Men är det verkligen motiveringen som brister?

Det pratas väldigt mycket om omotiverade elever, om bristande motivation som orsak till bristande studieframgångar, som bristande motivation som orsak till vinglig närvaro, om bristande motivation som orsak till klassrumskaos.

Det vete tusan om det är så. Mer än i undantagsfall.

Nej, motivationen finns där, i de allra flesta fall. Det är roligt att lära sig saker, det är roligt att visa upp kunskaperna, det är roligt att imponera, att göra rätt efter att ha gjort samma misstag hundra gånger efter varandra, att dela med sig av sin kunskap, att bli konsulterad och tillfrågad. Det är helt enkelt roligt att gå i skolan.

När det fungerar. När det finns en struktur som håller, rutiner att tryggt falla in i, lugnet i att veta vad som förväntas av en, att veta vad som händer i morgon, nästa vecka, nästa månad. Och det gäller inte bara från skolans sida. Eleven behöver också ha ordning på sin studiestruktur. Hen behöver ha koll på penna och papper, på schema, på böcker, ha med sig rätt böcker, ha koll på läxorna, restiderna, alla stenciler, blanketter, ifyllningsövningar, informationsblad. Hen behöver ha koll på sin plats i gruppen, på vad som pågår i gruppen, på lärarens förväntningar, på lärarens humör, på hur hen ska göra det hen förväntas göra. Hen behöver förstå och hantera olika ämnesspråk, olika studiestrategier, olika lektionsupplägg, olika förväntningar på hens studieteknik.

Så många gånger är det strukturen som behöver komma på plats, för att släppa fram motivationen i ljuset, och det sker inte av sig själv. Vi lärare måste hjälpa varenda elev med detta. Vi måste jobba explicit med struktur, med vår struktur, med skolans struktur och med elevens egen struktur, så att eleven får utrymmet att slappna av och vara nyfiken, ivrig, frågvis, uttråkad och ändå känna att hen vet var hen är, och vart hen är på väg och förberedd för vad som än väntar när hen är där.

Ett huvud gör all skillnad

Detta lilla klipp illustrerar så väl så många olika nivåer av nuet att jag inte kan annat än dela det med er. Håll till godo:

Abstinens

I morgon är det två veckor sedan jag senast snörde på mig tangoskorna.

Det är minst fjorton olika anledningar till detta, ni vet hur det blir i perioder, men jag ska inte hyckla, jag saknar det! Nyss gjorde jag den gest jag gör då och då, plockade fram ett par flyers ur fickan i ryggsäcken till någon som uttryckt lite nyfikenhet och intresse, och kände abstinensens viskningar dra upp volymen ett snäpp.

Beroende, ja. I behov av avvänjning? Nej, inte det minsta. Tvärt om.

Om att ta ut glädjen i förväg

Jag gör det. Det är en av de här vanorna det har tagit mig många år att återerövra, och jag värnar den.

Ja, visst är det så att jag ibland blir rysligt besviken när det visar sig att det jag glatt mig åt inte alls blir av. Statistiskt händer det sannolikt ungefär fem gånger så många gånger som att det faktiskt blir av. Och åtta av tio gånger som det faktiskt blir av blir det inte i närheten av så fantastiskt som jag tänker mig innan.

Så visst blir jag besviken.

Men innan jag blir besviken så får jag glädjen. Varenda gång. Oavsett om det blir av eller inte, om det blir fantastiskt eller inte, så får jag glädjen innan. Jag får pirret, jublet, lyckan det innebär att se fram mot något, att glädja sig åt något.

Kraschlandar gör jag ändå, oavsett om jag tog ut glädjen i förväg eller inte. Ledsen blir jag ändå när jag går in i något med entusiasm och glädje och upptäcker att övriga känner sig ditkommenderade och inte vill. Krossad känner jag mig ändå när jag får veta att det inte alls är så att jag faktiskt sågs som lämpligast. Besviken går jag ändå hem efteråt när det där fantastiska inte alls blev mer än en lång och tråkig kväll utan vare sig nätverkande eller intressanta möten.

Så är det här i livet. För oss alla, titt och tätt. Men för mig är det därutöver så att oavsett om jag får glädja mig åt att det blev av, så vet jag att jag garanterat får vara glad minst en stund, eftersom jag tog ut glädje i förväg.

Värt det!

Var inte rädd – visa dina färger

Det finns röster i vår vardag, lokalt och globalt, som i olika tongångar försöker trumfa igenom föreställningen att det vore så skadligt för världen om någon avvikter öppet från den norm dessa röster förespråkar att det legitimerar våld, övergrepp, mord, tortyr, slaveri, isolering, förvisning.

De har fel.

Vare sig de hotar med gamla skriftrullar eller järnrör, korsfästelser eller stigmata.

Världen är inte, har aldrig varit, och kommer aldrig bli, monokrom. Det är helt i sin ordning. Alla färger finns, oavsett om de befinner sig i eller utanför spektrat, oavsett vilka förutsättningar som tarvas för att vi skall kunna uppfatta dem med våra ögon.

 

Tango – because you’re worth it #blogg100 RT=Kärlek

Tango är roligt, tankekrävande, balanserande, lätt men inte enkel, det bygger på kommunikation och samarbete, utvecklar rytmkänslan (och allt som kommer som bonus med den, se senare bloggpost för mer om det), musikaliteten och glädjen. Dessutom är det, när det görs väl, snyggt som bara den. Se här:

Visst är det lockande? I morgon, torsdag den 20/3 klockan 17.30 börjar en nybörjarkurs hos Tangokompaniet i Malmö och det finns fortfarande ett fåtal platser kvar! Inte långt från Värnhemstorget, samma kvarter som Netto, gå bara runt hörnet och följ sedan skyltarna. Hur lätt som helst att hitta, inte ens jag lyckades gå vilse i början.

Detta är dessvärren en smått lokal post, men för er som befinner er utom målområdet – ni är värda att göra er mödan att hitta en möjlighet att lära er tango där ni befinner er.

Jag lovar, ni ångrar er inte!

Tid och rum, eller Älskade Virginia

I en av kurserna hon läser läste flickvännen nyss underbara Virginia Woolfs A Room of One’s Own och jag blir raskt inspirerad till att plocka fram mitt eget ex och läsa om den jag också. Woolf var klarsynt och insiktsfull, och hon beskriver väl en situation som är lika aktuell i dag som den var när texten skrevs, i en tid inte helt olik vår, trots att den ligger nästan en sekel borta.

The title women and fiction might mean, and you may have meant it to mean, women and what they are like, or it might mean women and the fiction that they write; or it might mean women and the fiction that is written about them, or it might mean that somehow all three are inextricably mixed together and you want me to consider them in that light. But when I began to consider the subject in this last way, which seemed the most interesting, I soon saw that it had one fatal drawback. I should never be able to come to a conclusion. I should never be able to fulfil what is, I understand, the first duty of a lecturer to hand you after an hour’s discourse a nugget of pure truth to wrap up between the pages of your notebooks and keep on the mantelpiece for ever. All I could do was to offer you an opinion upon one minor point–a woman must have money and a room of her own if she is to write fiction; and that, as you will see, leaves the great problem of the true nature of woman and the true nature of fiction unsolved.

Precis som på Woolfs tid finns det kvinnor i dag som har både pengar och utrymme att ägna sig åt att läsa och skriva, men det gäller långt ifrån alla.

Woolfs ord är riktade till studenter, och i just denna text talar hon om fiktion, eftersom det är ämnet hon bjudits in för att tala om. Men hennes ord är lika sanna och viktiga om vi riktar oss till lärare och politiker, och oavsett om vi talar om läsande av skönlitteratur, om studier, om fortbildning, eller grundlig läsning av nyhetstexter behövs utrymme. Utrymme i rum, i ekonomi och inte minst i tid.

För den som är hänvisad till att läsa på stulna stunder – till fikapausen på jobbet, kanske en stund på bussen, vid köksbordet med familjen omkring sig sedan hon serverat maten och diskat undan, sedan hon lagt barnen på kvällen, i tvättstugan medan torktumlaren går, en timme i gryningen innan hon väcker och gör i ordning frukost till sina bröder eller rent av, vilket inte är ovanligt, i smyg på toaletten – är det svårt att få det sammanhang och den tankero som behövs för att sätta sig in i och reflektera över innehållet i mer komplexa texter.

För många unga ogifta kvinnor ligger nämligen ansvaret för att se till att bröderna får frukost, har rena kläder att ta på sig, kommer iväg i tid etc på dem. Oavsett om bröderna är yngre eller äldre. För kvinnor som studerar och har barn i förskoleåldern är det är inte ovanligt att förskoleanordnare har regler om att barnen måste hämtas en specifik tidpunkt efter sista lektionen för dagen. Oavsett om det finns en far till barnen med i bilden eller inte. För många kvinnliga studenter som har barn är det nödvändigt att jobba vid sidan av studierna, ofta jobb i serviceyrken som kräver mycket kraft, fokus och energi.

Det här är inget enskilt familjeproblem, det vet vi, inte sant? Inför den åttonde mars, låt oss fundera över vad vi alla kan bidra med för att skapa utrymme, i tid och rum och ekonomi, för alla dessa unga kvinnor att läsa.

Vardagsekologisk mat

Jag gick till den lilla kvartersbutiken nyss för att handla såna där småsaker som lätt glömts och ändå akut behövs, ni vet, och reflekterade medan jag plockade ihop mina varor över hur utbudet av ekologiska varor ökar nästan från dag till dag. Fler varuslag, och fler varianter av de olika varuslagen.

Och inte nog med det – de ekologiska varorna skyltas nu upp lika ivrigt som de där andra. Den ekologiska salsan står intill den andra salsan, och har en liten trevlig grön skylt på hyllkanten. De ekologiska bananerna ligger intill de andra bananerna, och har en trevlig liten flagga. Den ekologiska sojamjölken står mitt ibland den andra, de ekologiska äggen tar större plats på hyllan än de andra, och är synligare i sina designade kartonger.

Priset är ofta ungefär detsamma som på de där andra varorna, om de inte jämförs med lågprisutbudet (och som vi väl alla vet så finns det en orsak till att lågprisutbudet är just lågpris, och den orsaken är aldrig under några omständigheter att handeln vill göra en social insats) och glädjande nog är ofta de ekologiska varorna de som tar slut innan de där andra.

Och detta i ett område där varken miljö, ekologi eller långsiktig hållbaret är något som direkt står på agendan.

Jag gläds.

Sommar och samtal om kärlek

I går var det Liv Strömkvists tur att Sommarprata, och medan jag lyssnade på henne kom jag att hamna i ett samtal om relationer. Om vad som krävs för att få en relation att fungera. Om  känslan av att egenskaper man i andra sammanhang upplever som starka och goda och tillgångar i relationssammanhang snarare är problem, och man borde ändra sig, man borde vara annorlunda, man borde anpassa sig för att få relationen att fungera.

Men fantastiska människa, om det krävs att du anpassar dig så radikalt att du  förändrar dig och trycker ner och vingklipper egenskaper som gör dig till du, som rent av är styrkor och tjänar dig väl i övriga sammanhang, för att relationen skall fungera, är det verkligen en fungerande relation för dig då? Är du alldeles säker på det?

 

Lördagstv

Lördageftermiddagar i ett hushåll där det bor en TV erbjuder ett oväntat rikt utbud. Från Agenda via Vetenskapens Värld har jag nu hamnat hos Jessica Gedin i Babel, och har därefter K-special om Google och det litterära världsarvet att se fram mot. Agenda och K-special är nya för mig, och jag njuter fullt ut av den fantastiska möjligheten det innebär att får del av alla dessa berättelser, tankegångar och perspektiv så enkelt.

Ja, jo, det är klart jag befinner mig i det nyförälskade stadiet, sinom tid kommer den storögda fascinationen ersättas av vardagens självklarhet, därför skriver jag ner det här så att jag ger mig själv en chans att faktiskt minnas hur jag såg det.

Det sänds mycket ointressant, mycket tycks handla om att fylla ut tiden och locka tittaren att sitta kvar till nästa reklampaus. Det tycks finnas vissa standardkoncept som upprepas med små variationer, precis som i andra delar av världen. Och precis som i andra delar av världen finns där intressanta, spännande, vackra, stimulerande, utmanande platser att upptäcka och utforska.

Idolbild