Sara Lövestam påminner oss i sitt inlägg på LR-bloggen om något som borde vara självklart men under pågående match så ofta blir bortglömt: Vi har inte en aning om vem som faktiskt sitter där framför oss i klassrummet. Hur öppen vi än upplever att människan vi möter är finns där alltid fler aspekter som hen av en eller annan anledning inte nämner för oss.
Under bokmässan var jag bland annat i Lärarnas Riksförbunds monter och pratade om läsning, om min nya bok och om den här bloggen. Under intervjuntipsade jag bland annat om att man som lärare kan föreställa sig att halva klassen är gay och inte vill berätta det. Inte för att halva klassen ÄR gay (eller vad vet jag, eller vad vet någon förutom varje enskild elev själv), men för att det hindrar de där slentriankommentarerna och generaliseringarna som annars så lätt dominerar. Så att vi inte råkar prata om ”de homosexuella”, som om de är några andra. Möjligen är de inte hälften, men de sitter där och de hör vad du säger.
På samma tema kan man förstås med fördel föreställa sig att hälften av ens elever är transsexuella och inte vill berätta det. Att halva klassen är muslimer och inte berättar det. Att halva klassen är romer, har cp-skadade föräldrar och syskon med downs syndrom. ”Vi” ska inte acceptera ”dom”, för vi lärare har ingen aning om vilka som sitter i klassrummet.
Det är viktigt att vi påminner oss om detta då och då – det är så mycket vi inte vet om människor omkring oss. Oavsett hur väl vi tycker oss känna eleverna i våra klassrum, oavsett hur god relation vi upplever oss ha med dem så finns det saker och ting de väljer att inte dela med oss. Av olika skäl – rädsla för hur det skulle tas emot, dåliga erfarenheter, det upplevs som för privat, kanske har vi helt enkelt inte med saken att göra. Oavsett skäl måste vi förhålla oss till att så är fallet, och bemöta med varje enskild elev och dennes situation med respekt.
Det är ett gott råd Sara Lövestam ger oss, och inte bara för klassrummet – alla människor vi möter håller delar av sitt liv privat, liksom vi själva gör det. Att påminna sig om att vi inte har en aning om hur dessa delar faktiskt ser ut titt som tätt minskar risken att man oavsiktligt kör en bildlig armbåge i näsbenet på en medmänniska.
You're no different to me 
Precis det där försöker jag påminna mina kollegor om när vi pratar normer och likabehandling… tycker att det borde vara ett enkelt sätt att tänka ”vi” istället för ”vi och de”. Men man måste tjata och tjata..
Man måste ju det. Ständigt påminna, ständigt tjata, ständigt vara hen den där som gnatar
Men i slutänden är det värt det. Det är jag övertygad om.
Absolut! Det är jag också!
Vi tjatar vidare *vinkar glatt med regnbågsflaggan*
Eller så kanske man bara kan tänka att den jag ”är” inte är bättre än det andra människor ” är” så slipper man föreställa sig att andra människor är varken det ena eller det andra, och bara visa respekt och ha ett öppet sinne.
Nja, det låter ju lovvärt i och för sig, men det antyder att tankeleken skulle hjälpa läraren att ‘tänka sig ner en nivå’, som om den norm som är så lätt att slentrianmässigt stanna i vore snäppet över.
Vem är Morrica/Mrrica i rubriken i min mail?
Eftersom du ställer frågan här, så antagligen jag.