Jag besitter förmågan att bli orimligt och oförutsägbart entusistisk över plötsliga grammatiska finesser i sammanhang. T ex att utan att anstränga mig det minsta finna att jag använt hen tre gånger i förarbetet till ett dokument som kommer vara såväl offentligt som officiellt när det är klart.
Wiiee! Jag är så förtjust i detta nya lilla pronomen. Jag är förtjust i att en ordklass jag ofta hört beskrivas som sluten visar sig vara öppen. Och jag är så förtjust i att jag numera allt oftare inte ens noterar att jag använder ordet, det liksom bara blir.
You're no different to me 
Hen är väldigt praktiskt. 🙂
Det har helt behändigt fyllt en språklig lucka, och sånt gör mig så språknördligt glad
Vidrigt!
Ah, så ljuvligt, tack för din illustration av hur rädslan för förändringen reagerar! När väckte ett promonen senast sådan uppmärksamhet? Inte sedan du-reformen. Tänk så mycket språkbruk säger om paradigm och tidsanda.
Jag märker själv av att jag börjar använda detta pronomen oftare och oftare och håller med om att det är behändigt. Jag hade faktiskt en diskussion kring fenomenet med en kollega i veckan. Hen uttryckte sin åsikt med att relatera det till dagens ungdomar och hur det riskerar att förvirra dessa redan identitetssökande unga individer. Jag misstänker att hen har missuppfattat poängen med hen 🙂
*flinar glatt* så gulligt, så välmenande, så…. konserverande obehagligt också.
Det jag uppskattar med hen är att ingen riskerar att hamna utanför till skillnad från han/hon. När jag förstod den aspekten omfamnade jag detta nya pronomen fullt ut. Har en bra och praktiskt paralell till alla som är lite rädda. Mamma-pappa-förälder. Bror-syster-syskon. Din pappa slutar inte att vara din pappa för att du benämner honom som en av dina föräldrar.
Så kan man tänka, ja