Charmfaktorn #ind14

Jag befinner mig för stunden på en av mina svenska favoritkonferenser se. InternetdagarnaStockholm Waterfront. Det är ett ställe för nätverkande, för återknytande av kontakter, för inspiration, information och ifrågasättande. Det är ett tillfälle att besöka, betrakta och beakta mekanismerna bakom kulisserna, att tala om och reflektera över de underliggande strukturerna, att få del av andras perspektiv och synvinklar på den digitala delen av vår verklighet.

En aspekt som kommer upp, gång på gång på gång, i olika vinklar och olika känslotillstånd, är integritetsaspekten. I går var det ett bekymrat Twitterflöde som diskuterade hur stor andel av våra aktiviteter på nätet det är rimligt att ”de” kommer åt, lagrar, systematiserar, korsrefererar och nyttjar; och hur obehagligt det är att ”de” faktiskt samlar in och lagrar utan att vi godkänt och accepterat det.

Jag frågade flera gånger vilka ”de” är. Svaren varierade, men hade hela tiden det faktum att de var tämligen odefinierade gemensamt. Det finns, tycks det mig, ett tydlig obehag, en krypande känsla av läskiga, rätt anonyma figurer som smyger i buskarna och spanar in genom våra vardagsrumsfönster, tittar på våra privata skärmar och samlar på sig information att använda för att komma åt oss och styra oss.

Och det kan jag ha förståelse för att det är en obehaglig känsla. Såklart.

Men nu behöver vi stanna upp och tänka till. Var befinner vi oss egentligen när vi går ut på nätet? Var lägger vi de saker vi lägger ut på nätet? Nyckeln är grammatisk: Internet är inte, överhuvudtaget, inte i något enskilt avskilt hörn med få besökare, en avskild arena. Vi går ut på nätet, inte in. Allt är ute, allt är öppet, allt är tillgängligt för den som önskar använda det. Allt. Utan undantag. Att röra sig på nätet är som att röra sig på ett populärt och välbesökt torg. Allt sker öppet, även om det i de flesta fall är så mycket folk och de flesta är rätt ointresserade av vad andra gör mer i detalj så finns det alltid de som iakttar, som noterar, som avbildar, för vidare eller sparar. Ibland befinner de sig inom synhåll, ibland sitter de i ett fönster, osynligt iakttagande, kanske rent av genom en mer eller mindre diskret skvallerspegel.

I dag är det andra dagen av konferensen, och morgonens första keynotspeaker, Harper Reed, avväpnande charmig, inledde med att dansa in till Eye of the Tiger och genast förklara hur han gör framträdanden som dessa för att öka sitt antal följare på Twitter. Det är väldigt svårt att inte fatta omedelbar sympati. Han pratade om hur han skapar starka, ändamålsenliga team, på vilket sätt en uppdragsgivares lojalitet gentemot anställda kan vara en belastning för teamet, och berättade ingående hur han, som CTO i Obamas banbrytande kampanjhögkvarter använt sig av bland annat Facebook för att t ex göra kampanjmail personliga. Med självklar attityd berättade han hur de nyttjat likes, vem som klickat like och kommenterat på många av målets, den utvalda personens, statusuppdateringar, och sedan gått igenom uppladdade foton för att se om de två förekom i varandras fotoalbum, om de gjorde personliga saker tillsammans eller snarare tycktes vara mer ytligt bekanta. På det viset kunde de formulera sig på ett sätt som gav ett väldigt personligt intryck.

Hey, you should tell Joe to go vote

Tonen i reaktionen från publiken var helt annorlunda än den varit i går. Det var skratt, instämmanden, applåder, förtjusning omkring mig. Plötsligt fick den där mannen i svart ett ansikte, och det var ett rätt charmigt ansikte, inte hotfull alls på något sätt. Och de våldsamma svallvågorna från rädslan, paranoian, från dagen innan, la sig.

Och det fascinerar mig. Internet är en fullständigt underbar plats, lika fyllt av möten, samtal, relationer, nätverkande, kontakter, människors perspektiv, synvinklar, känslor, reaktioner som vilken lyckad konferens, vilket populärt torg, vilken fest, vilken mötesplats som helst här i världen. Det är inte farligt så länge vi kommer ihåg att vi befinner oss i offentligheten. Men om vi känner oss så hemma, så avslappnade, så trygga att vi rätt som det är glömmer var vi befinner oss, ja, då kommer vi bli förskräckta när någon som inte var där fått veta om, och sett ett filmklipp, av den dagen vi gick rakt över torget i urtvättad morgonrock eller mindre ändå.

Det är nog min sammanfattning av årets Internetdagar, tror jag.

Vi ses nästa år!

2 thoughts on “Charmfaktorn #ind14

    • Det är många som glömmer det, som föreställer sig att det finns små privata hörn där ingen ser dig eller hör dig, och så är givetvis inte fallet. Allt på nätet är offentligt, och så mycket ångest vi skulle bespara oss om vi mindes det!

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s