmerslös och kan ta sådant med en klackspark.

    • Ja, visst är vi olika, och det gläder mig. Tänk vilken trist värld vi skulle levt i om vi alla varit lika!

      Jag tror Wallin syftade på en tredje kategori – den gruppen människor som varken förmå ta misslyckade investeringar eller misstag med en klackspark, men inte heller lägger en bråkdel av den möda du beskriver på att förbereda sig utan snarare förväntar sig att ‘någon annan’, den där du vet som t ex kokar kaffe till möten eller sköter disken på somliga arbetsplatser, ska ta ansvaret och upplever det som en personlig kränkning när ‘någon annan’ visade sig vara de själva.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s