Värmepump

Föreställ dig att du vandrar hemåt en frisk, inte särskilt kall höstkväll. Det är sent, de idylliska villorna sover, det är släckt, mörkt i nästan alla fönster och du tycks vara den ende som rör dig ute. Allt känns lugnt och skönt, du är på välbekanta gator och fötterna hittar vägen av sig själva. Vid varje villas vägg står, som det gör numera, en värmepump. De slår av och de slår på, precis som de brukar. En lätt vind drar genom trädkronorna, du är på gott humör, ser fram mot att komma hem, sparka av dig skorna, sjunka ner i soffan en stund med en kopp te, varva ner innan du går och lägger dig i din trygga, bekväma säng.

Bäst du går där börjar du känna hur en tanke som formats någonstans i ditt bakhuvud börjar pocka på uppmärksamhet. Det finns ett mönster i hur de där värmepumparna slår på. Du förklarar det för dig själv med att de är inställda likadant, men tanken pickar vidare, som en kyckling som tar sig ut ur ett ägg. De sätter igång i tur och ordning. De sätter igång bråkdelar av sekunder efter att du gått förbi. Och de stänger inte av. Framför dig är de tysta, bakom dig mullrar varenda anläggning. Och de få fönster det lyste i nyss är mörka nu.

Du fortsätter gå, och när du nu blivit uppmärksam på mönstret går det inte att undvika att lägga märke till att det verkligen finns där. Varje hus du passerar har en värmepump, och varje värmepump slår på när du passerar.

Var den idylliska småhusvägen med sina låga häckar och välskötta trädgårdar verkligen så här lång tidigare? Det slår dig att du aldrig tänkt på saken riktigt så noga som du gör just nu. Du brukar gå i egna tankar och inte riktigt lägga märke till vägen. Nu lägger du märke till den. De mörka, blanka fönstren. Häckarna med sina öppningar till förstutrappor och garageuppfarter. Och värmepumparna som slår på, en efter en efter en efter en. Det känns som någon tittar på dig. Kittlar lite i nackhåret, och du kommer på dig själv med att lyssna uppmärksamt. Efter steg, efter mänskliga ljud.

Värmepumparna slår på. Du tvekar i steget, saktar ner, stannar. Tar ett par steg till. Stannar. Passerar ännu en pump. Den mullrar igång. Du stannar igen. Tio steg till så kommer du passera nästa. Den står där, tyst. Väntande. Nej, naturligtvis inte väntande, det är ett förmål, en tillverkad tingest utan liv, utan själ, utan tankeförmåga.

Du tar de tio stegen. Den mullrar igång. Du stannar.

Där framme står nästa. Du skymtar slutet på vägen nu. Bara sju värmepumpar till att gå förbi. Du börjar gå, motvilligt, som du vore tvungen att tvinga fram benen för varje steg. Två steg innan du når fram till den stannar du. Drar ett djupt andetag.

Det är då den första röda lampan tänds. En liten, illröd lampa, inte större än en genomsnittlig ljusknapp i ett genomsnittlig trapphus, på värmepumpen du ska till att gå förbi. Ändå får den dig att hoppa till. Du småskrattar åt dig själv, försöker intala dig att du är fånig, och tar de där två stegen.

Värmepumpen mullrar igång, och på nästa tänds en röd lampa. Och på nästa. Och nästa. Två rader med röda lampor väntar på att du ska våga ta stegen in mellan dem. Du vänder dig om, och bakom dig tänds de röda lamporna på de mullrande värmepumparna, en efter en. Håller koll på dig, så att du inte får för dig att vända om och gå tillbaka. Så att du verkligen ska fortsätta framåt.

Du går förbi nästa värmepump. Den dröjer ett par ögonblick med att mullra igång, och du stannar och ser förvånad på den. Varför bröt den mönstret? Månen har försvunnit bakom molnen. Vinden har mojnat helt.

Och i det ögonblicket slocknade gatubelysningen.

Advertisements

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s