Den grå floden

Jag tycker om poesi. Jag tycker mycket om poesi. Poesi har stort utrymme i min vardag, som inspiration, som sammanhängande struktur, som undervisningsmaterial.

Inte alla som studerar i mitt klassrum är odelat positiva till poesi, i synnerhet i början – det finns många föreställningar om poesi som svårt, abstrakt, tungt, krävande, något för nördar, akademiker eller andra aparta slags varelser. Men faktum är att med tiden kommer de flesta att åtminstone vänja sig vid formatet, och en och annan upptäcker rent av att hen tycker om poesi när hen väl fått bekanta sig med fenomenet.

Poesi ställer krav på läsaren. Det koncentrerade formatet ger varje ord, varje skiljetecken, varje tomrum, varje paus, varje radbrytning en tyngd de inte alltid har i all slags text. Ord och uttrycks väljs ut inte bara för sin direkta betydelse, associationer, kulturella och politiska sammanhang, undermening, prosodi och underförstådda värden är betydelsebärande. Men poesi ger också generöst till sin läsare, ger läsupplevelse, tankar och reaktioner, ger känslor och associationer, utmanar och erbjuder vila, och öppnar med sina väl valda formuleringar ständigt upp nya delar av världen.

Jag har, som jag nämnde tidigare, börjat bekanta mig lite med poesi skriven på spanska, och som vinglig nybörjare når jag ännu inte längre än ytan, ibland knappt så långt. Men ibland tycker jag mig ändå känna ett litet stråk av det som finns därunder, en doft som drar förbi, ett ljus som glimtar till, ett ljud jag nästan hör, och trots att det inte är mer än så ännu gör det mig alltid ivrig, snudd på girig, efter att förstå mer, se bortom, förstå djupare, känna innerligare. Jag vet ju att det finns där, utom räckhåll! Ibland hjälper vänliga människor som inte bara förstår språket utan också känner kulturen mig att se bortom den enkla nivån jag själv ser ännu, och jag kan inte med ord uttrycka den hisnande glädje och tacksamhet jag känner när ännu en skärva av den värld som finns glimtar fram.