@skånetrafiken och service

Många har många klagomål på Skånetrafiken, och med rätta. Såväl bussar som tåg visar tydligt arrogansen gentemot passagerarna. Dålig turtäthet, usel tidhållning, undermåligt underhåll, och oförskämda chaufförer.

Nej, inte alla. Inte alltid. Möjligen är situationen aningen bättre på tåg. Eventuellt. Men busstrafiken missköts så frekvent att det är motiverat att som regel inte lita på tidtabellerna utan se till att själv stå för marginalen, ty bussen är sannolikt sen, kan utebli utan förvarning, eller chauffören kan välja att helt enkelt inte stanna.

Detta leder ibland till timmavisa förseningar, på grund av den ovan nämnda bristande turtätheten, och Skånetrafikens erbjuder något de hånfullt valt att kalla ‘resegaranti’. Det innebär att den som blivit lämnad vid hållplats av buss som kör förbi utan att stanna inte kommer i tid, inte får ersättning för förlorad arbetsinkomst, och därtill själv hålls som ansvarig för situationen. Hen antas ha varit ‘otydlig i kommunikationen’, ‘sett ointresserad ut’, ‘stått för långt från stolpen’, alltsammans autentiska bortförklaringar från Skånetrafikens sida.

Uppryckning, tack. Omedelbart.

med @skånetrafiken i tiden?

Jag åker kollektivt. Jag gör det av miljöskäl i första hand – det känns inte försvarbart att köra bil i ett så kollektivtrafiktätt område som området kring Malmö och Lund ändå utgör. Jag gör det också av lässkäl – det är trevligt att sitta ostörd på en buss och läsa, jag märker oftast inte av vem som sitter intill mig (så länge personen inte gör något extra störande som högljutt smaskar i sig äpple eller – true story – tar av sig skorna och börjar rensa sig mellan tårna eller – ännu en lika sann – smörjer in fötterna med fotsalva) såvida personen inte nästan bokstavligen knackar mig i huvudet och säger hej.

Men det börjar bli allt mer påfrestande. Jag bor utanför tåglinjerna, så jag uttalar mig om busstrafiken, och den lämnar i allt högre grad mycket i övrigt att önska. I dag såg jag fram mot att dansa en dryg timmes tango i Västra Hamnen. Att jag är tvungen att åka en halvtimme innan arrangemanget är över för att inte behöva vänta fyrtiofem minuter tar jag så gärna.

Men vad som enligt tidtabellen framstod som fyrtiofem minuters lästid på vägen dit, och fyrtiofem minuters lästid hem, med bara tio minuters dödtid för att byta buss på respektive håll, utvecklade sig i stället till ett klassiskt Skånetrafiken-äventyr. Av fyra möjliga bussar gick hälften sönder, nära tjugo minuters försening åt raskt upp tiden för byte och det hela slutade med drygt tjugo minuters dans, sammanlagt femtio minuters dödtid och i stället för drygt en och en halv timmes total restid blev det två och en halv timme.

Och plötsligt känns det inte alls lika roligt. Tvärtom.

Regionen är relativt kollektivtrafiktät. Men bara på vardagar, på dagtid. Den som önskar resa på kvällstid, eller rent av är så dekadent att hen kan tänkas vilja förflytta sig under nattetid, t ex efter en sen bioföreställning, är inte en kund Skånetrafiken prioriterar, eller ens bryr sig om. Och fordonen är både illa underhållna och ogenomtänkt designade. Det är mycket dåligt med plats för eventuellt bagage, Informationen är opålitlig. Bussarna är ofta skyltade med ett handskrivet A4 tejpat på insidan av rutan. De tjusiga elektroniska skyltarna inne i bussarna är ofta övertejpade med tidtabeller eller metrouppslag. Informationstavlorna vid hållplatserna är ibland tydliga, ibland helt obegripliga.

Är inte det lite synd?

Citatet här ovanför

Det var dags att göra om här i bloggen. Beslutade flickvännen, och då blir det så. Ett av de nya inslagen är citatet i headern. Det kommer från en av de bästa böckerna som någonsin skrivit, the Algebraist av Ian M Banks, och sammanfattar lite i förbifarten sådär varför fungerande infrastruktur är en av de viktigaste grundpelarna i samhället.

Här i Sverige strejkar tågpersonal mot orimliga arbetsvillkor, och deras arbetsgivare antyder ocharmigt att det kan bli vi passagerare som får stå för fiolerna, Trafikverkets slarv med järnvägarna gör det allt omöjligare att använda våra egna maskhål, och busstrafiken rasar bokstavligt talat samman. Samhällets grundpelare smulas sönder och drar oss alla med i fallet. Det glittrande samhället fyllt av energi, liv och framtidslöften ser ut att försvinna utom räckhåll för oss.

Bättre kan vi, inte sant?

Varning för Zafón

Jag finner mig återigen tvungen att ålägga mig själv läsrestriktioner. Detta efter att ha försatt mig i en situation där alternativen var att hals över huvud kasta mig av bussen vid en hållplats långt efter den hållplats där jag skulle klivit av och galoppera vilt för att hinna med den anslutande bussen till jobbet, eller helt enkelt komma försent.

Jag kom i tid.

Det är än en gång Carlos Ruiz Zafóns berättande, inom parentes nämnt därtill en av de utlösande faktorerna till mitt sommarprojekt, som fångar mig så till den milda grad att jag rätt som det är tittar upp, trygg i föreställningen att bussen knappt passerat tre hållplatser ännu, och finner att vi i själva verket passerat både den hållplats där jag borde gå av och nästa. Så en liten varning är på sin plats:

Läs den absolut inte på bussen, på pendeltåget, på hållplatsen etc. Det kommer att leda till oplanerade utbrott av sprinterlopp och riskerar resultera i förseningar, förtret och frustration.

 

Miljöstörande cyklister

Kära cyklister,

Jag förstår så väl att ni känner er både miljövänliga, praktiska, präktiga, ja rent av lite duktiga när ni zickzackar er fram mellan filer och bilar. Och på det stora hela har ni nog rätt i detta.

Men

För givetvis finns det ett sådant. Eller snarare två.

Men:

Ni stör miljön för gångtrafikanter. Det är inte alla cyklister som bidrar, men många nog för att det skall bli ett problem och slå tillbaka på er som sköter er exemplariskt.

Lagar och regler gäller även er. Jag är medveten om att det stått att läsa att zebralagen inte gäller cyklister. Men det är åt andra hållet.

Bilar behöver inte väja för cyklande cyklister som cyklar för fulla spjäll rätt ut över ett övergångställ. Cyklister skall väja för oss som går över övergångställen. Det är inte i sin ordning att zickzackande smita emellan bilar och förvänta sig att gångtrafikanten skall vara beredd att väja för cyklisten. Och även om ni med viss rätt kan se er som oskyddade trafikanter så gör det rätt ont att bli påkörd av en cykel också. Tro mig. Jag har provat. Vid Clemenstorget i Lund. I dag.

Jag må uppskatta vackra saker, men jag är ingen Toreador. Jag har inte lust att vara beredd att hoppa undan från cyklister som kör förbi bilar som stannat på insidan och plötsligt bara dyker upp på övergångsstället.

Gör inte om det.

Men:

Detta med busshållsplatser igen. Allvarligt talat – vuxna människor, det är inte ok att komma cyklande genom en grupp människor som väntar på bussen, plinga vilt med sin lilla pingla och förvänta sig att alla ska hoppa åt sidan, även de som står i begrepp att kliva på bussen.

Gör inte om det.

Att vara rädd om miljön har fler aspekter än att undvika avgaser. Miljön är vi alla tillsammans också, och uppriktigt talat, den här sortens uppförande stör miljön i lika hög grad som trasiga MacDonaldsförpackningar måsarna spritt över hela gatan.

Kära @Skanetrafiken

Jag pendlar med er, ständigt och jämt, och har gjort så i många år. Och jag funderar ständigt över hur ni tänker er att vi passagerare tänker. Vad vi prioriterar, vad som får oss att välja er över bilen, eller välja bort er för att ni helt enkelt inte levererar det vi behöver.

Det handlar, som jag är övertygad om att ni vet, om tillgänglighet och pålitlighet. Jag vill ha effektiv restid.

Det innebär dels täta, välplanerade turen i ett genomtänkt schema med fungerande anslutningar vid sittplatsförsedda, upplysta, cyklistfria, välplacerade hållplatser  med skydd för väder och vind, dag som natt, alla dagar. Även helgdagar.

Dels fungerande, bekväma fordon med fungerande luftkonditionering och plats för både det bagage jag bär med mig, för mig och för övriga passagerare. Vi har ryggsäckar, träningsväskor, matkassar, portföljer där vi bär det vi kommer att behöva under dagen. Dessa måste få plats utan att övriga passagerare (eller vi själva) kommer i kläm.

Nu börjar det bli försommar, och som varje år den här tiden blir det enorma bilköer. Som kollektivtrafikresenär undrar jag varje år varför i hela fridens dagar kollektivtrafiken skall fastna i privatbilismens röra? Tågen har sina speciella vägar bara för dem (där är förseningar ändå, men det är andra problem som orsakar detta) varför gäller inte detta bussarna? Hade jag varit ni hade jag tänkt i fler dimensioner, och helt enkelt lyft upp kollektivtrafiken ovanför privatbilisternas kaos.

T ex såhär:

Tills ni hunnit uppdatera hela fordonsflottan till denna nivå, och bygga nya, handikapptillgängliga hållplatser till dessa, jag förstår ju att ni behöver ett år eller så på er, har jag ett par önskemål på vägen.

Jag önskar att ni lagt större vikt vid fordonsparkens kvalitet och underhåll,  på att se till att hållplatserna är trevliga, upplysta med fler sittplatser och helt cyklistfria, samt lagt mer krut på tydlig och relevant information.

Ni kan strunta i glada jippon och reklam. Jag vill inte ha ‘upplevelser’, jag vill ha funktion. Ok?

Inte utan min #Kindle

Jag åkte, som varje morgon, buss till jobbet i morse. Och som alltid när jag får en sittplats ville jag försjunka i min bok. Jag är inte den enda på bussen som ägnar mig åt sånt, tvärtom.

En kvinna i min egen ålder, stolt bärande på sitt inbundna ex av ett verk av en av de kvinnliga svenska författarna som då och då porträtteras hemma i sitt (eller en fotostudios, vi behöver inte alltid veta vad som pågår bakom kameran) kök, populära i t ex bokklubbar etc, sneglade med lätt överlägsenhet mot den telefon på vilken den unge mannen intill mig satt och läste en tätskriven text (jag imponeras ständigt av unga ögon som ser de pyttesmå bokstäverna) och kommenterade tydligt hörbart till sin väninna:

Tänk om folk kunde prova att läsa en bok i stället för att ständigt kolla Facebook!

Jag vet inte om han läste en bok, men jag anade att jag nog också var inkluderad i den där kommentaren. Inte som en som förväntades nicka instämmande, denna gång, utan som en som också borde läsa en bok i stället för att ständigt kolla Facebook. Eftersom den bok jag läste i morse är en av de böcker som finns i mitt digitala bibliotek satt ju jag också där med näsan över skärmen, klickade ibland, skrev ibland som jag har för vana.

Kindle erbjuder mig nämligen utöver möjligeheten att bära med mig en mindre bokhylla också möjligheten att interagera med texten. Ni vet, markera, kommentera, lägga bokmärken.

Min poäng är inte att det på något vis är överlägset att läsa en bok, eller underlägset att umgås med människor via sociala media. Min poäng är att det börjar bli tröttsamt att möta uppfattningen att en slags litteraturutgåva skulle ge större rättigheter till överlägsna fnysningar än andra.

Den betydelsefulla lästiden #blogg100

Ibland läser jag pappersböcker på bussen. Alltid pocket, aldrig inbundna, men icke desto mindre fysiska, konkreta böcker, synliga för blotta ögat. Andra gånger, som just nu, är bussboken jag ser fram mot att återvända till i digitalt format.

För mig är skillnaden i läsupplevelse oftast knappt märkbar. Det som däremot tydligt märks är skillnaden i omgivningens uppfattning av min aktivitet.

När jag plockar fram min pocketbok syns det att jag läser en bok. Det respekteras att jag är fokuserad, och de flesta tycks acceptera, mer eller mindre fördragsamt, att det stör min läsning om samtal inleds.

När jag plockar fram min läsplatta och öppnar min bok finns hos många en attityd av att jag nog ägnar mig åt något mindre fokusslukande. Uppmanande blickar mot min stackars läsplatta, samtalstrevare eller direkta frågor med tydliga förväntningar på mer uttömmande svar än ett avvärjande ‘hmmmmm?’ Kanske tolkas det som att jag ägnar mig åt Facebook, Twitter eller bloggläsande?

Det är lite synd. Läsplattor är oerhört praktiska, inte bara för att det är lätt att bära med en hel bokserie, det finns också möjlighet att markera och göra noteringar oavsett hur chauffören kör, snabbgoogla, byta ett par ord om boken med någon, kanske på Twitter eller Facebook, men om någon i den fysiska världen pockar på min uppmärksamhet är störmomentet precis lika stort.

Ta inte illa upp, och ta det inte personligt om jag tycks avvisande, men min restid är min lästid, och den har stort värde för mig.

Det går som tåget, modell 2014

Svensk järnväg är inte den mest effektiva. Trafikverkets underhållspolicy har lett till räls som hoppar lite hur som helst, växlar som smäller och rätt som det är slutar fungera, och kontaktledningar som trillar ner. SJs egen underhållspolicy har lett till fyrkantiga hjul som sliter än mer på räls och växlar, till slitna och ojämna strömavtagare som river ner kontaktledningarna, till handikapphissar som inte fungerar etc

Det är förseningar, olyckor och frustration.

Det som däremot fungerat klanderfritt på varenda tågresa jag gjort, och jag har rest mycket tåg ända sedan jag var en människovalp för flera generationer sedan, är det arbete den personal som tjänstgjort utfört. Konduktörer, lokförare, stinsar, biljettförsäljare etc har alla alltid varit serviceinriktade, trevliga, effektiva, vänliga, tålmodiga, hjälpsamma och på senare år så långt det står i deras makt kompenserat för företagens och politikernas ointresse för passagerares behov och önskemål i övrigt.

Att SJ nu enligt artikel i Expressen från en artikel i Sydsvenskan väljer att säga upp drösvis av dessa människor som räddat ansiktet på företaget gång efter gång ger mig en förbryllande känsla av att det någonstans i organisationsleden finns ett ointresse av att faktiskt överhuvudtaget bedriva järnvägstrafik, trots att SJ-chefen talar för motsatsen:

SJ-chefen säger sig likväl vara full av tillförsikt inför framtiden. SJ går med stabil vinst, är lågt belånat och har tagit flera viktiga investeringsbeslut.
Dessutom tänker SJ rusta upp hela sin SJ2000-flotta för att befästa sin tätposition inom fjärrtrafiken.

Men flera orosmoln hopar sig på SJ:s himmel. Omsättningen har ökat, men punktligheten, resandet och vinsten har minskat. Dessutom har SJ förlorat flera viktiga upphandlingar.

Omsättningen ökar, människor vill resa med tåg. Det är bekvämt. Det är ofta gott om utrymme vid och kring sittplatserna, det finns i de flesta fall fungerande toaletter, det är rökfritt, hyggligt varmt och ofta rimligt luftkonditionerat om somrarna, åtminstone så länge tågen inte av en eller annan orsak blir stående längs linjen någonstans. Järnvägsstationerna ligger ofta bra till i samhällena, lätt tillgängliga med både lokaltrafik och andra färdmedel. Utan incheckning och transit som på flygplatserna räcker det att komma några minuter innan tåget skall gå, och ibland händer det till och med att stationen är smått bemannad och där kan finnas ett öppet café som komplement till Pressbyråns utbud.

Det är bekvämt, ett miljövänligt, tryggt sätt att komma fram – när det fungerar. När tågen går i tid, växlarna håller, rälsen och vagnarna underhålls, stationerna är bemannade. Då är det lyx. I Sverige i dag är det ett lotteri,och som i alla lotterier är det resurserna förlorarna investerat som betalas ut till vinnarna.

Är det ett hållbart system?

Pendelmagi

 

Trots natursköna omgivningar, lugn och stillhet flyr unga människor landsbygden för dyrare och trängre boende i städernas förorter. Att studierna upphör eller barnen kommer till världen hjälper inte landsortskommunerna i någon högre grad, beskriver Expressen i en tämligen lakoniskt resonerande artikel. I försöken att sätta fingret på formeln som beskriver denna rörelse belyser artikeln flera olika aspekter som de lokala företagarnas sätt att marknadsföra sig för att locka arbetakraft, den kommunala servicenivån, fastighetsägarnas agerande, köpcentrans påverkan på närbutikernas överlevnadsmöjligheter.

Men en av de riktigt tunga aspekterna nämns bara i förbigående, och reflekteras mycket lite över i texten i övrigt:

Lotta Gröning, politisk kommentator i Expressen, ser utvecklingen med egna ögon i Bergslagen, där hon bor. Många ungdomar lämnar orten så fort de kan och kommer inte tillbaka, särskilt kvinnor.

– Det är ingen miljö för dem. Kulturlivet är alldeles för fattigt. Miljön är grabbig och manlig med intressen som jakt och fiske. Inte så mycket av vare sig flärd eller kulturella inslag, som gör att folk vill stanna och bo kvar, säger hon.

Skulle det inte vara för att hon har möjlighet att åka mellan större städer och hemorten Norberg, skulle hon själv inte vilja bo kvar.

Det som gör det möjligt och uthärdligt att leva i ett litet samhälle, ja, kanske rent av trevligt även för unga människor med behov av större social och kulturell stimulans än att kväll efter kväll hänga utanför den nedstängda närbutiken, för människor med arbeten i staden som ändå kanske skulle kunna uppskatta omgivningarna är, som Gröning beskriver, möjligheten att ta sig därifrån vid alla tider på dygnet, alla dagar i veckan. En väl utbyggd, snabb, frekvent och skattefinansierad kollektivtrafik, helst i form av tåg (miljön, you know) lyfter ett samhälle från nivå avkrok till nivå mysig och idyllisk bostadsort inom bekvämt reseavstånd från skolor, utbildningar, arbetsmarknader, serviceinrättningar, kultur och stimulerande miljöer med nya människor.

Pendelns magi är att den ger möjlighet att smälta samman båda världarna. Lokala företagare får möjlighet att erbjuda högkvalificerade människor som inte vill isolera sig på landet anställning. Människor som vill arbeta i staden men ändå leva mitt i grönskan kan rent praktiskt göra det. Den som vill både bo och jobba i det lilla samhället behöver inte välja bort kultur.

Skattefinansierad magi. Och det är inte ens Science Fiction