I Expressen uttalar domaren i det omskrivna våldtäktsmålet sig om vad dominanssex innebär:
Han säger också att han hör dessa ”nej” och ”sluta” som ofta är ett inslag i dominanssex, har jag nu har lärt mig, kommenterar Ralf G Larsson som var domare i målet.
Och jag undrar – var har han lärt sig detta, denna domare vid Lunds Tingsrätt? Vilken är källan till hans nyvunna kunskap? Och hur kan det komma sig att källan glömde att nämna att dominanssex, till skillnad från våldtäkt och övergrepp, bygger på samtycke?
Vi talade lite om det här med sexualundervisning på Twitter tidigare i dag. Om jag uppfattade samtalet rätt var vi tämligen överens om att det finns både utrymme och behov av att, förutom heterosexuellt penetrationsex och fortplantning, också prata om områden som samtycke, kommunikation, flirt, signaler, olika variationer av sexuella aktiviter, hbtq, respekt, relationer och var man kan lära sig mer.
Det säger sig själv att sexualkunskap är ett så stort och komplext ämne att det inte kan avhandlas på en temadag eller en handfull lektioner under högstadiet. Tvärtom – sexualkunskap behöver belysas och beröras och betraktas från så många olika vinklar det någonsin går att tänka sig. Vi behöver prata om skillnaden mellan övergrepp och samtycke, mellan vad som är en del av leken och vad som inte är det, och hur vi förhåller oss när vi är osäkra. Vi behöver läsa böcker, romantiska kyska kärleksromaner likaväl som haussade Fifty Shades of Grey tillsammans och prata om vad det egentligen är som pågår i berättelsen. Vi behöver se och diskutera filmer, såväl enkla Hollywoodska kärlekshistorier som porr. Vi behöver besöka muséer, virtuellt och i verkligheten, och se utställningar om kärlek och sex och relationer. Vi behöver besöka ungdomsmottagningen, RFSU etc tillsammans med alla elever, både för att få del av informationen, och för att faktiskt rent konkret visa var dessa håller till, hur det ser ut där, och vad som väntar den som kommer dit själv sedan, ensam eller med en kompis. Vi behöver prata om kön och genus, om sexulitet och kärlek, om lust och passion och om flirt och förälskelse, om äktenskapslagstiftning, sambolagar, läsa om statistik och traditioner, och vi behöver göra det mycket och ofta och i många ämnen.
Hur når vi dithän, tro?
You're no different to me 
Nu är du så där klok igen. Jag håller bara med.
Aw, tack!
Jag HUR når vi dit? Jag tror alldeles för många dels är naiva (= tror inte att eleverna just deras klassrum eller tonåringen i just deras hus är kapabla till våldtäkt/potentiella våldtäktsoffer) och dels tror de för mycket om våra ungdomar, ja, om människor över huvud taget. De få gånger jag tar tillfället i akt och diskuterar dessa frågor med mina elever märker jag verkligen hur jäkla mycket mer vi måste prata om detta. De har ingen aning. De vet inte att man 1. får säga nej och 2. att ett ja krävs för samtycke. De vet inte det. Vi har ett hästjobb framför oss, men det är ett sjukt viktigt – och fullt möjligt – hästjobb.
Fullständigt möjligt, men vi måste göra det alla tillsammans. Det går inte att skjuta ifrån sig och intala sig att det här med sexualundervisning är biologilärarens ansvar, eller skolsköterskans, eller RFSUs när de kommer på besök en enstaka lektionstimme. Och som vi sa, vi måste börja från början, förskolan är lika betydelsefull som grundskolan och gymnasiet i detta arbete.
Pingback: När den utsattas känslor och upplevelser värderas lägre än förövarens uppsåt – vart fan är vi då på väg? | mina Sanna ord