De är här nu

Inte alla, många är fortfarande  ute på vanskliga vägar. På väg från hem som inte längre existerar, på väg hit, och somliga hela vägen ända hit till oss här långt uppe i norr. Men många är här nu, de anländer till järnvägsstationer, till busstationer och tas emot som de hjältar de faktiskt är.

Jag gläds. Åt varenda en som kommer gläds jag. Jag gläds för att de inte längre är fast i det helvete som är krig. Jag gläds för att de överlevt den långa resan. Jag gläds åt att de tagit sig ända hit. Hit, till oss! Tänk ändå, de vill komma hit, de söker tryggheten här hos oss, de vill leva här, jobba här, vara en del av samhället, här med oss!

Wow! Det är rätt storslaget, är det inte?

Och de möts av öppna famnar, av kläder, leksaker, kärlek, omtanke, mat, värme! Åh jag känner äntligen igen medmänskligheten i människorna omkring oss.

Det är rätt storslaget det också.

Då gör det mindre att politiker och regering mest gömmer sig och tiger, ty människorna i landet agerar med stora, öppna, kloka hjärtan.

Hoppet finns där, i botten av asken.

Fortsätter vi så här finns det ingen hejd på vilka stordåd vi kan åstadkomma, vi människor här i norr.

Källhänvisning

Den inledande raden från dikten Home is a Barrel of a Gun av poeten  Warsan Shire sprids över sociala media, framförallt de svenska områdena, just nu. Med all rätt, det är en stark öppningsrad och väldigt aktuell i en värld där det blå, vackra, vanskliga Medelhavet inte längre enbart förknippas med sol och semester.

No one would put their children in a boat unless the sea is safer than the land

Kanske är jag yrkesskadad när jag noterar i hur hög grad bara raden sprids, ofta helt utan att referera till poeten eller ens nämna att det är en rad ur en dikt. Någon snäste när detta påpekades att upphovsrätt väl knappast är det viktigaste i sammanhanget. Andra krediterar den de sett dela raden, eller någon poet eller musiker sådär lite på en höft. Ett fåtal nämner Shires namn.

Och det är förbaskat synd. Den som tror att raden är helheten går miste om resten av dikten. Går miste om den faktiska helheten. Går miste om djupet, om dynamiken, om den stora upplevelsen, om berättelsen, om det outsagda, det antydda. Den som tror att raden är helheten, en rad kanske författad av en anonym poet, går miste om andra dikter av Shire.

Jag unnar er bättre än så.

Här är den, hela dikten:

Home is a Barrel of a Gun

No one would put their children in a boat unless the sea is safer than the land…

no one chooses refugee camps,

or strip searches where your body is left aching

or prison, because prison is safer than a city of fire

and one prison guard in the night

is safer than fourteen men who look like your father.

No one could take it, stomach it,

no one’s skin would be tough enough,

the “go home blacks, refugees, dirty immigrants,

asylum seekers sucking our country dry”…

How do the words, dirty looks, roll off your back?

Maybe it’s because the blow is softer than a limb torn off,

or the words are more tender

than fourteen men between your legs,

or the insults are easier to swallow than rubble,

than bone, than your child’s body in pieces.

I want to go home.

But home is the mouth of a shark

home is the barrel of a gun,

and no one would leave home

unless home chased you to the shore,

unless home told you to quicken your legs,

leave your clothes behind, crawl through the desert,

wade through the ocean, drown, save,

be hungry, beg, forget pride,

your survival is more important.

No one leaves home

unless home is a sweaty voice in your ear, saying

“Leave. Run away from me now.

I don’t know what I’ve become.

But I know that anywhere is safer than here.

Men är det verkligen motiveringen som brister?

Det pratas väldigt mycket om omotiverade elever, om bristande motivation som orsak till bristande studieframgångar, som bristande motivation som orsak till vinglig närvaro, om bristande motivation som orsak till klassrumskaos.

Det vete tusan om det är så. Mer än i undantagsfall.

Nej, motivationen finns där, i de allra flesta fall. Det är roligt att lära sig saker, det är roligt att visa upp kunskaperna, det är roligt att imponera, att göra rätt efter att ha gjort samma misstag hundra gånger efter varandra, att dela med sig av sin kunskap, att bli konsulterad och tillfrågad. Det är helt enkelt roligt att gå i skolan.

När det fungerar. När det finns en struktur som håller, rutiner att tryggt falla in i, lugnet i att veta vad som förväntas av en, att veta vad som händer i morgon, nästa vecka, nästa månad. Och det gäller inte bara från skolans sida. Eleven behöver också ha ordning på sin studiestruktur. Hen behöver ha koll på penna och papper, på schema, på böcker, ha med sig rätt böcker, ha koll på läxorna, restiderna, alla stenciler, blanketter, ifyllningsövningar, informationsblad. Hen behöver ha koll på sin plats i gruppen, på vad som pågår i gruppen, på lärarens förväntningar, på lärarens humör, på hur hen ska göra det hen förväntas göra. Hen behöver förstå och hantera olika ämnesspråk, olika studiestrategier, olika lektionsupplägg, olika förväntningar på hens studieteknik.

Så många gånger är det strukturen som behöver komma på plats, för att släppa fram motivationen i ljuset, och det sker inte av sig själv. Vi lärare måste hjälpa varenda elev med detta. Vi måste jobba explicit med struktur, med vår struktur, med skolans struktur och med elevens egen struktur, så att eleven får utrymmet att slappna av och vara nyfiken, ivrig, frågvis, uttråkad och ändå känna att hen vet var hen är, och vart hen är på väg och förberedd för vad som än väntar när hen är där.

Chaplin

Jag har ägnat ett par dagar åt att söka efter en alldelels speciell video. Jag börjar misstänka att antingen har jag drömt den eller så har den tagits ner.

Låt oss i stället glädjas åt att Charlie Chaplin var fantastisk

 

En normbrytande förebild

På Kulturkollo ställer Linda två frågor jag grubblat på ett tag, och nu tänker jag försöka svara:

1. Berätta om någon som vågat eller vågar bryta normer och gränser och som är en förebild för dig. Det kan vara en känd person, eller någon du känner, en verklig person eller en fiktiv karaktär. Det viktigaste är att det är en person som inspirerat dig på något sätt.

En gång hade jag en vän. Han lever i mitt hjärta nu, men tyvärr klarade sig hans vackra kropp inte tillräckligt länge för att bromsmedicinerna mot AIDS skulle kunna rädda honom. Trots att han härstammade från en av de Medelhavskulturer där sexualitet och kärlek mellan fria män en gång var en del av samhällsorganisationen var han rädd för att föräldrarna och släkten skulle få reda på att han förälskade sig i vackra pojkar, och än i dag skyddar jag honom genom att inte nämna hans namn i skrift. Men det är inte därför jag inspirerades av honom, den sexuella läggningen är som den är och inget människor styr över. Nej, det är för hans mod att bryta mot varenda norm han inte hade lust att inrätta sig efter, det gällde kläder, det gällde kultur, det gällde idrott, det gällde vänner, det gällde studier. Han tog stryk så många gånger för sin obändiga vilja att vara sig själv, och av honom lärde jag mig att det finns vissa saker som är värda att ta stryk för, men inga som är värda att ta till våld för.

2. Berätta om en film eller bok som skulle kunna få titeln ”bortom normen”. Förklara gärna vad det är som gör boken eller filmen så bra.

Jane Eyre bryter glatt mot normer, såväl karaktären som boken i sig. Jane är upprorisk, ifrågasättande, medveten om sitt eget värde och stolt över sina förmågor. Hon lämnar två friare bakom sig, så olika som friare kan bli, när villkoren inte passar henne, hon ger sin barndoms plågoandar chansen att be om ursäkt men låter det inte störa henne nämnvärt när de misslyckas. Hon utbildar sig, skapar sig en egen plattform och först när hon har den, och står på egna ben…. ska jag spoila slutet? Nej, läs boken själva om ni inte redan gjort det. Se inte filmen, läs boken, ni kommer inte ångra er.

Det var mina svar. Två frågor, ingen av dem så enkla som de såg ut att vara, men väl värda att tänka över.

Läsfrågor

Jag hittar bokfrågor bloggaren Perny knåpat ihop i Nene Ormes blogg, och kastar mig förtjust över inbjudan att också svara på frågorna:

1. Vilken bok läser du just nu? Vilken? Singular? Ojsan…. Nja, njä, jo, just i detta ögonblick är det the River of No Return av Bee Ridgeway (en bok jag köpte på bokrean för att den har vackert omslag. Den har ett vackert innehåll också), Fiktioner av Jorge Luis Borges (för att någon nämnde honom som inspirationskälla och boken stod i mitt bibliotek, nära till hands), Marina av Carlos Ruiz Zafón (på spanska, som jag inte kan. Det är en utmaning, det går oerhört långsamt, men Zafon sviker mig inte, jag älskar hans litterära röst) och the Incorrigible av Harriet Dumont (inte heller jag har hunnit så långt, boken är en storlek för stor för att följa med överallt, hittills är den charmig, snabb och skamlöst rolig)
2. Vilken typ av böcker tycker du bäst om, varför? Välskrivna, välberättade, väldisponerade historier som underhåller mig, roar mig, vidgar mina horisonter, kittlar min fantasi, påverkar mina sinnen, väcker mina minnen, får mig att tänka, reflektera, ifrågasätta, fundera på nya sätt. Konstiga, udda böcker som är svåra att ta sig igenom, krävande, som ruskar om mina föreställningar. Grafiska berättelser som smeker mina näthinnor och utmanar mitt intellekt
3. Hur många böcker uppskattar du att du läser på ett år? Det uppriktiga svaret: Ingen som helst aning. Färre än många tror, fler än somliga föreställer sig tror jag ringar in svaret
4. Vilken årstid läser du flest böcker, varför? Jag vet inte om det stämmer, men spontant vill jag säga om hösten. Det är bara en känsla, men det kan ligga sanning i det. Det är något med det tilltagande mörkret som tilltalar mig och gör mig avslappnad och säll
5. Föredrar du tryckta böcker eller e-böcker, varför? Det finns ingen hierarki. En bok är en bok. E-böcker gör det möjligt att bära med sig ett smärre bibliotek, de är sökbara, och ofta finns möjlighet att omväxlande eller samtidigt både lyssna och läsa med ögonen. De är praktiska, men pappersböcker har sina fördelar de också. De går att låna ut, de går att låna, de är vackra, och lockar ögat när de fyller bokhyllorna på ett sätt inte ens de mest sofistikerade bok-apparna kommer i närheten av ännu.
6. Hur hittar du böcker som du vill läsa? Rekommendationer väger tungt, i synnerhet från människor jag redan fått goda rekommendationer ifrån, via bloggar, sociala media eller i möten, och från människor med egna välfyllda bokhyllor. Rekommendationer från bokhandare och bibliotekarier väger också tungt. Och så är det de där omslagen. Jag låter mig förföras av vackra omslag.
7. Om du bara får välja en bok, vilken skulle du då rekommendera? Det beror på vem som frågar, i vilket syfte hen frågar, vad hen läst innan och tyckt om.
8. Var är din favoritläsplats? Den finns inte i rummet, utan i tiden. Ett stycke tillgänglig tid är min favoritplats att läsa.
9. Vilken bok längtar du efter att få läsa just nu? Margaret Atwoods Oryx and Crake ligger på min Kindle och väntar på mig.
10. Vad får dig att vilja läsa om en bok? En värld jag vill återvända till, karaktärer jag vill möta igen, en stämning jag vill uppleva mer av, utforska vidare. En känsla av att det finns mer, och mer, och ännu mer, att upptäcka och lära mig.
11. Läser du många böcker på samma gång? Ja, det gör jag ständigt. Olika stunder tarvar olika böcker. En bok som inte far illa av att läsas i snuttar som bussbok, en bok att sjunka in i, en bok att återvända i, en bok att lära sig något i, och kanske ytterligare någon.

Det var inte alls så lätta frågor som det såg ut att vara innan jag började tänka på dem, men de var väl värda att tänka igenom. Inte heller jag kommer att nominera eller utmana någon, jag tycker inte om sådant, utan jag bjuder in alla som vill att svara på alla eller några av frågorna. Länka gärna om ni gör det, det vore roligt att ta del av andras tankar.

Läsförmågorna

Vi pratar om Sandman och återkommer till det här med läsförmåga. Till hur även den mest drivne läsare kan behöva övning och stöd när hen ställs inför en ny och ovan läsmiljö.

Att med van blick segla igenom facktexter om mer eller mindre kända ämnen så att underrubriker och fotnoter skummar kring stäven garanterar inte att förmågan att njutningsfull dyka ner i de andra världar skönlitteraturen erbjuder är lika välutvecklad. Den som med självklarhet glider genom den litterära världen i en pappersbok kan känna sig bortkommen när hen snubblat och vacklar sig igenom exakt samma text i digitalt format.

På samma sätt erbjuder det grafiska formatet i Gaimans Sandman Chronicles en ny och inte självklart enkel utmaning för hen som känner sig hemma i rena textromaner helt utan eller med mycket få illustrationer. Läsupplevelsen kräver ett annat tempo, en öppenhet för andra aspekter, ibland en annan slags vakenhet för referenser, och ett annat sätt att betrakta boksidan som kan kännas både främmande och avskräckande.  

En förstasida som denna innehåller mycket information och mycket lite av den i text. Vad är miljöbeskrivning, vad är viktiga delar av den berättelse som börjar? Vad ska läsaren fästa sin uppmärksamhet på, vad kan hen låta ögonen bara glida över? Ska hen titta noga, följa förloppet, eller kasta en blick och sedan bläddra vidare? För den som är van att läsa grafiska berättelser, som är något annat än det vi vardagligt kallar serier, tycks det nog så enkelt, för den som ger sig in i formatet för första gången kan det bli överväldigande.

Det kan vara skönt att läsa tillsammans med någon, antingen någon som är lika ny inför formatet som en själv eller någon som känner sig på välbekant mark och kan guida förbli blindskären och peka ut de där små subtiliteterna vi ofta missar som nyanlända. Att få höra vad någon annan såg i det där som verkade bara konstigt, eller osammanhängande, och att smått stolt få peka ut de där småsakerna som andra faktiskt inte såg.

För varje ny läsförmåga vi tillgodo gör oss blir vår värld lite lite rikare. Och det är lite möda värt, inte sant?

Med fransk anknytning

Jag inleder min Boktolva franskt, och hade i dag tänkt blogga lite om hur första intrycket av de Motaigne ger vid handen att det var just det han gjorde – bloggade, om än analogt.

Hade min avsikt, skriver han, varit att söka världens gillande hade jag helt säkert styrt ut mig i lånta fjädrar: min önskan är i stället att däruti framträda i min egen genuina, enkla och vardagliga skepnad […] ty det är mig själv jag målar.

Men jag återkommer till denna tankegång, ty innan jag hann mer än bara börja skriva dräptes i Paris, tillsammans med ytterligare åtta människor, fyra satiriska tecknare vid tidningen Charlie Hebdo. När jag skriver detta vet ännu inte någon vilka gärningsmännen är. De är oviktiga. Det spelar ingen roll vilka de var. De är inte ens stoff på marken.

Det som är angeläget är att detta är en tragedi. Tolv människor är borta.

Det som är angeläget är att detta är ytterligare en angrepp på den svåra och vackra yttrandefrihet som ger oss alla rätt att högljutt i ord och bild protestera mot och rikta världens ögon mot ogärningsmän och missgärningar. Denna yttrandefrihet som ger oss alla rätt att kläcka ur oss dumheter, samtidigt som den förbjuder oss att hindra någon annan från att säga emot och förklara både att och hur yttrandet var felaktigt.

Det är oacceptabelt. Det är ociviliserat. Det är vidrigt.

Jag är ingen satiriker. Jag har knappt humor, så för mig är det omöjligt att plocka upp deras fallna fana. Men jag kan försvara andras rätt att plocka upp den, och bära den vidare.

Ty sådan är min enkla, vardagliga skepnad.

Tjugoandra luckan i Morricas #adventskalender

Julen handlar om olika saker för olika människor, traditionerna, liksom förväntningarna och förhoppningarna, skiljer sig från familj till familj. För mig är en viktig del att alla får lov att vara sig själva, att ingen känner att hen måste uppfylla andras förväntningar på vem hen skall framstå som.

Det innebär t ex att en legendarisk krigare, skicklig andrepilot, lojal, kärleksfull vän och usel förlorare i schack ibland lägger av sig patronbälten och i stället drar på sig tomteluvan och stämmer upp i en julsång, om det är vad hen önskar göra.

Vi och de, födda till att tjäna oss

Ni har hört det. Många gånger, ni har kanske till och med sagt det i en känsla av självförträfflighet, nöjda med att ha tagit ställning för Det Goda. Varianterna på det där rejäla argumentet, med den alltid outsagda men tydligt självrättfärdigt segregerande undertonen som trumfar in skillnaden mellan ett omfamnande Vi och ett distanserande De:

Utan invandrare skulle Sverige stanna – ingen skulle köra taxi, städa, ta hand om våra gamla, baka våra pizzor, ta hand om våra barn etc etc

Människor fullständigt som alla människor i alla aspekter, sorteras med ett präktigt tonfall av glättad tolerans in i en självklar position av tjänstemännens tjänstefolk, medelklassens guldkant i tillvaron, de svagares stöd och hjälp.

Sålunda har en av grundstenarna till dagens parlamentariska situation lagts. Med den välmenande intentionen att visa upp både sin egen medvetenhet om hur viktig denna tjänande klass är och sin egen generositet och tolerans gentemot dessa andra, de som givetvis har en plats i vårt samhälle, om än inte i vårt Oss.