Intill denna dag


Shane Koyczan är en av mina absoluta favoriter. Jag tror ni förstår varför?

Hvilan på Tjejmässa

På onsdag är det tjejmässa i Malmö.

Alla Malmös tio stadsdelar jobbar tillsammans med att arrangera mässan, men fältgruppen i Centrum stadsdelsförvaltning samordnar och koordinerar arbetet.
— Tjejmässan drivs av runt hundra flickor från tolv år och uppåt som arbetar aktivt med olika områden. Några fungerar som värdinnor medan andra håller workshops eller i aktiviteter som kompisfoto, frågetävling och cafédisco, säger Fredrika Falk, fritidsassistent i fältgruppen i Centrum stadsdelsförvaltning.
— Alla grupper har vuxna ledare som har det yttersta ansvaret. Meningen är att flickorna ska känna sig trygga och utvecklas både som individer, i gruppen och i rollen som arrangör.

 

Folkhögskolan Hvilan kommer vara representerad av masserande tjejer från Hälsa-klassen, en universitetsförberedande utbildning med hälsaprofil. De kommer bjuda på massage, och juice, och svara på frågor om skolan. Jag kommer också vara där. Min främsta uppgift kommer att vara att fylla juice i muggarna som tjejerna bjuder den som blivit masserad på efter att den blivit masserad. Eller den som råkar vara törstig när hon går förbi. Jag kommer också att svara på frågor om det behövs, och jag vet svaret. Och ta kort.

Välkomna, titta förbi och säg hej om ni befinner er på mässan, vet ja.

Om läsande lärare

Lärarnas Nyheters artikel om lärares läsvanor har väckt reaktioner och känslor. Frågan om huruvida en läsande lärare faktiskt är en bättre lärare, och en ickeläsande således sämre har ställts. Många har känt sig manade att försvara ickeläsande lärares ickeläsande, ofta med hänvisning till tidsbrist. Molloys uttalande i artikeln om att lärare bör använda en del av förtroendetiden till att läsa in sig på aktuell litteratur har bemötts med hänvisning dels till att förtroendetiden redan som det är inte räcker till, dels till att förtroendetid inte längre är en självklar del av lärarvardagen. Semestertjänsterna med reglerad arbetstid vinner mark, och att få utrymme att läsa på arbetsplatsförlagd arbetstid är sällsynt.

Formuleringen har uppfattats som kritik mot lärares ambitionsnivå, som om där funnes ett outtalat ‘lärare är lata’ dolt bakom funderingen över vad lärare som inte läser i stället använder sin förtroendetid till, och det framhålls att lärare i dag redan utan läsning upplever sig behöva lägga mer än stipulerade 45 timmar i veckan på jobbet för att kunna hålla den standard som krävs, att böcker är kostbara och att lärares arbetsbelastning gör att man inte har tid att besöka bibliotek för att låna böcker.

Avvikelse från ämnet: har biblioteken runt om i landet så skrala öppettider bör man planera om. Det är inte alls konstigt om utlåningen sjunker om folk inte har möjlighet att faktiskt besöka biblioteken i lugn och ro på tider när de inte jobbar eller behöver stressa iväg till dagis eller skolor. Det gäller inte bara lärare.

Åter till ämnet. Själv tillhör jag helt i enlighet med statistiken den grupp människor som läser mer än 25 skönlitterära böcker per år. Jag läser oftast omkring en bok per vecka, i perioder mer, sällan mindre, och kan överhuvudtaget inte minnas en tid i mitt liv då jag inte läste. Jag har alltid flera olika böcker jag läser parallellt, jag har bussböcker i rockfickan och väskböcker i väskan. Jag läser när jag väntar i telefonkö, jag läser, om vädret tillåter, när jag väntar på bussen, jag läser när jag väntar på att avtalade möten skall börja. Jag läser pocketböcker, jag läser ljudböcker, jag läser e-böcker. Jag läser när jag dricker kaffe eller äter ensam. Jag läser för att låta min ständigt spinnande hjärna koppla av, jag läser för att lära mig saker, för att vidga min horisont, göra min världsbild mer nyanserad, och för att det roar mig och berikar mig.

Jag beskriver inte mitt läsande för att skryta, utan för att understryka hur illa rustad jag är för att sätta mig in i de ickeläsande lärarnas verklighet. Att rekreationsläsa är en färdighet som andra färdigheter, det tar tid och kraft att lära sig och kräver att man ägnar sig åt det med viss frekvens för att förmågan skall utvecklas och bli något man gör nästan utan att tänka på att det är något man en gång lärde sig och inget man fötts med.

Jag funderar över om jag som rätt driven läsare kan göra något för att göra vägen in i böckernas värld mer lättvandrade för de som känner att de borde, att de skulle vilja, men upplever det mer som en börda än något lockande? För det är mödan värt att öva upp sin litteraturläsarförmåga. Det kostar tid och möda, men det betalar sig väl.

I Skolvärlden skrev härförleden den klassikerkramande (ljuvlig formulering!) professorn Ebba Witt-Brattström en artikel om poängen med att läsa skönlitteratur. Hon pratar om elevers läsande, men det hon säger  gäller oss alla i lika hög grad:

människor utan träning i att läsa mer komplexa texter med skiftande mänskliga perspektiv uppfattar alla yttranden som bokstavliga. De tror att man förespråkar det man i själva verket diskuterar, ja till och med argumenterar emot.

Elever som genom att läsa skönlitteratur har lärt sig att tänka i bilder, metaforer och liknelser, uppfatta och identifiera ambivalenser, metadrag, retorik, ironier och andra stilmedel, faller inte offer för nätets skadliga påståendekultur och åsiktsterror. För dem handlar inte mänsklig kommunikation om det enkla tyckandet: för eller emot, gilla – inte gilla.

Kalla det demokratifostran eller bildning, det kvittar. Men snälla, lär ungarna läsa!

Om vi hjälps åt, om vi gamla storläsande tanter delar med oss av våra erfarenheter, håller upp dörren in till böckernas värld, visar vägen och välkomnar, och den som inte är lika hemmastadd faktiskt upphäver sin röst och ber om tips, så tror jag vi löser det här också. Vad tror ni?

#skolchatt för folkbildare: #fbchatt i och för och med och om #folkbildning

Det är onsdag, och på onsdagar klockan 20.00 finns möjlighet för alla som är intresserade av folkbildning att träffas och utbyta erfarenheter, knyta nya kontakter, nätverka på Twitter under hashtagen #fbchatt

Det är ett informellt samtal som förs, och det sker i god folkbildningstradition helt på samtalsdeltagarnas villkor. Det finns inga krav på att man skall vara en erfaren Twittrare, eller en erfaren folkbildare, inga krav på att man måste vara med varje vecka eller hela timmen, tvärtom – man är välkommen med i samtalet när man kommer, och var man än kommer ifrån har man erfarenheter att bidra med som berikar samtalet.

En moderator finns, och dennes uppgift är helt enkelt att hjälpa till så att samtalet flyter, stötta den som är ny och känner sig osäker i sammanhanget, i övrigt är moderatorn en samtalsdeltagare hen också.

Visst låter det lite mysigt? Välkomna in och var med i samtalet!

Ny termin

Nytt år, ny termin, och runt om i landet förbereder sig barn, ungdomar och vuxna inför årets första skoldag. Än ett par timmar till är det lov, men den mentala förberedelsen inför terminen är i full gång, och manifesteras på många håll i de praktiska förberedelserna. Kläder väljs ut, somliga väljer kläder för att synas, andra för att försöka klä sig osynliga. Böcker packas i väskor, batterier laddas, idrottskläder packas.

Många är ivriga, glada, ser fram mot att komma tillbaka till skolan, till kompisarna, till vardagen, till rutinerna, till strukturen och förutsägbarheten.

Men inte alla. Det är vi medvetna om, alla vi vuxna i samhället och i skolan. Vi vet att det finns de som har att se fram mot den vardag Deeped beskriver så väl i sitt viktiga inlägg Lite får man tåla:

känslan att inte passa in. De fininställda pilarna av avsky och hat. Ständigt samma sak. Snöbollarna som kastades i skydd av andra. Blickarna och grupperna som slöts för att hålla ute. Kompisarna som inte vågade stå emot. Kompisarna som blev några av ”dem”.

När man någon gång frågade: varför? Eller när lärarna tog upp det. Alltid samma förklaring.

”Det var ju bara på skämt. Det fattar du väl?” 

Vi vet detta, vi vuxna. Vi känner igen det. Oavsett på vilken sida av trakasserierna vi befunnit oss känner vi igen det. Oavsett om vi varit den som storögt oskyldigt slagit ut med händerna och förklarat att vaddå, vi menade ju inget illa, och hen skrattade ju!, om vi varit den som känt pilarna träffa, om vi varit en av dem som skrattat med och förstärkt plågan hos den träffade eller om vi varit en av dem som hållit tyst, gjort oss osynliga kanske i rädsla för att själva bli träffade av nästa skottsalva så känner vi igen det.

Den här sortens råa ”skämtsamheter” är en vanlig del i de maktförhandlingar som ständigt pågår i grupper av människor, och de som utsätts är ofta de som på ett eller annat sätt upplevs hota positionen hos den som utsätter. Antingen genom att konkurrera eller genom att i sitt agerande visa på ett alternativ till att ”rätta in sig i ledet”. Att det är vanligt gör det inte ok. Det gör inte att någon ”får tåla” den här sortens behandling.

Ansvaret för att bemöta och hantera problemet vilar på de vuxna i skolan. På alla vuxna, oavsett om man undervisar de inblandade eleverna eller inte. Det är ingen lätt uppgift, och det är en av dessa som aldrig någonsin blir färdig, som kräver att man ständigt försöker se, försöker höra, försöker lyssna och finnas till hands. Som kräver att man vågar, orkar och aktivt agerar, individuellt och tillsammans med alla andra vuxna.

Inte lätt, men betydligt lättare än att gå till skolan varje dag väl medveten om att ”skämten” kommer.

Jag vill inte lägga sordin på glädjen för någon, bara påminna om att där det finns ljus finns det alltid skuggor.

Råd inför 2013

2013 har börjat dra in över världen, och jag vill passa på att ge er två råd:

1. Var dig själv. Var din egen skapelse. Du gör det bättre än någon annan.

.

.

2. Gör din grej, följ din passion och din nyfikenhet. Det kan hända att din grej är olika grejor vid olika tidpunkter. Det kan hända att den inte riktigt är vad omvärlden tycker den borde vara. Gör den ändå.

.

2013 – det alldeles nya året

Så nytt att det inte ens är än, mer än om hörnet när jag skriver detta aningen för privata inlägg. Härmed är ni varnade.

2013 är året efter. Ja, ni vet ju att världen gick under för en dryg vecka sedan, märkte ni av det? Det var på det stora hela en rätt diskret domedag, tycks det, inte tillräcklig för att starta med år 1 igen, men första året efter domedagen låter rätt mäktigt, gör det inte?

Mer allvarligt är att 2012 var året då vi fortfarande inte slöt ett vettigt klimatavtal, fortfarande vräkte i oss kött och drack kopiösa mänger komjölk trots att vi vet hur nötkreatursindustrin sliter på miljön. Vi betraktade fortfarande de ekologiska varorna som undantag, specialfallen man fick leta efter nere vid golvet eller högt utom räckhåll för den som, som jag, är tre äpplen hög i högklackat. Det är året då män och kvinnor fortfarande, trots att vi borde börjat inse att det är rätt larvigt och att det här med pojkbaciller och flickbaciller är en ren småbarnskonstruktion, ägnade sig åt att sluta sig samman i exkluderande kotiljonger utifrån kön,

Men det var också året då allt fler ekologiska varor faktiskt började finnas tillgängliga i vanliga butiker, till allt mindre överpriser. Det var året då begreppet köttfri måndag började bli vedertaget. Det var året då allt fler, kanske i viss mån tack vare smartphones och surfplattor, började välja kollektivtrafik i första hand.

Det är också, för min högst privata del, nyorienteringens år. Jag orienterar mig i en ny social situation,  provar mig fram för att försöka utröna vad som är sig likt och vad som har ändrats. Hur man agerar och hur man absolut inte agerar numera, som rollspelande, subversiv, sällskaplig medelålders tant. Och som inte det vore nog, jag kommer tydligen ut ur garderoben också. Hur hamnade jag där? Jag har lullat runt i godan ro, fullständigt övertygad om att varenda kotte som någonsin överhuvudtaget reflekterat över saken omedelbart insett att jag är bisexuell, men så var det tydligen inte.

Nå, nu vet ni. Jag hoppas ni inte är alltför chockade.

.

#skolchatt om NP

Det är torsdag, mellandagar, rea, vardag och, som traditionen bjuder såhär dags i veckan, #skolchatt på Twitter klockan 20.00

I kväll pratar vi om hur man som lärare hanterar den tidskrävande hanteringen av dessa prov. De medför en peak i arbetsbelastningen, och den peaken kommer i den period som traditionellt redan är mättad med rättningar, examensarbeten, slutprov på kurser och aktiviteter utanför ordinarie schema.

Hur balanserar man detta som lärare, och hur lägger skolorna upp arbetet? Hjälps man åt, rättar man tillsammans, tar andra lärare som inte har nationella prov på sina bord över en del av arbetsuppgifterna för att jämna ut belastningen?

Eller upplever lärare att man står med hela bördan på sina egna axlar? Hur hanterar man det?

I kväll tar vi del av varandras erfarenheter på området, funderar över strategier och hur vi kan hjälpas åt för att göra situationen hanterlig för alla inblandade.

Välkomna!

På äventyr i jul-världen

God Jul.

Med gran, genomtänkta (hoppas jag) klappar till alla dem som träder ut i världen och rustar sina egna hem, klappar som kanske ger nya tankar, snören som ger katten inspiration, glögg, mat, fruktkaka, we’re going all in

Missen gillar konceptet.

Mycket på en gång

Det börjar bli lite väl mycket på en gång nu. Det kan hända att det funkar att andas genom vänster näsborre, men jag hoppar den övningen. För en som inte kan höger och vänster blir det snarare ännu ett stressmoment att räkna ut vilken det är.

Och dessutom jul på det. Min julrutin är mycket begränsad, och jag lutar mig tacksamt mot Jennelies handgripliga organiserande och strukturerande, och uttrycker här min tacksamhet för jul-jedirådets handfasta och mycket konkreta råd.

.

Världen på andra sidan tegelväggen är tillgänglig för den som vet vilka stenar man ska trycka på, och i vilken ordning. Gör man fel händer i bästa fall inget alls.