Vardagsekologisk mat

Jag gick till den lilla kvartersbutiken nyss för att handla såna där småsaker som lätt glömts och ändå akut behövs, ni vet, och reflekterade medan jag plockade ihop mina varor över hur utbudet av ekologiska varor ökar nästan från dag till dag. Fler varuslag, och fler varianter av de olika varuslagen.

Och inte nog med det – de ekologiska varorna skyltas nu upp lika ivrigt som de där andra. Den ekologiska salsan står intill den andra salsan, och har en liten trevlig grön skylt på hyllkanten. De ekologiska bananerna ligger intill de andra bananerna, och har en trevlig liten flagga. Den ekologiska sojamjölken står mitt ibland den andra, de ekologiska äggen tar större plats på hyllan än de andra, och är synligare i sina designade kartonger.

Priset är ofta ungefär detsamma som på de där andra varorna, om de inte jämförs med lågprisutbudet (och som vi väl alla vet så finns det en orsak till att lågprisutbudet är just lågpris, och den orsaken är aldrig under några omständigheter att handeln vill göra en social insats) och glädjande nog är ofta de ekologiska varorna de som tar slut innan de där andra.

Och detta i ett område där varken miljö, ekologi eller långsiktig hållbaret är något som direkt står på agendan.

Jag gläds.

Annonser

Sommar och samtal om kärlek

I går var det Liv Strömkvists tur att Sommarprata, och medan jag lyssnade på henne kom jag att hamna i ett samtal om relationer. Om vad som krävs för att få en relation att fungera. Om  känslan av att egenskaper man i andra sammanhang upplever som starka och goda och tillgångar i relationssammanhang snarare är problem, och man borde ändra sig, man borde vara annorlunda, man borde anpassa sig för att få relationen att fungera.

Men fantastiska människa, om det krävs att du anpassar dig så radikalt att du  förändrar dig och trycker ner och vingklipper egenskaper som gör dig till du, som rent av är styrkor och tjänar dig väl i övriga sammanhang, för att relationen skall fungera, är det verkligen en fungerande relation för dig då? Är du alldeles säker på det?

 

Lördagstv

Lördageftermiddagar i ett hushåll där det bor en TV erbjuder ett oväntat rikt utbud. Från Agenda via Vetenskapens Värld har jag nu hamnat hos Jessica Gedin i Babel, och har därefter K-special om Google och det litterära världsarvet att se fram mot. Agenda och K-special är nya för mig, och jag njuter fullt ut av den fantastiska möjligheten det innebär att får del av alla dessa berättelser, tankegångar och perspektiv så enkelt.

Ja, jo, det är klart jag befinner mig i det nyförälskade stadiet, sinom tid kommer den storögda fascinationen ersättas av vardagens självklarhet, därför skriver jag ner det här så att jag ger mig själv en chans att faktiskt minnas hur jag såg det.

Det sänds mycket ointressant, mycket tycks handla om att fylla ut tiden och locka tittaren att sitta kvar till nästa reklampaus. Det tycks finnas vissa standardkoncept som upprepas med små variationer, precis som i andra delar av världen. Och precis som i andra delar av världen finns där intressanta, spännande, vackra, stimulerande, utmanande platser att upptäcka och utforska.

Idolbild

Intill denna dag


Shane Koyczan är en av mina absoluta favoriter. Jag tror ni förstår varför?

Hvilan på Tjejmässa

På onsdag är det tjejmässa i Malmö.

Alla Malmös tio stadsdelar jobbar tillsammans med att arrangera mässan, men fältgruppen i Centrum stadsdelsförvaltning samordnar och koordinerar arbetet.
— Tjejmässan drivs av runt hundra flickor från tolv år och uppåt som arbetar aktivt med olika områden. Några fungerar som värdinnor medan andra håller workshops eller i aktiviteter som kompisfoto, frågetävling och cafédisco, säger Fredrika Falk, fritidsassistent i fältgruppen i Centrum stadsdelsförvaltning.
— Alla grupper har vuxna ledare som har det yttersta ansvaret. Meningen är att flickorna ska känna sig trygga och utvecklas både som individer, i gruppen och i rollen som arrangör.

 

Folkhögskolan Hvilan kommer vara representerad av masserande tjejer från Hälsa-klassen, en universitetsförberedande utbildning med hälsaprofil. De kommer bjuda på massage, och juice, och svara på frågor om skolan. Jag kommer också vara där. Min främsta uppgift kommer att vara att fylla juice i muggarna som tjejerna bjuder den som blivit masserad på efter att den blivit masserad. Eller den som råkar vara törstig när hon går förbi. Jag kommer också att svara på frågor om det behövs, och jag vet svaret. Och ta kort.

Välkomna, titta förbi och säg hej om ni befinner er på mässan, vet ja.

Om läsande lärare

Lärarnas Nyheters artikel om lärares läsvanor har väckt reaktioner och känslor. Frågan om huruvida en läsande lärare faktiskt är en bättre lärare, och en ickeläsande således sämre har ställts. Många har känt sig manade att försvara ickeläsande lärares ickeläsande, ofta med hänvisning till tidsbrist. Molloys uttalande i artikeln om att lärare bör använda en del av förtroendetiden till att läsa in sig på aktuell litteratur har bemötts med hänvisning dels till att förtroendetiden redan som det är inte räcker till, dels till att förtroendetid inte längre är en självklar del av lärarvardagen. Semestertjänsterna med reglerad arbetstid vinner mark, och att få utrymme att läsa på arbetsplatsförlagd arbetstid är sällsynt.

Formuleringen har uppfattats som kritik mot lärares ambitionsnivå, som om där funnes ett outtalat ‘lärare är lata’ dolt bakom funderingen över vad lärare som inte läser i stället använder sin förtroendetid till, och det framhålls att lärare i dag redan utan läsning upplever sig behöva lägga mer än stipulerade 45 timmar i veckan på jobbet för att kunna hålla den standard som krävs, att böcker är kostbara och att lärares arbetsbelastning gör att man inte har tid att besöka bibliotek för att låna böcker.

Avvikelse från ämnet: har biblioteken runt om i landet så skrala öppettider bör man planera om. Det är inte alls konstigt om utlåningen sjunker om folk inte har möjlighet att faktiskt besöka biblioteken i lugn och ro på tider när de inte jobbar eller behöver stressa iväg till dagis eller skolor. Det gäller inte bara lärare.

Åter till ämnet. Själv tillhör jag helt i enlighet med statistiken den grupp människor som läser mer än 25 skönlitterära böcker per år. Jag läser oftast omkring en bok per vecka, i perioder mer, sällan mindre, och kan överhuvudtaget inte minnas en tid i mitt liv då jag inte läste. Jag har alltid flera olika böcker jag läser parallellt, jag har bussböcker i rockfickan och väskböcker i väskan. Jag läser när jag väntar i telefonkö, jag läser, om vädret tillåter, när jag väntar på bussen, jag läser när jag väntar på att avtalade möten skall börja. Jag läser pocketböcker, jag läser ljudböcker, jag läser e-böcker. Jag läser när jag dricker kaffe eller äter ensam. Jag läser för att låta min ständigt spinnande hjärna koppla av, jag läser för att lära mig saker, för att vidga min horisont, göra min världsbild mer nyanserad, och för att det roar mig och berikar mig.

Jag beskriver inte mitt läsande för att skryta, utan för att understryka hur illa rustad jag är för att sätta mig in i de ickeläsande lärarnas verklighet. Att rekreationsläsa är en färdighet som andra färdigheter, det tar tid och kraft att lära sig och kräver att man ägnar sig åt det med viss frekvens för att förmågan skall utvecklas och bli något man gör nästan utan att tänka på att det är något man en gång lärde sig och inget man fötts med.

Jag funderar över om jag som rätt driven läsare kan göra något för att göra vägen in i böckernas värld mer lättvandrade för de som känner att de borde, att de skulle vilja, men upplever det mer som en börda än något lockande? För det är mödan värt att öva upp sin litteraturläsarförmåga. Det kostar tid och möda, men det betalar sig väl.

I Skolvärlden skrev härförleden den klassikerkramande (ljuvlig formulering!) professorn Ebba Witt-Brattström en artikel om poängen med att läsa skönlitteratur. Hon pratar om elevers läsande, men det hon säger  gäller oss alla i lika hög grad:

människor utan träning i att läsa mer komplexa texter med skiftande mänskliga perspektiv uppfattar alla yttranden som bokstavliga. De tror att man förespråkar det man i själva verket diskuterar, ja till och med argumenterar emot.

Elever som genom att läsa skönlitteratur har lärt sig att tänka i bilder, metaforer och liknelser, uppfatta och identifiera ambivalenser, metadrag, retorik, ironier och andra stilmedel, faller inte offer för nätets skadliga påståendekultur och åsiktsterror. För dem handlar inte mänsklig kommunikation om det enkla tyckandet: för eller emot, gilla – inte gilla.

Kalla det demokratifostran eller bildning, det kvittar. Men snälla, lär ungarna läsa!

Om vi hjälps åt, om vi gamla storläsande tanter delar med oss av våra erfarenheter, håller upp dörren in till böckernas värld, visar vägen och välkomnar, och den som inte är lika hemmastadd faktiskt upphäver sin röst och ber om tips, så tror jag vi löser det här också. Vad tror ni?

#skolchatt för folkbildare: #fbchatt i och för och med och om #folkbildning

Det är onsdag, och på onsdagar klockan 20.00 finns möjlighet för alla som är intresserade av folkbildning att träffas och utbyta erfarenheter, knyta nya kontakter, nätverka på Twitter under hashtagen #fbchatt

Det är ett informellt samtal som förs, och det sker i god folkbildningstradition helt på samtalsdeltagarnas villkor. Det finns inga krav på att man skall vara en erfaren Twittrare, eller en erfaren folkbildare, inga krav på att man måste vara med varje vecka eller hela timmen, tvärtom – man är välkommen med i samtalet när man kommer, och var man än kommer ifrån har man erfarenheter att bidra med som berikar samtalet.

En moderator finns, och dennes uppgift är helt enkelt att hjälpa till så att samtalet flyter, stötta den som är ny och känner sig osäker i sammanhanget, i övrigt är moderatorn en samtalsdeltagare hen också.

Visst låter det lite mysigt? Välkomna in och var med i samtalet!