Efter att lite plötsligt funnit att tiden var inne att lämna ett informellt förtroendeuppdrag som under en längre period infallit med absolut regelbundenhet finner jag att ett sådant i icke försumbar grad fungerar som kronometer.
En återkommande orienteringspunkt i tidsflödet, likt trevligt glimmande ljuspunkter som markerar var leden går och ger vandraren en vink om var hen befinner sig. Utan dessa punkter, noterar jag fascinerad, glider jag ytterligare i min redan tämligen dimmiga tidsuppfattning. Sannolikt ett fenomen av övergående natur, men intressant att iaktta.
Samtidigt fungerar även denna sorts kronometer som en ständigt tickande påminnelse om att tiden går, och inte väntar på någon.
Time chasing time creeps up behind
I can’t run forever, and time waits for no one
Not even me
You're no different to me 