På Kulturkollo ställer Linda två frågor jag grubblat på ett tag, och nu tänker jag försöka svara:
1. Berätta om någon som vågat eller vågar bryta normer och gränser och som är en förebild för dig. Det kan vara en känd person, eller någon du känner, en verklig person eller en fiktiv karaktär. Det viktigaste är att det är en person som inspirerat dig på något sätt.
En gång hade jag en vän. Han lever i mitt hjärta nu, men tyvärr klarade sig hans vackra kropp inte tillräckligt länge för att bromsmedicinerna mot AIDS skulle kunna rädda honom. Trots att han härstammade från en av de Medelhavskulturer där sexualitet och kärlek mellan fria män en gång var en del av samhällsorganisationen var han rädd för att föräldrarna och släkten skulle få reda på att han förälskade sig i vackra pojkar, och än i dag skyddar jag honom genom att inte nämna hans namn i skrift. Men det är inte därför jag inspirerades av honom, den sexuella läggningen är som den är och inget människor styr över. Nej, det är för hans mod att bryta mot varenda norm han inte hade lust att inrätta sig efter, det gällde kläder, det gällde kultur, det gällde idrott, det gällde vänner, det gällde studier. Han tog stryk så många gånger för sin obändiga vilja att vara sig själv, och av honom lärde jag mig att det finns vissa saker som är värda att ta stryk för, men inga som är värda att ta till våld för.
2. Berätta om en film eller bok som skulle kunna få titeln ”bortom normen”. Förklara gärna vad det är som gör boken eller filmen så bra.
Jane Eyre bryter glatt mot normer, såväl karaktären som boken i sig. Jane är upprorisk, ifrågasättande, medveten om sitt eget värde och stolt över sina förmågor. Hon lämnar två friare bakom sig, så olika som friare kan bli, när villkoren inte passar henne, hon ger sin barndoms plågoandar chansen att be om ursäkt men låter det inte störa henne nämnvärt när de misslyckas. Hon utbildar sig, skapar sig en egen plattform och först när hon har den, och står på egna ben…. ska jag spoila slutet? Nej, läs boken själva om ni inte redan gjort det. Se inte filmen, läs boken, ni kommer inte ångra er.
Det var mina svar. Två frågor, ingen av dem så enkla som de såg ut att vara, men väl värda att tänka över.
You're no different to me 
Jag är en av väldigt få personer som inte gillade Jane Eyre, boken alltså, karaktären hade jag inget emot och så här skrev jag om henne i slutet av 90-talet: ”Det som utmärker historien är Jane själv, som tänker mer självständigt än någon av 1980- och 90-talets romanfigurer tillsammans. Jane Eyre har en styrka och inre kraft som är verklig ”Girl Power”, långt ifrån tramsiga Spice Girls.”
Jag rekommenderar omläsning, både för Janes skull och för de många starka kvinnliga bikaraktärer som också förtjänar att uppmärksammas – Helen Burns, Bessie Lee, Maria Temple, Adèle Varens och Grace Poole inte minst.
Kanske dags för en omläsning! Tack för att du delar berättelsen om din vän. Det är modigt, men inte alltid enkelt, att gå sin egen väg. //Linda
Ja, kanske det. Tack. Han var fin. Nej, det är inte enkelt, och sällan lätt. Men det kostar nog mer att vingklippa sig själv för att passa in i andras förväntningar, tror du inte?
Sådant mod är sällsynt, Morrica. Det är svårt för oss flockdjur att ställa oss vid sidan av, men det är också svårt att förlora sin heder/självaktning/själ. Jag älskar Jane Eyre, både boken och karaktären.
Mycket sällsynt. Det är väldigt svårt, men lättare för den som kan finna sin flock utanför den stora horden. Som Jane.