Om läsande lärare

Lärarnas Nyheters artikel om lärares läsvanor har väckt reaktioner och känslor. Frågan om huruvida en läsande lärare faktiskt är en bättre lärare, och en ickeläsande således sämre har ställts. Många har känt sig manade att försvara ickeläsande lärares ickeläsande, ofta med hänvisning till tidsbrist. Molloys uttalande i artikeln om att lärare bör använda en del av förtroendetiden till att läsa in sig på aktuell litteratur har bemötts med hänvisning dels till att förtroendetiden redan som det är inte räcker till, dels till att förtroendetid inte längre är en självklar del av lärarvardagen. Semestertjänsterna med reglerad arbetstid vinner mark, och att få utrymme att läsa på arbetsplatsförlagd arbetstid är sällsynt.

Formuleringen har uppfattats som kritik mot lärares ambitionsnivå, som om där funnes ett outtalat ‘lärare är lata’ dolt bakom funderingen över vad lärare som inte läser i stället använder sin förtroendetid till, och det framhålls att lärare i dag redan utan läsning upplever sig behöva lägga mer än stipulerade 45 timmar i veckan på jobbet för att kunna hålla den standard som krävs, att böcker är kostbara och att lärares arbetsbelastning gör att man inte har tid att besöka bibliotek för att låna böcker.

Avvikelse från ämnet: har biblioteken runt om i landet så skrala öppettider bör man planera om. Det är inte alls konstigt om utlåningen sjunker om folk inte har möjlighet att faktiskt besöka biblioteken i lugn och ro på tider när de inte jobbar eller behöver stressa iväg till dagis eller skolor. Det gäller inte bara lärare.

Åter till ämnet. Själv tillhör jag helt i enlighet med statistiken den grupp människor som läser mer än 25 skönlitterära böcker per år. Jag läser oftast omkring en bok per vecka, i perioder mer, sällan mindre, och kan överhuvudtaget inte minnas en tid i mitt liv då jag inte läste. Jag har alltid flera olika böcker jag läser parallellt, jag har bussböcker i rockfickan och väskböcker i väskan. Jag läser när jag väntar i telefonkö, jag läser, om vädret tillåter, när jag väntar på bussen, jag läser när jag väntar på att avtalade möten skall börja. Jag läser pocketböcker, jag läser ljudböcker, jag läser e-böcker. Jag läser när jag dricker kaffe eller äter ensam. Jag läser för att låta min ständigt spinnande hjärna koppla av, jag läser för att lära mig saker, för att vidga min horisont, göra min världsbild mer nyanserad, och för att det roar mig och berikar mig.

Jag beskriver inte mitt läsande för att skryta, utan för att understryka hur illa rustad jag är för att sätta mig in i de ickeläsande lärarnas verklighet. Att rekreationsläsa är en färdighet som andra färdigheter, det tar tid och kraft att lära sig och kräver att man ägnar sig åt det med viss frekvens för att förmågan skall utvecklas och bli något man gör nästan utan att tänka på att det är något man en gång lärde sig och inget man fötts med.

Jag funderar över om jag som rätt driven läsare kan göra något för att göra vägen in i böckernas värld mer lättvandrade för de som känner att de borde, att de skulle vilja, men upplever det mer som en börda än något lockande? För det är mödan värt att öva upp sin litteraturläsarförmåga. Det kostar tid och möda, men det betalar sig väl.

I Skolvärlden skrev härförleden den klassikerkramande (ljuvlig formulering!) professorn Ebba Witt-Brattström en artikel om poängen med att läsa skönlitteratur. Hon pratar om elevers läsande, men det hon säger  gäller oss alla i lika hög grad:

människor utan träning i att läsa mer komplexa texter med skiftande mänskliga perspektiv uppfattar alla yttranden som bokstavliga. De tror att man förespråkar det man i själva verket diskuterar, ja till och med argumenterar emot.

Elever som genom att läsa skönlitteratur har lärt sig att tänka i bilder, metaforer och liknelser, uppfatta och identifiera ambivalenser, metadrag, retorik, ironier och andra stilmedel, faller inte offer för nätets skadliga påståendekultur och åsiktsterror. För dem handlar inte mänsklig kommunikation om det enkla tyckandet: för eller emot, gilla – inte gilla.

Kalla det demokratifostran eller bildning, det kvittar. Men snälla, lär ungarna läsa!

Om vi hjälps åt, om vi gamla storläsande tanter delar med oss av våra erfarenheter, håller upp dörren in till böckernas värld, visar vägen och välkomnar, och den som inte är lika hemmastadd faktiskt upphäver sin röst och ber om tips, så tror jag vi löser det här också. Vad tror ni?

Och snart är det skolavslutning

Vårterminen är igång, planeringen gjord och kurserna har börjat få upp farten. Det står inte på förrän gräs och gröda gror, sig solens strålar närmar och allt är över, elever och kursdeltagare ger sig ut i världen och skolan än en gång ekar så tom som bara en skola kan göra när läsåret har passerat och endast personalen rör sig som övergivna spöken i lokalerna.

Så det är dags att börja fundera lite över skolavslutningen, helt enkelt.

Det ägnar jag den här helgen åt. Som traditionen bjuder kommer jag att göra vad jag kan för att inte avslöja planerna i förväg, och än så länge är det väldigt spretigt. Vilken väg det tar till slut beror på vilka som är villiga att ställa upp på mina idéer.

Välkomna tillbaka i juni om ni vill veta hur det blev.

.

 

Måndagmorgon

.

Men vi vet ju hur scenen slutar så….

Vänta nu…..

Det är alltså måndag redan på måndag? Och fredagen tog slut för en dryg timme sedan?

Varje lov ungefär vid den här tiden slår mig samma tanke – jag borde rimligen, om inte annat för att i någon mån faktiskt föregå med gott exempel, vända dygnet så att jag kvittrar upp i gryningen som kvittrande koltrast.

Varje lov om ungefär en halvtimme slår mig nästa tanke – koltrastar är kvällsfåglar, när de öppnar upp sina strupar för att hälsa solen är det en signal att det börjar bli dags att gå och lägga sig.

Så slutsatsen blir, även detta lov, att de få lediga nättena som är kvar är alltför dyrbara för att lägga på att försökta försätta sig i en annan tidszon. Lite jetlag är tradition efter lov.

.

Så – vad gör vi åt saken?

Från universitetshåll ringer man än en gång i larmklockan. Svenska studenter, med svensk skolgång i ryggen, med svenskklingande namn, hela kitet, kommer från svenska gymnasier med otillräckliga förkunskaper, otillräckligt ordförråd, otillräcklig studieteknik, otillräcklig lärandeteknik, otillräcklig förmåga att formulera sina tankar.

Konsekvenserna för studenterna blir digra:

Språkproblemen yttrar sig i alla tänkbara undervisningssammanhang. Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift. Utan hjälp av ordbehandlare är stavningen över lag eländig. Detta brukar vi emellertid överse med, eftersom man i de flesta situationer i arbetslivet har tillgång till datorer.

Mer beklämmande är att studenterna har ett oerhört begränsat ordförråd, och verkligt oroväckande är att ordförståelsen är grund eller direkt felaktig.

Uttryck – även enkla vardagsuttryck – blandas ihop och används fel. (För att ge ett fåtal exempel: man kan skriva ”gav födsel till” i stället för ”gav upphov till” och ”menar på” i stället för ”avser”. ”Tar plats” betyder för det mesta ”äger rum”, inte ”breder ut sig”.) Den grammatiska förmågan är ytterst begränsad och ligger ibland på en nivå som gör studenternas utsagor direkt obegripliga.

Artikelförfattarna efterlyser vänligt och lite slentrianmässigt sådär ‘mer resurser till svenskundervisningen’ men handen på hjärtat, kamrater och mötesdeltagare, det här handlar om något annat, något större än resurstilldelning till enskilt ämne, gör det inte?

Handlar det inte snarare om en attityd och en inställning till lärande från skolors och lärares håll? Ingen föds med en fungerande studieteknik, ett adekvat och tillräckligt ordförråd glider inte passivt in i någons medvetande. Att förstå och tillämpa instruktioner kräver övning, tålamod och handledning, att läsa och tillgodogöra sig faktatexter likaså. Tålamod är en förmåga några få föds med, men alla kan öva upp. Det är inte så roligt alla gånger, men belöningen är mödan värd.

Att tillägna sig en fungerande studieteknik, en god lärandeteknik, ett fullödigt, användbart språk, god kommunikationsförmåga och tillräckliga förkunskaper tar tid. Svensk skola har, även om det inte alltid låter så när man lyssnar på debatten, gott om just resursen tid – tolv år per skolungdom innan de ska vara redo att gå vidare till universitet och högskoleutbildningar. Hur kan det komma sig att det inte räcker till för att rusta dessa unga adepter med de förmågor och kunskaper de behöver för att klara vidare studier?

Är svaret för stora dokumentationskrav, för lite planeringstid, för låg status för lärarkåren, för lite föräldrainflytande i skolan, för lite samarbete med företagen, för få datorer, för korta sommarlov, för många nationella prov, för krångliga styrdokument?

Jag är skeptisk. På tolv år borde en skola med hyggligt professionella lärare som samarbetar, prioriterar och arbetar målmedvetet hinna rusta eleverna inför högskolestudier, väl medvetna om vad som kommer att krävas av eleverna när de blir studenter.

Om vi inte kan det bör vi ställa oss frågan i rubriken – Vad gör vi åt saken?

För så här kan vi inte fortsätta.

#skolchatt om NP

Det är torsdag, mellandagar, rea, vardag och, som traditionen bjuder såhär dags i veckan, #skolchatt på Twitter klockan 20.00

I kväll pratar vi om hur man som lärare hanterar den tidskrävande hanteringen av dessa prov. De medför en peak i arbetsbelastningen, och den peaken kommer i den period som traditionellt redan är mättad med rättningar, examensarbeten, slutprov på kurser och aktiviteter utanför ordinarie schema.

Hur balanserar man detta som lärare, och hur lägger skolorna upp arbetet? Hjälps man åt, rättar man tillsammans, tar andra lärare som inte har nationella prov på sina bord över en del av arbetsuppgifterna för att jämna ut belastningen?

Eller upplever lärare att man står med hela bördan på sina egna axlar? Hur hanterar man det?

I kväll tar vi del av varandras erfarenheter på området, funderar över strategier och hur vi kan hjälpas åt för att göra situationen hanterlig för alla inblandade.

Välkomna!

Mulan, wienervals och självförsvar

Det är sista veckan på terminen här på Hvilan, liksom på de flesta andra skolor runt om i landet. Här högtidlighåller vi det med en kulturvecka, som är precis vad det låter som: en hel vecka ägnad enbart åt kultur.

Jag håller i en tjejgrupp, och vi har ett blandat program. Vi ser på film, vi lär oss dansa wienervals, vi övar självförsvar, spelar rollspel, sällskapsspel, mediterar och lite annat smått och gott. Ett absolut villkor är att de aktiviteter vi har inte får kosta något för deltagarna, ingen ska behöva tacka nej till att vara med i något av det vi gör av ekonomiska skäl.

Visst låter det mysigt? Det är det också.

Vilka traditioner har ni kring terminsavslutningen?

En annan slags tanke om lärarlöner

Så här i lärarlönedebattens kölvatten kan det finnas en och annan som sitter med intrycket av att lärare är väldigt lönefixerade. I gårdagens #skolchatt om sjuka lärare och vikarieproblematiken framfördes en annan synvinkel som åtminstone jag aldrig hört förut, nämligen att utexaminerade lärare som väljer att ta anställning inom vikariepooler (finns sådana fortfarande kvar?) eller på bemanningsföretag för att finnas till hands och hoppa in när ordinarie lärare bör tjäna mer än lärare med ordinarie tjänst i en skola. Detta för att förmås stanna kvar och göra karriär i denna position, som väl annars ofta betraktas närmast som en nödhamn.

Tanken, om jag förstod saken rätt, var att tryggheten i att veta var man jobbar i morgon eller nästa vecka är lika dyrbar för en del som en högre lön är för andra.

Det är ett intressant resonemang, och det ligger kanske något i det? Det kan vara samma tanke som får somliga att gå ner i arbetstid, och därmed i lön – det finns helt enkelt annat man värderar högre än just en hög lön.

Detta är en av de saker jag verkligen uppskattar med såväl #skolchatt som #fbchatt – rätt som det är dyker det upp en helt ny synvinkel, och vips får man syn på aspekter man inte kunde föreställa sig fanns och hela ens tankevärld skakar till när delar av den skiftar form.

#skolchatt om briljanta elever

Ännu en torsdag rullar in över landet, och som traditionen bjuder möts vi klockan 20.00 på Twitter under tagen #skolchatt.och pratar. Ämnet denna torsdag är ett som ligger mig varmt om hjärtat:

Hur erbjuder vi den bästa skolan åt de exceptionellt briljanta eleverna? Vad borde vi utveckla?

Är det fler profilskolor vi behöver? Skolor eller klasser som ger utrymme för eleverna att faktiskt utveckla begåvningsområden, oavsett om det handlar om språk, matematik, naturvetenskapliga ämnen, samhällsvetenskapliga områden eller dans. Jag tycker mig minnas att jag läst forskning om hur nivågruppering, trots att det inte gynnar alla elever, ger de exceptionella eleverna utrymme att frodas, att utvecklas, att blomma.

Eller handlar det om hur vi förhåller oss till elevena i klassrummet? Hur vi lägger upp undervisningen, hur vi individualiserar, hur vi ger feedback, vilka förväntningar vi har på dem?

Eller är det vårt eget förhållningssätt till lärande och kunskap vi behöver fokusera på? Hur vi ser på och pratar om vårt eget lärande och vår egen utveckling? Hur vi förhåller oss till fortbildning, om vi pratar om det som ett nödvändigt ont eller som möjligheter och privilegier?

Eller kanske en kombination? Eller något helt annat?

Om det pratar vi ikväll på #skolchatt. Ses vi där?

Oladdad

I fredags gick jag från mitt klassrum till mitt arbetsrum med min dator under armen. Batteriet var i princip urladdat men jag var på väg hem så det var inget stort problem, den skulle få lite mumsig ström så snart vi var hemma. In i arbetsrummet, konstatera att ja, där ligger laddaren, utmärkt, bra.

Jag packade väskan, lämnade arbetsrummet, gick tillbaka igen för att hämta de papper en kollega skulle få innan veckan var över, lämnade det igen, gick till bussen, tog bussen hem, hämtade ut paket, handlade, gick hem och konstaterade

image

Här borde min dators laddare ligga när jag packat upp den inför kvällen. Det gör den inte. Den ligger kvar på jobbet.

Fullständigt frustrerande!