Bokmässan 2015 är över. Temaland detta år var Ungern, yttrandefrihet var också ett huvudtema och jag vet inte om arrangörerna anat i förväg hur brännande politiskt och humanitärt aktuellt det skulle komma att vara. Jag föreställer mig att bokmässor planeras under lång tid, och teman beslutas långt innan presumtiva besökare vet något, och då var den politiska situationen delvis annan än den är i dag.
Som alltid synes det ha varit mycket att uppleva, många att träffa, många fantastiska seminarier att lyssna på, massor med kultur, kunskap, möten, samtal, luncher, middagar, signeringar, kramar, skratt och allvar.
För min del tycks detta, insåg jag för lite sen, dessutom ha varit den sista Bokmässan. Nej, jag har inte varit där, jag har aldrig varit där, varken i år eller något annat år, men drömmen fanns där tills inga inbjudningar alls kom. Det var ett uppvaknande, och samtidigt på något vis en lättnad. När drömmen slocknat och hoppet falnat går det att oblandat glädjas åt andras glädje över äventyret.
Och tack vare sociala media kan vi som inte är med titta in genom fönstren, se och höra ljusen, festen, människorna, samtalen och glädjas med alla de som är en del av det som gör Bokmässan till vad den är. Ty som alltid, det är inte montrarna, det är inte scenerna, det är inte gångarna eller utställningarna eller ens böckerna. Det är människorna, föreläsarna, besökarna, utställarna, författarna, moderatorerna, intervjuarna, samtalarna, nätverkarna, alla dessa människor som gör festen till en fest.
Och böckerna, de finns där för oss alla.
You're no different to me 