Första advent

med allt vad det innebär av förväntningar och förhoppningar och pynt och ljus och mys och allt vad det nu kan vara man har för traditioner.

En liten tradition jag har är att någon gång under advent visa den här filmen här i bloggen. Jag vill inte på något vis dämpa stämningen, bara påminna om att det finns barn som har det på annat sätt här i världen. Och man kan göra något för att ge dem också en julklapp.

Det var bara det.

Glad advent på er

Verklighetsförankring

För den som är liten ser saker och ting annorlunda ut än för den som är stor, det tycks som en självklarhet som inte behöver påpekas, men jag gör det ändå.

Ta en sån sak som tid, t ex – för den som är stor kan en veckas avkopplande resa vara en liten paus i vardagen, en omväxling, en lättsam avslappning, en tillfällig verklighetsflykt som ger nya perspektiv. För den som är liten kan det vara eoner av både stressig och orolig tid, det är inte alls självklart att den lilla människan känner sig lika säker på att verkligheten därhemma faktiskt finns kvar när man kommer tillbaka.

Därför är det inte konstigt om små barn på resa känner ett behov av att fråga, ibland hundra gånger i rad, om det är så att när man kommer hem igen, kan de leka med hunden, eller kompisen, eller gungan eller vad det nu är de fokuserar på, då? Det betyder inte att de är otacksamma, eller inte har roligt, eller att resan är bortkastade pengar. Det betyder bara att de söker efter den verklighetsförankring i verklighetsflyten den som är stor ofta kan ta för given.

Jag ville bara nämna det.

Barn har rätt till sina föräldrar

I Kalifornien har just lagts ett nytt lagförslag i frågan om barns rätt till sina föräldrar. Förslaget är helt enkelt att barn skall ha rätt till sina föräldrar, utan den begränsning som ligger i begreppet ‘båda’. Styvfamiljer, regnbågsfamiljer, kärnfamiljer – konstellationerna är varierande, och många barn växer upp i en vardag som inte helt omfattas av den normbild av föräldrarskap som fortfarande dominerar många delar av den offentliga debatten.

Oavsett om barnet växer upp med två mammor, med två pappor och en mamma, med två mammor och två pappor eller kanske rent av med tre pappor eller fyra mammor (eller i någon annan konstellation) så är det barnets vardag, och de vuxna utgör tillsammans det trygghetsnät som omger barnet. Det kaliforniska förslaget är att lagen anpassas efter denna verklighet, och gör det möjligt för ett barn att ha så många vårdnadshavare, oavsett dessa vuxnas kön, som faktiskt finns i barnets liv.

Att mer konservativa röster i debatten bekymrar sig en aning över tanken på andra familjekonstellationer än de som betraktas som traditionella är inte oväntat:

Right-wing commentators have been quick to argue that this is but proof that the push for gay marriage is eroding the family unit. Benjamin Lopez of Traditional Values Coalition told the Sacramento Bee that it was an attempt to “revamp, redefine and muddy the waters” of family structure.

Vad säger ni? Att åtminstone ta upp frågan om familjestruktur och barns rätt till alla sina föräldrar till diskussion, är det inte dags, eller slår jag in redan öppna dörrar?

Den övervakade skolan och tonåringars fokus

I kvällens avsnitt av Den övervakade skolan ligger fokuset på hur tonåringars, i det här fallet tonårsflickors, fokus ibland kan hamna på annat än skolarbetet.

Tonåringar är känslostyrda, dramatiska och ofta mycket skörare och mycket yngre än man (och de själva) tror. Det är också en del av det en skola måste hantera.

#educatinessex på Twitter. Ses vi där?

Ett par mycket korta rader till dig, unga människa

som mår dåligt, som söker sätt att döva smärtan, som skär dig, som gråter i smyg, som drar dig undan för att skydda din själ, som dignar under de krav och förväntningar samhället vräker över dig.

Du, unga människa, har inget att skämmas för. Du behöver inte dölja något. Du behöver inte skydda vuxenvärlden. Vuxenvärlden ska skydda dig.

Berätta för mamma eller pappa, berätta för lärare, berätta för världen. Om personen du berättar för inte lyssnar och hjälper dig, berätta för en till, och en till, och en till. Det är vårt förbannade ansvar att lyssna, att ta din smärta på våra axlar och lätta din börda. Vi är vuxna. Det är på oss ansvaret för att balansera världen igen vilar.

Du, unga människa, är bra som du är.

*kram*

Prinsesslekar

Via Twitter hör jag berättas om flickor som leker prinsessor på en förskola någonstans i mellansverige. Ämnet har ju aktualiserats i samband med programmet om skönhetstävlingar för barn, något som ibland jämförs med prinsesslekar (jag tolkar det som att man då på något vis syftar på att mammorna tycks leka Barbieprinsessa med sina döttrar som dockor, men jag kan ha fel, jag har inte lyssnat så noga). De lekande flickorna ser helt klart på TV och hänger med i media, att döma av den kommentar som vidarebefordrades:

‘Jag är prinsessan Madeleine. Jag har ingen lust att bara bo i ett slott och se fin ut. Nu åker jag till New York och shoppar i stället.’

Det kan man ju lägga genusaspekt på, om man vill.

Behöver skolan bättre föräldrar?

Kvällspostens Jan-Olof Bengtsson bekymrar sig även han över läget i svenska skolor i allmänhet, och i synnerhet över läget i grundskolorna i Malmö:

Larmrapporterna duggar tätt om de dåliga studieresultaten i vår grundskola. I Malmö går 40 procent av niorna ut utan godkänt i alla ämnen. Några få kommunala skolor i staden uppvisar så dåliga elevresultat att till och med den förbjudna tanken om tvångsförvaltning kan bli aktuellt.

Att det är djupt bekymmersamt tror jag vi är överens om allesammans, är vi inte? Det vi är mindre överens om är vems ansvar det är att göra något åt saken. Bengtsson presenterar sin syn på saken:

Åsikterna om de nödvändiga lösningarna en är nästan lika splittrade som debattörerna själva. Klassernas storlek brukar få en del av skulden, och lärarnas bristande kompetens eller intresse. Ja, stundtals även eleverna själva, faktiskt.
Men en kategori har varit bedövande fri från ansvar i diskussionerna – föräldrarna!

Vi behöver helt enkelt bättre föräldrar som genom att vara mer fokuserade på sina barns utbildning också kan utgöra en enorm skillnad på studieresultaten. För många av de positiva svaren återfinns faktiskt bortom klassrummen […]

De här slutsatserna om föräldrarnas viktiga roll förstärks av en rapport från det amerikanska Skolverket med titeln: ”Tillbaka till skolan”. Den viktigaste slutsatsen att få bra betyg är att stödja barnets inlärningsförmåga i hemmet.
Att övervaka läxläsning, se till att barnet verkligen tar sig till skolan och belöna studieansträngningarna avspeglar sig både i betyget och intresset för högre studier. Det gör det däremot inte att gå på föräldramöten, engagera sig i skolpolitiken eller lokala insamlingsaktiviteter av olika slag.

Det här med föräldrarnas attityd och inställning och vilken betydelse det har för ungas skolframgångar diskuteras både här och där just nu. Jag skrev häromdagen om Wongs artikel i ämnet, och idag skriver Hanne Kjöller på DNs ledarplats om  P1s reportage från i fredags om hur föräldrars attityd påverkar skolvardagen:

Vi pratar inte om en grupp socialt marginaliserade invandrarbarn med föräldrar som är analfabeter. Vi pratar om en välutbildad medelklass på Södermalm som säkert talar vackert om jämlikhet på rödvinsstinna middagar, men som i ord och handling visar förakt för såväl skolan som dem som valt att arbeta där […] En annan illustration av samma skit-i-skolan-fenomen är hur föräldrar i växande grad tycks överpröva skolans praxis och beslut om ledighet utöver lov. Jag har mött det både i den egna bekantskapskretsen och i medierna. I ett teveinslag nyligen förklarade en pappa i en tvåbarnsfamilj som regelmässigt åkte bort mitt i terminerna att det blir billigare så.

Problemet är inte isolerat till storstäderna, utan förekommer i olika varianter över hela landet. Föräldrar som prioriterar annat än skolan å sina barns vägnar, föräldrar som talar om skola och lärare med förakt i rösten, föräldrar som kommenterar föraktfullt på grundskolan av idag i tidningars och bloggars kommentarsfält med  hela den auktoritet det ger att själv ha gått ha gått i grundskolan för omkring 25-30 år sedan, föräldrar som fnyser över hur lärare av idag bara blivit lärare för att det var den enda utbildning de kom in på.

Det tycks som om dagens föräldrageneration är ett stort bekymmer för skolorna och därmed för eleverna. Helena von Schantz formulerar det väl:

Föräldrar kan vara en plusfaktor, men idag är de också ofta en minusfaktor för sina barn. Det värsta är förstås när man går i allians med sitt barn mot skolan. Du och jag mot den dumma läraren/skolan. Är det så illa att man måste ingripa ska man kontakta läraren/rektorn eller flytta på barnet utan diskussioner hemma. Annars ska man akta sig noga för att instämma i och bekräfta sitt barns klagomål. Man får kanske några flyktiga pluspoäng hos sitt finniga och hormonella barn, men det kostar väldigt mycket i studiemotivation och resultat.

Så vad kan skolorna göra åt problemet med föräldrars föraktfulla attityd mot skolan? Svaret är enkelt:

Inte ett dugg.

Föräldrarna är vuxna, och de befinner sig utanför skolans ansvarsområde. Johan Kant beskriver det klockrent:

Jag undrar hur jag skulle reagera om jag jobbade på en skola som beskriv i radioinslaget? Hur skulle jag agera och hur skulle jag lösa situationen. Skulle jag argumentera? Skulle jag fråga hur föräldrarna menar? Skulle jag be föräldrarna ge mig mer ord och förklara? Vid de fåtal tillfällen under mitt 11-åriga yrkesliv i skolans värld som det har hänt att jag har varit utsatt för en svår föräldrasituation har jag tänka att barnet är härlig, en fantastisk elev. Och det är ju faktiskt därför vi jobbar i skolan, för att på alla tänkbara sätt få alla elever att lära sig det de ska kunna, må bra och känna sig trygga. Oavsett hemsituation!

Fokus på elevernas lärande, kunskapsutveckling och skolvardag. Det  är skolans ansvar. Det är vad skolan kan påverka. Och det, bara det, är vad skolan skall fokusera på.

Ledarbloggen kommenterar också.