Jag har de senaste dagarna haft orsak att reflektera en del över matriarkat, som fenomen. Vem vet, kanske är det prinsbröllopet som lockar fram det?
Det förekommer ibland en föreställning om matriarkat som en fredligare, jämlikare samhällsstruktur än patriarkat. Fullt så enkelt är det givetvis inte, varken på samhällsnivå eller familjenivå, men kanske ligger det något i det? Teorierna går, såvitt jag känner till, åt olika håll.
Men det är inte det jag reflekterat över just nu, inte direkt, utan över hur stor makt en matriark faktiskt tycks ha över vem som ingår i gemenskapen eller inte. Makt, och därmed ansvar för gemenskapens sammansättning. Har patriarker verkligen lika stort inflytande där? Jag är inte säker, men det tycks mig, utifrån mitt tämligen begränsade underlag, som om det är i det närmaste helt omöjligt att släppas in i ett matriarkat utan matriarkens faktiskta aktiva välkomnande, medan i ett patriarkat kan det gå att böka sig in så länge patriarken inte är aktivt emot det.
Vad tror ni, är jag helt fel på det?
You're no different to me 
Hm, jag tänker att det finns fler parametrar än kön. Hur normkritiskt är klimatet i gruppen? Är det väsentligt om inkräktaren är av samma kön som ledaren eller om de delar någon annan egenskap? Hur auktoritär är ledaren? Som kvinnor kan du och jag ha lätt att smälta in i vissa manliga grupper, tror jag, eftersom vi (möjligen) inte uppfattas som hot på samma sätt som män. Jag tycker mig ha sett motsvarande fenomen i kvinnodominerade lärargrupper som får ett manligt nytillskott.
Givetvis finns det fler parametrar, och det tycker jag vi bör kunna ta för givet att rimligt bildade människor känner till. Det blir tyvärr ett väldigt klumpigt samtal om så många av dessa parametrar som möjligt måste nämnas varje gång, även i ett samtal om en enda, lite som att gå med fyra hattar på sig samtidigt bara för att visa att man äger fyra hattar, inte sant?
Tänker du att det måste finnas en dominerande matriark i ett matriarkat? Eller kan det vara lite allmänt matriarkala maktstrukturer som inte får utmanas?
Jag behöver nog smaka lite på de här begreppen.
Utifrån traditionella könsmaktsteorier finns ju den hegemonistiska maskuliniteten överallt och hela tiden. Då blir tanken på små matriarkala mikrokulturer (typ förskola) oroande.
P.S. Autocorrect föreslår att jag ska ändra matriarkala till patriarkala. Det säger något.
I just den här tankegången en dominerande matriark, ja, men i andra fall definitivt generella matriarkala maktstrukturer. Det är lite slött att kravlöst acceptera traditioner, oavsett om det gäller strukturer eller teorier. De behöver ifrågasättas, i synnerhet när de börjar få ett par årtioenden på nacken. Att ifrågasättandet upplevs oroande är ett gott tecken.
Ibland funderar jag över hur makten legitimerar sig själv genom att definiera sig som ”god” och moraliskt högstående (ofta med en underton av ”sunt förnuft”).
Frågan är väl om det går att ifrågasätta sådana här starka strukturer utifrån (som man)?
Samtidigt finns det ett friutrymme – så länge inte hotet blir påtagligt.
Skulle makt som definierar sig på annat sätt kunna förbli, tror du?
Nej, det är inte frågan. Allt går att ifrågasätta och granska från alla håll. En intressantare fråga finner jag vara varför du tycks förutsätta ett automatiskt utanförpespektiv för personer av ett visst kön?
Ligger inte det i matriarkatet/patriarkatets natur? Att gynna medlemmarna av det egna könet? Att exkludera avvikarna från beslutsprocesserna?
Det är i de flesta esisterande strukturer en mycket liten del av alla de som befinner sig inom strukturen som har del i eventuell beslutsprocess. De allra flesta som befinner sig stabilt innanför har mycket lite inflytande i det sammanhanget. Oavsett vilken slags struktur som för tillfället betraktas.
Jag menar nog att de som befinner sig i pyramidens topp oftast gör det med basens goda minne. Det innebär att kritik mot ledaren också blir kritik mot organisationen och i förlängningen mot medlemmarna i kulturen.
För mig är frågan om lojalitet viktig och jag tänker att utifrånperspektivet ger större möjligheter att formulera en kritisk position.
Många väljer den enkla vägen och försöker skapa trovärdighet genom anpassning – den balansgången är naturligtvis svår.
Vi tänker nog olika om ledarskapets funktion här. För mig är det toppen på isberget – jag tror att du beskriver makten som mer personlig. Tolkar jag dig rätt?
Nej, det gör du inte. Men det innebär inte att du har helt fel i dina tankar, däremot romantiserar du din egen position. Du har inget utanifrånperspektiv, du är en del av matriarkala strukturer i lika hög grad som du är en del av patriarkala strukturer. Du är också, vare sig du är medveten om det eller inte, en del av strukturer där kön har en helt annan betydelse.
Jag inser att något renodlat utifrånperspektiv inte är möjligt. En del personer romantiserar medvetenhet som ett sätt att lyfta sig över strukturerna – jag tror oftast det är en form av självbedrägeri. Vi är fångade i våra erfarenheter – på gott och ont.
Samtidigt innebär just läraryrket en speciell form av dubbelhet i förhållande till organisation och styrdokument. Även om vi arbetar i den stora utbildningsfabriken är vi beroende av någon form av autonomi. En lärare måste våga ta snabba beslut. Därför är skolor svåra att styra – och matriarker/patriarker riskerar att vifta förgäves.
Romantisering, sa Bull… Du är, hoppas jag, medveten om att strukturer existerar utanför skolan (även om utbildningssverige för all del är i behov av striktare strukturer)?
Ja.
Annars vore jag tokot.
Det gläder mig. Ibland blir jag frustrerad över hur instängda samtal mellan branschfolk kan bli, det är för lätt att stanna i den trygga branschzonen, trots att alla branscher mår bra av att se sig om i världen omkring.
Diskussionen riskerar att bli lite väl allmän och samtidigt antagligen präglad av våra erfarenheter.
Just nu ser jag tredje säsongen av Rita som är en lysande berättelse om skola, ledarskap och ansvar. Här finns massor att fundera över.
http://www.imdb.com/title/tt1973692/