Charmfaktorn #ind14

Jag befinner mig för stunden på en av mina svenska favoritkonferenser se. InternetdagarnaStockholm Waterfront. Det är ett ställe för nätverkande, för återknytande av kontakter, för inspiration, information och ifrågasättande. Det är ett tillfälle att besöka, betrakta och beakta mekanismerna bakom kulisserna, att tala om och reflektera över de underliggande strukturerna, att få del av andras perspektiv och synvinklar på den digitala delen av vår verklighet.

En aspekt som kommer upp, gång på gång på gång, i olika vinklar och olika känslotillstånd, är integritetsaspekten. I går var det ett bekymrat Twitterflöde som diskuterade hur stor andel av våra aktiviteter på nätet det är rimligt att ”de” kommer åt, lagrar, systematiserar, korsrefererar och nyttjar; och hur obehagligt det är att ”de” faktiskt samlar in och lagrar utan att vi godkänt och accepterat det.

Jag frågade flera gånger vilka ”de” är. Svaren varierade, men hade hela tiden det faktum att de var tämligen odefinierade gemensamt. Det finns, tycks det mig, ett tydlig obehag, en krypande känsla av läskiga, rätt anonyma figurer som smyger i buskarna och spanar in genom våra vardagsrumsfönster, tittar på våra privata skärmar och samlar på sig information att använda för att komma åt oss och styra oss.

Och det kan jag ha förståelse för att det är en obehaglig känsla. Såklart.

Men nu behöver vi stanna upp och tänka till. Var befinner vi oss egentligen när vi går ut på nätet? Var lägger vi de saker vi lägger ut på nätet? Nyckeln är grammatisk: Internet är inte, överhuvudtaget, inte i något enskilt avskilt hörn med få besökare, en avskild arena. Vi går ut på nätet, inte in. Allt är ute, allt är öppet, allt är tillgängligt för den som önskar använda det. Allt. Utan undantag. Att röra sig på nätet är som att röra sig på ett populärt och välbesökt torg. Allt sker öppet, även om det i de flesta fall är så mycket folk och de flesta är rätt ointresserade av vad andra gör mer i detalj så finns det alltid de som iakttar, som noterar, som avbildar, för vidare eller sparar. Ibland befinner de sig inom synhåll, ibland sitter de i ett fönster, osynligt iakttagande, kanske rent av genom en mer eller mindre diskret skvallerspegel.

I dag är det andra dagen av konferensen, och morgonens första keynotspeaker, Harper Reed, avväpnande charmig, inledde med att dansa in till Eye of the Tiger och genast förklara hur han gör framträdanden som dessa för att öka sitt antal följare på Twitter. Det är väldigt svårt att inte fatta omedelbar sympati. Han pratade om hur han skapar starka, ändamålsenliga team, på vilket sätt en uppdragsgivares lojalitet gentemot anställda kan vara en belastning för teamet, och berättade ingående hur han, som CTO i Obamas banbrytande kampanjhögkvarter använt sig av bland annat Facebook för att t ex göra kampanjmail personliga. Med självklar attityd berättade han hur de nyttjat likes, vem som klickat like och kommenterat på många av målets, den utvalda personens, statusuppdateringar, och sedan gått igenom uppladdade foton för att se om de två förekom i varandras fotoalbum, om de gjorde personliga saker tillsammans eller snarare tycktes vara mer ytligt bekanta. På det viset kunde de formulera sig på ett sätt som gav ett väldigt personligt intryck.

Hey, you should tell Joe to go vote

Tonen i reaktionen från publiken var helt annorlunda än den varit i går. Det var skratt, instämmanden, applåder, förtjusning omkring mig. Plötsligt fick den där mannen i svart ett ansikte, och det var ett rätt charmigt ansikte, inte hotfull alls på något sätt. Och de våldsamma svallvågorna från rädslan, paranoian, från dagen innan, la sig.

Och det fascinerar mig. Internet är en fullständigt underbar plats, lika fyllt av möten, samtal, relationer, nätverkande, kontakter, människors perspektiv, synvinklar, känslor, reaktioner som vilken lyckad konferens, vilket populärt torg, vilken fest, vilken mötesplats som helst här i världen. Det är inte farligt så länge vi kommer ihåg att vi befinner oss i offentligheten. Men om vi känner oss så hemma, så avslappnade, så trygga att vi rätt som det är glömmer var vi befinner oss, ja, då kommer vi bli förskräckta när någon som inte var där fått veta om, och sett ett filmklipp, av den dagen vi gick rakt över torget i urtvättad morgonrock eller mindre ändå.

Det är nog min sammanfattning av årets Internetdagar, tror jag.

Vi ses nästa år!

Everything changes everything

Rubriken är ett citat. Den som uttalade orden är en mig närstående treåring, och de uttalades på djupt allvar.

Allting förändrar allting.

Allt vi upptäcker, alla vi möter, alla erfarenheter, alla insikter, alla kunskaper och reflektioner förändrar för alltid hur vi ser världen omkring oss. När vår horisont vidgats förblir den vidgad, och vi ser saker annorlunda för alltid. Ny teknologi utvecklas, förändrar betydelsen och förväntningarna på de artefakter vi vant oss vid att se som en självklar del av vår vardag. Saker blir omoderna och faller i glömska, ny forskning visar oss att metoder vi trott vara optimala är otillräckliga, eller rent av kontraproduktiva, och vi behöver lära om. Och ser därmed världen omkring oss på ett nytt sätt. För alltid.

Det kan kännas lite läskigt, osäkert och svårt, rent omöjligt att kontrollera och göra långsiktiga planer när allting förändar allting. Men det är så världen ser ut, det är så verkligheten fungerar, och det är det som ger oss möjlighet att utvecklas. Som individer, och som mänsklighet.

Everything changes everything.

Och det är storslaget.

De eller dem?

Jag ber om ursäkt att jag tar upp det här igen, men det har kommit till min kännedom att svaret ‘det finns egentligen ingen regel’ ges i svenskundervisning i svenska skolor. Inte i alla svenska skolor, men i ett par stycken lite här och där, och det är alldeles tillräckligt illa. 

Det är klart det finns en regel! Himmelska makter, vilka fler språkliga betydelsebärande aspekter antyder dessa lärare sker sådär lite hipp som happ? 

Uppriktigt talat – vuxna människor som läser SFI är nybörjare i svenska. De är inte nybörjare på att tänka, de är inte nybörjare på att använda språk. De reflekterar, och ställer relevanta frågor, och de känner till att det finns språkliga regler, även om de inte känner till hur de fungerar i alla språk (tro mig, det varierar) och får de inget svar och ingen förklaring kommer de att börja söka mönster själva. Tidskrävande och chansartat, och lite synd när de faktiskt går en kurs där de borde få svar på så enkla frågor.

Så, kära kollegor där ute i världen, här får ni ett jätteenkelt sätt att visa hur de respektive dem används i svenska språket: 

Byt grammatisk person. Prova samma mening med ‘du’ och ‘dig’ i stället för ‘de’ och ‘dem’. ‘Du’ motsvarar ‘de’ medan ‘dig’ motsvarar ‘dem’. 

Exempel:

Om du ler mot världen ler världen mot dig. 

Och så med ‘de’ i stället för ‘du’ och ‘dem’ i stället för ‘dig’

Om de ler mot världen ler världen mot dem. 

Häpp! Det var inte så svårt, eller hur? Ingen besvärlig grammatiska, ingen jobbig regel med läskiga undantag, det räcker att komma ihåg att de fungerar som du och dem fungerar som dig. 

Lycka till! 

(och till den som studerar språk, vilket språk det än gäller: fråga en gång till. Det finns visst en regel)

Överväganden

Det här är min privata blogg. Ingen mer än jag styr vad som skrivs här. Ingen överhuvudtaget styr vem som läser vad som skrivs här. Ibland är det många, ibland är det få som läser inläggen, jag har ingen kontroll över hur många eller vem, och så ska det vara.

Därmed vilar hela ansvaret för varje publicerat inlägg på mig, vilket innebär att jag ständigt överväger om jag faktiskt ska publicera eller inte. Det senaste inlägget jag skrev kommer att publiceras, men inte nu. Det kommer att få ligga och vänta tills tillräckligt lång tid gått för att ingen skall löpa risk att känna sig utpekad. Och det vore förfärligt synd, ty ingen har begått något fel.

Så håll så länge till godo med en liten dans. Det är trots allt torsdag i dag:

 

Viktigt ord på fyra bokstäver

Vi har upplevt den allesammans, den där innerligt frustrerande känslan när något bara inte funkar, bara inte finns där det borde finnas, bara inte fungerar som det borde fungera, bara… På klarspråk: När något bara jävlas!

Vi har svurit långa haranger, vi har sökt och utsett syndabockar, ibland rättfärdigt, ibland någon som bara råkar komma i skottlinjen.

Vi har ringt någon och krävt hens omedelbara assistans. Vi har mailat någon med många utropstecken och imperativ. Vi har snäst och fräst och gnisslat frustrerade tänder när den i andra änden förklarat att nej, tyvärr, detta är inte hens ansvarsområde, hen kan tyvärr inte göra mer än föra frågan vidare. På arbetstid. Till den vars ansvarsområde det är. Till den som har befogenhet att göra det som efterfrågas.

Många av oss har upplevt den andra sidan också. Att vara den som får det där telefonsamtalet halv elva på kvällen, de där upprepade mailen i allt mer irriterad ton utanför det som i vardagligt tal kallas kontorstid (min arbetstid är ju, som ni nog vet, delvis förlagd på lite andra tider). Vi har upplevt hur den andres frustration ökat när vi försökt förklara att nej, det är faktiskt inte jag som…. nej, jag är ute med hunden/har lagt mig/är bortrest…. och sedan, eftersom vi vet hur det är att vara i den andres situation, svarat ungefär jag ska se vad jag kan göra. Och sedan gjort det. Kanske inte omedelbart, men så snart vi haft möjlighet, om vi haft möjlighet.

Och sen har det blivit tyst. Knäpptyst.

Det känns lite snopet.

Ett tips: När den där ovilliga, slöa sengångaren i andra änden ändå går utanför sin befogenhet och sitt ansvarsområde och sin arbetstid och ger dig den hjälp du ber om så finns det ett magiskt ord på fyra bokstäver du kan använda för att öka sannolikheten att hen kommer göra det igen. Kanske inte för just dig, du kanske aldrig mer behöver möta den där otrevliga, ovilliga latmasken som ändå hjälpte dig till slut så för din egen del gör det törhända detsamma, men när frustrationen lagt sig så minns vi ju ibland att det finns fler människor här i världen.

Ordet är tack.

Det räcker, och det gör skillnad. De allra flesta vet det, och bjuder på det. Ett litet ord på fyra bokstäver, tar en sekund att skriva eller säga, men gör all skillnad i världen. Ett litet enkelt, diskret erkännande av att du noterade att personen så långt hen kunde, och längre än hen måste, bistod dig när du bad om det. Ingen mer än du och jag, eller vem det nu var som bistod dig, vet om att du sa det. Det kostar dig inget, du förlorar varken status eller ansikte på att säga det – tvärtom – och du har inte krökt rygg. Du har bara investerat en sekund i framtiden,

 

Människor

Just nu är det lite kämpigt att komma ihåg att de allra flesta människor, i de allra flesta områden av världen, är helt vanliga människor. Precis sådana som du och jag – unga och gamla, vackra på många olika sätt, omtänksamma, strävsamma, vardagliga människor som inget hellre vill än att få leva sina liv i en värld där vi kan mötas och skiljas, se oss om, upptäcka nya horisonter och förvalta de vi funnit. Tillsammans med människor vi älskar, med människor vi tycker om eller egentligen inte kan fördra, men har tålamod med och tolererar som de är. För att vi behöver varandra, vi behöver människor, och vi förstår att de behöver oss.

 

#skolchatt om arbetstid och plats

Det är valår och Almedalsvecka och arbetstid är ett hett ämne. Inte minst i skolbranschen, där förtroendetid och undervisningstid och planeringstid och arbetsplatsförlagd tid och konferenstid är självklara begrepp, medan övertid och komptid ofta ses som mer exotiska.

Rent konkret innebär det för många lärare att det å ena sidan finns en del av arbetstiden arbetsgivaren har förtroende för att läraren faktiskt lägger på arbete, oavsett var läraren eller när läraren väljer att förlägga den. Å andra sidan innebär det en luddig, otydlig gräns mellan vad som är fri tid och arbetstid.

Många tycks uppleva detta som stressande. En del av de som upplever denna stress jobbar som lärare, men inte alla. Många, en andel så stor att det ständigt förvånar mig faktiskt, som upplever detta som stressande jobbar inte alls som lärare. De jobbar inte i skolan alls. I stället tycks det vara åsynen av lärare som sitter där hemma i solen på altanen med en kopp te och några böcker, datorn inom räckhåll  och till synes inte gör just något vettigt alls timmar i sträck, kanske i morgonrock eller mysigt nött kofta och sina oändligt sommarlov, medan de själva är bundna till sin arbetsplats, sitt tjänstefordon, sitt schema och sina fem ynka semesterveckor som inte går att rucka varken hit eller dit med mindre än löneavdrag som stressar.

Samtidigt är det allt fler skolor som går över till semestertjänst, lärares arbetstid begränsas såväl i tid och rum, var och när regleras i avtal, sommarlovet blir arbetstid, arbetsveckor förutsägbart långa, en tydlig gräns mellan fri tid och arbetstid.

På gott och ont.

Om detta pratar vi i kväll i #skolchatt, klockan 20.00 på Twitter. Välkomna!