Vetenskapen om #ADHD och medicin

En ny registerstudie från Karolinska Institutet visar att läkemedelsbehandling mot ADHD inte medför någon ökad risk för självmordsförsök och självmord, något som man tidigare befarat. Resultaten publiceras i vetenskapstidskriften BMJ.

– Vårt arbete visar på flera olika sätt att ADHD-läkemedelsbehandling med största sannolikhet inte kan kopplas till en ökad risk för självmordsförsök och självmord. Resultaten pekar snarare på att ADHD-läkemedel har en skyddande effekt, säger Henrik Larsson, forskare vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, som lett studien.

Bara häromdagen fick jag frågan vad jag skulle svara en förälder som kom till mig och frågade om hur hen skulle förhålla sig till den medicin en läkare skrivit ut till hens barn. Jag svarade som det är: jag är inte läkare och vill inte ta på mig det ansvar det innebär att råda och rekommendera kring någons medicinering. Jag skulle helt enkelt rekommendera personen att vända sig till ytterligare läkare, gärna specialister inom området, och ställa sina frågor där.

Jag tror ingen skulle fråga mig detta om det gällt medicinering vid diabetes, epilepsi, fotsvamp eller halsfluss, men när det gäller ADHD råder ibland andra tankegångar, och inte sällan läggs större vikt vid tro och tyckande än faktiskt vetenskap. Lika ofta leder detta till både lidande, svårigheter, stress, skam och utanförskap för den som behöver medicinen. Karolinska institutet presenterar en rapport kring ADHD-medicinering och självmord, samma vecka som jag fick ovanstående fråga från en av de medicin-skeptiker som högljutt tycker om andras hälsa. Forskningen visar:

För skapa klarhet i frågan har forskare vid Karolinska Institutet nu med hjälp av nationella patientregistret identifierat samtliga personer i Sverige som diagnostiserats med ADHD mellan 1960 och 1996, totalt 37936 personer. Dessa följdes sedan under åren 2006-2009 avseende läkemedelsbehandling och händelser som kunde kopplas till självmordsförsök eller självmord.

Bland annat jämfördes personer med ADHD under perioder med och utan läkemedelsbehandling. Forskarna kunde då konstatera att det inte finns något bevis för att behandling med ADHD-läkemedel ökar risken för självmordsförsök/självmord.

Forskningen visar alltså inte att självmordsrisken minskar. Det som har undersökts är nämligen det vanligt förekommande påståendet att adekvat ADHD-medicinering skulle leda till ökad suicidalrisk, och undersökningen visar att detta är en fördom, ett felslut, inte sant. ADHD-medicin ökar INTE risken för självmord.

Det finns många föreställningar kring den relativt nya diagnosen #ADHD. Somliga av dessa föreställningar, som den som presenteras i studien här ovan t ex, bygger på vetenskap och forskning. Andra bygger på välmenande omtanke och en önskan att ta hand om. Ytterligare andra på okunskap, fördomar, moraliserande och tyckande. Ett enkelt diagnostiskt test för att få en uppfattning om vilken slags föreställning som presenteras är att titta på tonen den presenteras i. Den första gruppen, den vetenskapliga forskningsbaserade, är ofta lågmäld, öppen med att det finns osäkra faktorer, att det kommer att komma ny forskning som nyanserar, öppnar nya insikter, förändrar eller vänder upp och ner på vissa aspekter. Den andra gruppen presenteras ofta med en kombination av käck och pigg uppmuntran i kombination med ett förminskande, lätt nedlåtande anslag kring personer med ADHDs kapacitet och förmågor. Den tredje gruppen känns igen på sin högljudda, kategoriska ton, ofta pepprad med värdeord som ‘stämpel i pannan’, ‘stigma’, ‘knarkmediciner’ etc.

ADHD är ett aber, ett gissel för såväl omgivning som individen. Lärare frustreras av hur snabbt det går när eleven med hög intellektuell kapacitet i kombination med känslorna utanpå, låg impulskontroll och hög perceptionsförmåga utan filter reagerar, plötsligt flammar upp i raseri, brister i gråt, faller ihop i en förtvivlad hög, frustar frustrerad över hur långsamt hen upplever att andra tänker. Människor i omgivningen tar illa upp över hur en person kan pyssla med sin telefon, pilla med något, rita, spela enkla spel, titta på allt utom den hen pratar med och kommunikationen faller så ihop i en hög av missförstånd. ADHD används ibland som en förklaring och en ursäkt för beteenden och ageranden som i själva verket beror på något helt annat, vilket leder till uppfattningen att även de ageranden och beteenden som faktiskt orsakas av ADHD kan hanteras genom att ‘skärpa sig’, ‘ta sig i kragen’, ‘rycka upp sig’ eller genom ‘förståelse och stöd’ på omgivningens villkor. Det är mycket olyckligt.

Annonser

#ADHD och minnet

Här skulle det ligga ett blogginlägg om ett eller annat skolrelaterat. Det skulle haft något att göra med någon aspekt av hur jag gör ett eller annat, och vara en kommentar till något jag pratade med någon om, eventuellt ett svar på en fråga, som jag lovade blogga om.

Tyvärr är det så att en av de mer irriterande aspekterna av #ADHD är att ibland får jag för mig att något är så självklart att jag kommer komma ihåg det, så jag behöver inte skriva ner det.

Ett misstag. Varje gång. Tyvärr glömmer det jag det ibland.

Förlåt.

Fråga igen, snälla du, jag har inte glömt dig, jag har bara glömt att det var just du som frågade om…. eh…. något

 

Svagt vetenskapligt stöd för behandling av #ADHD – inte så noga

De nämner det som kallas neurofeedback på nyheterna i radion, skummar pliktskyldigt, hastigt förbi det faktum att metoden har svagt vetenskapligt stöd, och deklarerar förtjust att den nu skall provas på svenska barn med ADHD.

Den första tanken som slår mig är den nonchalans inför vetenskapen som uppvisas när man hittat en metod som tycks tillräckligt mjuk och mysig för att inte kännas skrämmande. Det är inte så noga med vetenskapligheten, tycks det, om man kan slippa de där ruskiga medicinerna som ger så läskiga effekter när de köps på gatan och används lite på gehör sådär i kombination med andra preparat av människor som kanske eller kanske inte har medicinska behov av medicinerna i fråga.

Den andra är en återkommande reflektion i sammanhanget – är behandlingsmålet man strävar efter att ge människan med ADHD verktyg och metoder att kunna utnyttja sin smått formidabla kapacitet utan den sociala kostnad ignorerad eller felhanterad ADHD ofta innebär? Eller strävar man efter att få oss att passa i andras ramar, inte sticka ut, sväva ovanför, dra iväg i förväg, prova de där obanade vägarna, testa vad som händer om… utan sitta snällt på beige soffa utan att kräva mer, snabbare, svårare? Att vingklippa människor med ADHD till samma format som den imaginäre medelmedborgaren?

Vore inte det lite dumt?

Vi är inte bättre, vi är inte övermänniskor, men vi är annorlunda. Vi tänker, reagerar, reflekterar, minns, uppfattar världen annorlunda. Det är ni också. Varenda en. Det är ok. Ni får det. Låt oss också få det.

Kontext: Neurofeedback är alltså ingen ny, revolutionerande metod. Den har beforskats sedan sextiotalet, militärt såväl som civilt. Det finns således gott om vetenskapligt underlag, men inte mycket vetenskapligt stöd för metoden som adekvat behandling av ADHD.

I kväll

Jag ska gå ut i kväll, trots allt. Jag har sett fram mot kvällen i flera veckor, ja, egentligen i flera månader, sedan det arrangemang vi planerat att besöka tidigare i vår blev inställt.

Och så…. tja, ni vet.

Men jag går ändå. Jag är inte fullt ut lika pepp, kommer inte vara fullt ut lika glad, kommer att undvika alla former av dryck som får glasen att imma och kommer inte att hångla. De vassa kanterna skulle förinta alla möjligheter till romantik, och oavsett etymologin känns blodbad inte lockande. Men där kommer vara underbara människor, underbar musik, underbar show, och jag ser fram mot det.

Ses vi där? Kom och säg hej, vet ja.

Hoppsan

Jag får ibland förtroendet att klippa håret på särskilt modiga och äventyrliga individer. Jag går alltid in för uppgiften med liv och lust, stor entusiasm och samma försiktighet och eftertänksamhet som jag alltid närmar mig uppgifter med… eh

Jag tror det är den sistnämnda aspekten som ibland orsakar sånt här

image

Men Skalmanplåster är fint

Elevers integritet

En artikel i DN om en artikel i New York Times har väckt viss uppmärksamhet. DN beskriver den amerikanska artikeln:

Artikeln bygger på råmaterial från myndigheten Centre för Disease Control (CDC), mest känd för att arbeta med smittskydd. CDC har telefonintervjuat 76 000 föräldrar under 2011 och 2012.

Räknat över hela skolåldern tydde svaren på att 15 procent av pojkarna och sju procent av flickorna bedömts ha adhd. I åldersgruppen 14–17 år hade 19 procent av pojkarna fått diagnosen adhd och 10 procent av flickorna.

I artikeln framhålls en risk för dels för att diagnosen ibland ställs alltför lättvindligt på otillräckligt underlag, ofta efter påtryckningar från föräldrar som bekymrar sig över barnens skolresultat, dels risken för att de mediciner som ofta gör det möjligt för människor med ADHD att utveckla sin formidabla potential på rimliga villkor används som en genväg till bättre betyg eftersom fokus, ork och driv förbättras, trots att medicinen medför dokumenterade medicinska risker hos den som tar medicinen utan att ha ett verkligt medicinskt behov av den. I den amerikanska artikeln:

Because the pills can vastly improve focus and drive among those with perhaps only traces of the disorder, an A.D.H.D. diagnosis has become a popular shortcut to better grades, some experts said, with many students unaware of or disregarding the medication’s health risks.

Det funderas en del kring medicinering i svenska lärarkåren. Framför allt, att döma av det jag hör, kring om elever som medicineras verkligen behöver medicineras, om det inte egentligen skulle räcka med förändringar i klassrumsarbetet, undervisningen, den sociala situationen, hemsituationen, kosten etc.

Resonemanget bortser ofta från två väldigt viktiga aspekter:

Dels det faktum att den som tar medicinen utifrån ett faktiskt medicinskt behov gör det för att det förbättrar hens tillvaro generellt, inte enbart och kanske inte ens främst för att klara skolan eller klassrumsituationen.

Dels det faktum att medicinering görs utifrån läkares medicinska bedömning. Huruvida elev medicinerar eller inte är strängt taget elevens privata angelägenhet, och inget som läraren skall lägga sig i eller värdera.

Det handlar om elevers integritet, om deras privata sfär och aspekter som påverkar deras tillvaro långt efter att de lämnat klassrummet bakom sig. Det bör vi respektera, gör vi inte?

En generationsfråga?

Skrev en tweet där jag kommenterade på hur det kan uppfattas som att man är rätt HÖGLJUDD och SKRIKIG om man väljer att använda VERSALER när man vill BETONA något. Versaler används ju oftare när man vill visa att man är UPPRÖRD eller rent av ARG på något, och att då använda det för att betona i ett vanligt samtal får mig att hoppa till och undra vad den andre egentligen är arg över. Det väckte viss uppmärksamhet, somliga kan möjligen ha känt sig lite åthutade och talade om att de minsann tänker skriva hur de vill även framgent, andra höll med mig, och någon föreslog att det nog är en generationsfråga.

Det kan så vara. Jag är inte bara gammal i 3d-världen, jag är gammal på nätet också. Jag tillhör en generation som minns ljudet av uppringande modem. Jag passar på att framhålla att jag inte blir nostalgisk av ljuden, jag är glad att vi gått vidare från den lite klumpiga uppkopplingsmodellen, trots att de då innebar en helt otrolig kommunikationsfrihet, olik allt vi upplevt tidigare. Och kanske innebär det att jag är lite nätkonservativ, kanske är det därför jag har en tendens att uppfatta den som väljer att använda versaler för att betona utan att vilja visa upprördhet i stället för de mer vedertagna _strecken_ eller *asterisker* som någon som till synes omotiverat skriker rakt ut plötsligt, som aningen högljudd och lite omogen, ja, ibland rent av lite mindre klok person. Jag är medveten om denna min tendens, och försöker att se förbi den högljudda tonen och i stället uppfatta vad personen säger, men valde ändå att berätta hur jag uppfattar det hela. Helt enkelt som en liten förklaring till varför jag ibland missuppfattar tonfall.

Någon annan antydde att jag nog borde vara mer tolerant för hur människor väljer att uttrycka sig och försöka förstå vad de vill säga i stället för att bekymra mig om hur de säger det. Det borde jag utan tvekan. Jag är en person som har väldigt svårt att läsa kroppspråk. Jag kan ha väldigt svårt att skilja på signaler för t ex ledsen eller arg, irriterad eller stressad, glad eller leende för att dölja något annat. De fyrkantigare och övertydligare digitala tonfallsmarkörerna som emoticons, smileys, och versaler, asterisker etc gör att jag känner mig mindre handikappad av detta på nätet än jag gör i 3d-vardagen, och jag har förmodligen blivit bortskämd, och lite lat, av att känna att jag kommunicerar på ungefär lika villkor som andra, och vill att signalerna skall fortsätta betyda det jag lärt mig att det betytt. Att 3d-världen och den digitala världen allt mer smälter samman till en värld är både rimligt och bra, och att det får konsekvenser på hur vi uttrycker tonfall och känslor är en logisk utveckling. En logisk utveckling som inte går att stoppa, och jag förväntar mig inte att kunna påverka den heller. Min tweet var bara ett litet frustrerat utrop för att tala om hur versalerna låter i mina öron, och hur det påverkar interaktionen och kommunkationen.