Men är det verkligen motiveringen som brister?

Det pratas väldigt mycket om omotiverade elever, om bristande motivation som orsak till bristande studieframgångar, som bristande motivation som orsak till vinglig närvaro, om bristande motivation som orsak till klassrumskaos.

Det vete tusan om det är så. Mer än i undantagsfall.

Nej, motivationen finns där, i de allra flesta fall. Det är roligt att lära sig saker, det är roligt att visa upp kunskaperna, det är roligt att imponera, att göra rätt efter att ha gjort samma misstag hundra gånger efter varandra, att dela med sig av sin kunskap, att bli konsulterad och tillfrågad. Det är helt enkelt roligt att gå i skolan.

När det fungerar. När det finns en struktur som håller, rutiner att tryggt falla in i, lugnet i att veta vad som förväntas av en, att veta vad som händer i morgon, nästa vecka, nästa månad. Och det gäller inte bara från skolans sida. Eleven behöver också ha ordning på sin studiestruktur. Hen behöver ha koll på penna och papper, på schema, på böcker, ha med sig rätt böcker, ha koll på läxorna, restiderna, alla stenciler, blanketter, ifyllningsövningar, informationsblad. Hen behöver ha koll på sin plats i gruppen, på vad som pågår i gruppen, på lärarens förväntningar, på lärarens humör, på hur hen ska göra det hen förväntas göra. Hen behöver förstå och hantera olika ämnesspråk, olika studiestrategier, olika lektionsupplägg, olika förväntningar på hens studieteknik.

Så många gånger är det strukturen som behöver komma på plats, för att släppa fram motivationen i ljuset, och det sker inte av sig själv. Vi lärare måste hjälpa varenda elev med detta. Vi måste jobba explicit med struktur, med vår struktur, med skolans struktur och med elevens egen struktur, så att eleven får utrymmet att slappna av och vara nyfiken, ivrig, frågvis, uttråkad och ändå känna att hen vet var hen är, och vart hen är på väg och förberedd för vad som än väntar när hen är där.

#skolchatt om kläder, normer och professionalitet

Det är torsdag igen, så givetvis möts vi i #skolchatt kl 20. I kväll pratar om det här med klädkoder och utseendenormer bland lärare – finns de? Vad faller inom normen? Vad faller utanför?

Ordet klädkod tycks frammana en bild av kostym och proper dräkt, och det är lätt att känna sig lite radhusrebellisk i färgglad klänning eller lite småbusigt här. Men är det verkligen normutmanande klädsel i svensk skola? Höjer en liten mild tuppkam några ögonbryn? Sticker ens den färggladaste schal ut på en konferens? Får ett par nötta Converse till prydlig kostym lika mycket uppmärksamhet som ett par välputsade lackskor i samma sammanhang? Bemöts en plisserad kjol med mindre skepsis än en batikfärgad hemmasydd dito? Vilken slags klädsel uppfattas egentligen som provocerande i svenska skolor?

Hur påverkar utseendenormen bland lärare i svenska skolor lärarnas egen uppfattning av sin position? Hur påverkar det elevernas uppfattning? Påverkar det hur lärare förhåller sig till varandra? Till undervisning? Till elever? Till omvärlden? Påverkar det hur omvärlden ser på lärare? Påverkar det lärares status och auktoritet?

Välkomna till samtalet!

Kaffelur

Forskning visar än en gång det beprövad erfarenhet visat i många år: en kort middagslur ökar effektiviteten. Vi borde alla ha möjlighet att inte bara ostörda och med gott samvete sluta våra ögon en stund varje arbetsdag, vi borde ges möjlighet att göra det på effektivast möjliga sätt: 

om man dricker en snabb espresso, och stänger korpgluggarna i tjugo minuter, hinner man får en välbehövlig vila innan det är dags att bli produktiv igen.

På så sätt förstör man inte sin sovcykel, och håller sig så maximalt pigg som möjligt, när det behövs som mest. I USA kallar man fenomenet för ”coffee nap” (kaffetupplur).

Man behöver inte vara orolig om man inte lyckas somna heller egentligen, att dåsa till och halvsova lite under tjugo minuter kan också hjälpa en att bli piggare.

Det borde således ligga i alla arbetsgivares intresse att organisera såväl arbetstid som arbetsplats på ett sådant sätt att det faktiskt finns utrymme, fysiskt och sociokulturellt, för samtliga på arbetsplatsen att ta denna välbehövliga paus. Jag föreslår att folkhögskolorna går först – vi har allt att vinna och intet att förlora på en sådan utveckling. 

#skolchatt om arbetstid och plats

Det är valår och Almedalsvecka och arbetstid är ett hett ämne. Inte minst i skolbranschen, där förtroendetid och undervisningstid och planeringstid och arbetsplatsförlagd tid och konferenstid är självklara begrepp, medan övertid och komptid ofta ses som mer exotiska.

Rent konkret innebär det för många lärare att det å ena sidan finns en del av arbetstiden arbetsgivaren har förtroende för att läraren faktiskt lägger på arbete, oavsett var läraren eller när läraren väljer att förlägga den. Å andra sidan innebär det en luddig, otydlig gräns mellan vad som är fri tid och arbetstid.

Många tycks uppleva detta som stressande. En del av de som upplever denna stress jobbar som lärare, men inte alla. Många, en andel så stor att det ständigt förvånar mig faktiskt, som upplever detta som stressande jobbar inte alls som lärare. De jobbar inte i skolan alls. I stället tycks det vara åsynen av lärare som sitter där hemma i solen på altanen med en kopp te och några böcker, datorn inom räckhåll  och till synes inte gör just något vettigt alls timmar i sträck, kanske i morgonrock eller mysigt nött kofta och sina oändligt sommarlov, medan de själva är bundna till sin arbetsplats, sitt tjänstefordon, sitt schema och sina fem ynka semesterveckor som inte går att rucka varken hit eller dit med mindre än löneavdrag som stressar.

Samtidigt är det allt fler skolor som går över till semestertjänst, lärares arbetstid begränsas såväl i tid och rum, var och när regleras i avtal, sommarlovet blir arbetstid, arbetsveckor förutsägbart långa, en tydlig gräns mellan fri tid och arbetstid.

På gott och ont.

Om detta pratar vi i kväll i #skolchatt, klockan 20.00 på Twitter. Välkomna!

Projektdagar på @Hvilan

Sista dagarna på läsåret ägnas traditionsenligt (att vara den äldsta folkhögskolan innebär många traditioner) åt det vi kallar projektdagar. Olika grupper med kursdeltagare från alla olika klasser ägnar två dagar åt utflykter, studiebesök, kultur, lek och samtal.

Vi spelar sällskapsspel, Monopol, Risk, UNO, Ticket to Ride, kubb, plockepinn…. Och så pratar vi – om språk, om resor, om världen, om vädret, om kultur, om skillnaden mellan alligatorer och krokodiler, om sjöjungfrur och om litteratur.

Sådär som det faller sig, ni vet

Om #queeraberättelser

Twitter är alltid den första sidan jag öppnar, den första appen jag laddar ner, det första medium jag vänder mig till för att få en uppfattning om vad som händer just när det händer.

I dag händer #queeraberättelser, uppmärksammar mig Minasannaords på i sin blogg. Det är en tråd där människor helt enkelt delar glimtar från sitt liv och sin vardag för att göra det lättare för oss alla att bemöta våra medmänniskor med respekt och omtanke. Elever berättar om känslan av att inte våga tala öppet om sin förälskelse i skolan, inte för att det är för stort och pirrigt och nytt för att sätta ord på, utan av rädsla för att bli placerad utanför gemenskapen. Människor berättar om att behöva komma ut om och om och om igen, i varje nytt sammanhang. Om rädslan för att familjen ska få veta något. Om hur föräldrar bemött dem med skrik och våld och avståndstagande, ibland brutit kontakten, ibland tvingat sina barn att ta tillbaka, säga att de ljög, att de självklart inte är sådär konstiga.

Om hur de blivit tillsagda att inte umgås med ‘den där’ vännen på grund av hens läggning eller umgänge. Om sin längtan och önskan att vakna en morgon och bara vara en i mängden, bara vara som alla andra, slippa komma ut, slippa besvara frågor om sitt underliv, bara få vara. Om att välja att ge sken av att vara hetero för att kunna lägga fokus på något annat än sin läggning. Om hur mobbning och trakasserier omtolkats av lärare och skolor till något mer heteronormativt, som fel kläder, glasögon eller liknande. Om att ha blivit ombedd att tona ner sig, i en omgivning där hetropar hånglar loss helt öppet.

I en tråd som denna dyker trollen också upp, såklart. De uppför sig lika illa som de gör överallt annars, och är bara att scrolla förbi. Matar man dem har man dem i hasorna i eviga tider, och de är seglivade.

Läs i tråden, i synnerhet om du jobbar i skolan med unga människor. Det är väl investerad tid.

Trolljägare och jagande troll

Jonas Thente ägnar i DN gott om spaltutrymme åt att fundera kring nättrollen. De där människorna, ni vet, som, öppet och ogenerat, lustfyllt låter hatet spruta fram i hotfulla stötar, lämnar kladdiga fläckar efter sig över bloggar och kommentarsfält. Utifrån de minst fem illa stavade dödshot Thente tagit emot filosoferar han kring hur de tycks honom utgöra en slags upprättelse för representanter för en arbetarklass som blivit underklass, statuslös, lågutbildad och med upplevelsen av att vara bortsorterade.

Nej, de bortsorterade har ingen representation. Ingen demonstrerar för deras värdighet och man ser inga reportage eller kulturartiklar om dem. Man debatterar hen-reformen, statistiken över kvinnliga vd:ar och etniskt kränkande godispapper. Skulle de bortsorterade höja rösten så vet de vad som händer – de möts av hånskratt och kal­las kränkta vita män. Man gör pjäser och skämtteckningar om dem. De blir en komedi för vinnarna att skratta åt.

Framställda så blir trollen ofarliga, närmast harmlösa, på sin höjd lite förargliga människor som smått vilsna söker hitta en plattform för att bli sedda, hörda, noterade, och Thente kan lite von oben visa förståelse, ja rent av en slags välvillig sympati mot dessa svaga, utsatta stackare han föreställer sig:

Och avskydda och föraktade har de sannerligen blivit, näthatarna. Hela det officiella Sverige står enat mot denna pest. I tv-programmet ”Trolljägarna” (namnet bygger på en missuppfattning av nätbegreppet ”troll”, men det låter ju klatschigt) letar Robert Aschberg upp hatarna och får dem att stå där blinkande i ljuset med skammen. Jönson skriver: ”Det tar således aldrig slut på idioter, nollor, byfilosofer och rättshaverister som insisterar – som gällde det deras liv, ja, som gällde det något större än deras banala liv – på att ta till orda, fast man vet att slaget är förlorat.”

Men i kväll i TV3s Trolljägarna hör vi tenoren Rickard Söderberg berätta om en annan, mindre idyllisk, upplevelse av dessa trolls aktiviteter:

”Dra åt helvete din uppblåsta jävla bluff!”. ”Så djävla äckligt med det där djävla bajsätandet som du bögar dig med. Håll käften!!!”.

– Det är så lätt att kräka ur sig allt möjligt på nätet när man sitter där bakom sin dator. De som gör det tänker inte på att en annan människa faktiskt är mottagare, säger Rickard Söderberg.

Varje dag – inte fem gånger, utan fem gånger i veckan och mer ändå – rensar han bort de hot och det hat som vräks över honom. Han gör det av kärlek:

Han tar bort de hatiska inläggen eftersom han inte vill att unga, kanske osäkra personer, ska mötas av dem när de går in på hans blogg.

– Jag vill inte att de ska tänkta att ‘här är en person som ser ut och är som han vill, och då är det detta som händer’, förklarar Rickard Söderberg

De har inte mycket gemensamt med Thentes smått rörande stackare, dessa flockar av troll som jagar fram över nätet, nafsar, hugger och rätt som det är står där och gör samma sak i verkligheten. Rickard Söderberg blir äggad när han cyklar  från jobbet, han blir spottad på när han handlar kvällsmat. Han har snart premiär på Rosenkavaljeren, och glädjen och spänningen blandas med vetskapen

att näthatet kommer att eskalera lite grann igen när tidningarna skriver om föreställningen och så vidare. Ju mer jag syns, till exempel i tv, desto mer skit får jag, berättar Rickard Söderberg

Jag är ledsen, Thente. Jag förstår att din intention var god, du vill kanske försöka nyansera bilden av trollen, kanske visa hur välvillig och storsint du själv är. Men det är vägen till helvetet som är stenlagd med goda intentioner.

Följ Trolljägarna i kväll, och minns att den som utsätts för hoten, den som blir äggad och får stenar kastade på sig på vägen hem, är en kärleksfull make, en omtänksam vän, en sångare vars mål i livet är att göra världen bättre, vackrare och hållbarare för oss alla.

Anställningsvillkor

I berättelsen om den lilla ICA-butiken någonstans i Sverige har det blivit dags att anställa ytterligare en medarbetare, sedan den populära karaktären Cindy gått vidare i livet, ut ur butiken och ut ur berättelsen. Karaktären Ulf ges uppdraget att hitta en ny Cindy, och på köpet påminns vi om en vinkel på begreppet anställningsvillkor vi ibland glömmer. Den nya Cindy stipulerar helt enkelt villkoren hon ställer för att butiken skall ges möjlighet att köpa en del av hennes tid:

Att tänka kritiskt

Min söndagsmorgon börjar med att jag råkar på ett samtal mellan tre personer som såvitt jag känner till samtliga arbetar med undervisning i svenska skolor. De talar, helt öppet och med illa dold stolthet om hur de arbetar – hur de själva minsann sätter ‘ungarna’ i centrum; hur deras kollegor fåfängt kämpar med att försöka tvinga ‘ungarna’ att lära sig utantill, medan de låter ‘ungarna’ jobba med det ‘ungarna’ tycker är roligt och kan se nyttan av. Givetvis får utbildningsministern en slentriankänga, och med koketta blickar över axeln skryter de tre om hur de minsann struntar i det mesta av det centrala innehållet, en tiondel eller kanske en femtedel hinner de med, resten av tiden ägnas åt sånt som ‘ungarna’ tycker är relevant och roligt. Någon formulerar att ”läsa på wikipedia och se dokumentärer kan göras på fritiden”.

Inte så vackert, inte så ovanligt.

Fortsättningen är lika vanlig den. De tre herrarna – det sociala kön de valt att visa upp i sammanhanget är inte relevant i sak men jag nämner det ändå, ty ofta nog lyfts andelen kvinnor i svensk lärarkår som en delförklaring till dagens situation, framför allt för pojkelever, så dessa tre herrar är faktiskt, vare sig de vill det eller inte, med sitt raljerande på offentlig plats, representanter för de manliga förebilder elever i svensk skola möter – flosklar glatt ur sig formuleringar on att ‘ungarna’ inte ska kunna rabbla faktakunskaper, utan bli kritiskt tänkande individer.

Låt oss för ett ögonblick granska resonemanget kritiskt, och högt ställa den brinnande frågan: Hur då?

Att tänka kritiskt innebär att kunna ifrågasätta, många nivåer bortom ‘Ahmen varför ska vi göra det här för?’  För att kunna uppnå dessa nivåer är det absolut nödvändigt att ha en uppfattning om bakgrund och sammanhang, om utveckling och tendenser. Med en smartphone i fickan går det på ett ögonblick att hitta fakta och bekräfta aningar, men bara för den som vet vad hen letar efter.  Hur ska hen som ”sluppit” ägna tid i skolan åt det som föraktfullt avfärdas som ”Trivial Pursuit-fakta” och lättsamt hänvisats till att ”läsa Wikipedia på fritiden” ens veta att det finns något att leta efter? Hen är utelämnad åt omgivningens välvilja, och löper många gånger större risk att falla för de förföriska locktoner som spelar på hens känslor.

Nej, hela lärarkåren är inte som de här tre herrarna. Men de är lärarröster, lärarröster som öppet och offentligt vädrar ett sådant förakt för styrdokument och kunskap, och de bidrar till den offentliga bilden av skolan. Vill vi ha det så?

I dag är jag på #iss13 på #ind13

och här är en väldig massa människor, och som vanligt vid tillfällen som dessa alldeles för många intressanta seminarier som jag tvingades välja bort, since I could not travel all and be one traveler.

Det ingen behöver välja bort är keynote talarna. Här inledde Jimmy Wales och Rebecca MacKinnon. Wikipedia är inte helt okontroversiellt i utbildningssammanhang, det ställer höga krav på källgranskning och källkritik. Samtidigt är det ett verktyg som helt förändrar lärandevardagen, utan att behöva bryta undervisninge för att skena iväg till ett bibliotek eller en bokhylla, utan att behöva belamra hela bordet med stora tunga uppslagsböcker har elever, kursdeltagare och studenter – och lärare – möjlighet att ögonblickligen få en uppfattning om vad ett ord eller fenomen innebär, när något hände, i vilket sammanhang något hör hemma. För den som studerar någonstans där uppslagsverk är en sällsynthet, dagstidningar kraftigt vinklade och begränsade men smartphones och nätuppkoppling finns öppnar wikipedia upp helt nya horisonter! Men nätet är inte självklart för alla överallt, och det har inte självklart den automatiska demokratifrämjande effekt vi gärna önskar att det skulle ha, underströk MacKinnon.

Nu pratas elevers integritet, google, google apps, erfarenheter och farhågor. Edward Jensinger berättar om erfarenheter från Malmö Stad, och i eftermiddag kommer googles egen representant. Och innan dess lunch tweetup.

#happygeek