Namnmagi

Ett återkommande tema i sagor och legender är den magiska kraft som ligger i att känna till och nämna någon eller något vid dess sanna namn. Och som med all magi är bruket av det sanna namnet ett tveeggat svärd. Den som känner någons sanna namn har skaffat sig ett övertag och makt över den benämnde, men samtidigt riskerar den som uttalar det sanna namnet högt att locka till sig och reta upp den benämnde.

I äldre tider använde man sig därför av så kallade noanamn för att tala om saker man fruktade. Man talade om Gråben, Bamsen eller Mickel hellre än att nämna varg, björn eller räv vid deras sanna namn. Genom bruket av noa-namn hoppades man kunna tala om det skrämmande utan att locka faran till dörren. Samma magiska tänkande som vi anar bakom det numera skämtsamma när vi talar om trollen dansar de på trappan.

På Twitter har under ett par dagars tid ett långt, intensivt och stundtals konstruktivt, stundtals rent av upprört samtal ägt rum. Det började med frågan om svenska lärare, rektorer, huvudmän med flera ansvariga i skolan är redo att benämna det faktum att det finns lärare i svenska skolor som av olika skäl och på olika sätt faktiskt är dåliga lärare. Inte alla lärare, inte ens de flesta lärare, men de finns. De finns, och för de elever som drabbas innebär det undermålig lärandevardag och otillräckliga kunskaper för nästa steg i utbildningen. Det är ett samtal som stundtals rör upp känslor. Medan många funderar kring hur den förekommande föreställningen om läraryrket som ett kall påverkar samtalet jämför andra, som så ofta, med näringslivet. Samtidigt ropas efter syndabockar, ifrågasätts vems ansvar det är att avgöra om en lärare faktiskt är dålig, sårade känslor orsakar ledsnad och den lockande, bedrägliga positivismen lyfts som en sköld, tillsammans med uppmaningar om att använda noanamn på det som skrämmer.

Jag finner det bekymmersamt, och har svårt att se hur magiskt tänkande skulle vara till nytta i en skola som dalar i interntionella jämförelser.