Vet ni hur viktigt det är för unga flickor att få lov att gå i skolan? Det gäller flickor på flykt, flickor i fattiga länder, flickor i fattiga områden i rikare länder. Det gäller flickor i områden där bildning ringaktas, ja, ibland rent av föraktas, det gäller flickor i alla slags områden.
I ett samhälle där de små och fattiga är utsatta är flickor alltid än mer utsatta. Utbildning gör all skillnad.
Jag har tyvärr ingen bild från vårt Luciatåg på Hvilan i dag, jag hade så gärna velat visa er. Kanske kommer det upp på Facebook med tiden, och då kommer jag länka. Det var ett fint tåg, som det alltid är, deltagarerådets vice ordförande bar kronan med bravur och allvar, ingen tog eld, sången var vacker, stämningsfull och pepparkakor och lussekatter åts.
Och vår samboskola, Mo Gård Folkhögskola, bidrog med teckentolkning de luxe som lyfte hela arrangemanget ytterligare en nivå. Teckenspråk är ett mycket vackert språk, och tillsammans med sången fick vi en upplevelse utöver det vanliga.
I dag är det dags för Nobelfesten, Nobelprisen delas ut, frackar och vackra klänningar får dansa, vackra menyer aväts och vetenskapen firas och uppmärksammans med glitter och glans.
Som sig bör!
Ett årligt återkommande önskemål från kursdeltagarna är en sång jag hört varenda december sen den kom ut första gången, minst tio gånger, förmodligen fler, varje år. Ändå lyckas jag aldrig lära mig den. Jag vet inte vad det med just denna melodi, vanligen sätter såväl komplicerade och komplexa som simpla trallar sig som urberg i min hjärna. Inga texter, men melodier finns där gott om. Men inte denna.
Sannolikheten för att jag traditionsenligt inte kunde den igår heller är stor, men de brukar sjunga den så bra att det inte gör något.
Folkhögskolan Hvilan, Sveriges äldsta folkhögskola, har varit en skola sen 1868. Det är inte förvånande att vi på en så gammal skola har gott om gamla traditioner, och i dag är det dags för ännu en: de traditionella julsångerna för avgångsklasserna i Gröna Salen. Det brukar följa ungefär samma mönster, i början blyghet men så, efter ett par bekanta sånger, sjunger alla för full hals, nyckelknippor kommer fram och illustrerar bjällerkransar, folk står upp för att kunna ta de riktigt utmanande tonerna.
Underbart!
Det händer då och då att barn idenitiferar mig som lärare eftersom de ser boken jag bär i fickan. Inte lika ofta när jag läser via Kindle, men det har hänt även då, om de råkat se vad som är på skärmen.
Jag ler och nickar instämmande, javisst är jag lärare. De associerar skolan med läsande, och lärare med läsande personer. Det är inte alls långsökt, i synnherhet inte om de går i en klass där det läses en hel del. Det brukar göra mig lite glad.
Lite. Bara lite. En kort stund låter jag det glädja mig, för de brukar se glada ut. Men tänk tanken en gång till: De associerar läsande personer med lärare, läsande och böcker med skolan, så exlusivt och omedelbart att de aldrig gissar på något annat än lärare. Aldrig.
Att läsa en bok, på ett café, på en buss, till och med på ett bibliotek, kopplar de till skolan. Ty läsande, för dem, hör ihop med skolan. Det är lärare som läser. Lärare, lågstatus, lågbetalda kommunanställda ägnar sig åt läsning.
Skulle det lockat mig att läsa som tonåring? Förmodligen, jag var redan fast i bruket. Men skulle det lockat mig om jag inte varit fast redan?
Vet ni, jag tvivlar.
Hur tänker vi kring detta, när vi talar om att stärka läsandet samtidigt som elever går genom högstadiet utan att ens i skolan läsa en enda roman?
Jag har traditionsenligt postat luckorna i denna kalender lite i förväg, så jag vet i skrivande stund inte vilken slags vecka det varit. Men jag vet att de flesta veckor är lördag den dag då jag helst vill slippa göra något, då jag behöver få samla ihop mina krafter som spritts både här och där under veckan. Så låt oss lyssna på en sång som åtminstone ger mig sådana sinnesfrid en stund:
Att jag bara delvis förstår språket bidrar kanske, men jag tror faktiskt jag skulle känna samma frid om jag förstod både ord och nyanser.
Jag fick för ett tag sedan en av de största komplimanger jag fått som lärare, och jag blev så innerligt glad.
Tack!!!!
Det svenska parlamentariska läget i dag skulle kunna beskrivas som spännande. DÖ ligger bakom oss, och partiledarna tycks pröva den inbördes balansen i ett post-DÖ-parlament. Går det att bara ta ett par steg tillbaka till positionerna som de var innan överenskommelsen, eller är allt förändrat? Var befinner sig i så fall de nya positionerna? Hur mycket kan var och en påverka, och vem är egentligen i allians med vem?
Balansen kommer att hittas, och den parlamentariska vardagen rulla på igen, men i läget just nu gives gott om tillfällen för media att sätta putslustiga rubriker med mer eller mindre genomtänkta referenser. Som här, t ex, Expressen:
I artikeltexten antyds att epitetet används för att ge oss läsare en bild av KD-ledaren som ung och oprövad.
Ebba Busch Thor är grön som partiledare. Men det ursäktar inte hennes ansvarslösa utspel om gemensam budget för alliansen.
Det ansvarslösa utspelet, inte ett gemensamt alliansbesked framhåller andra partiledare med tydligt avståndstagande från såväl uttalande som uttalare, rör ett lätt långsiktigt uttalande om en framtida gemensam allians-budget:
Ebba Busch Thor börjar prata om 2017 års budget och att alliansen borde börja prata ihop sig: ”Min uppfattning är att de samtalen behöver vi ha snarast om när vi kan gå fram med en gemensam alliansbudget”, sade hon till Expressen.
Referensen Ebba Grön, slagfärdig och rubrikvänlig som den är, leder dock åtminstone mina tankar åt ett annat håll än borgerligt partiledarskap. Kaos och politik, definitivt, men på ett annat sätt.
Men kanske vill Expressen faktiskt antyda mer än de gör i artikeln, och väljer just därför denna referens? Det vore lite spännande, vore det inte?
Det pratas väldigt mycket om omotiverade elever, om bristande motivation som orsak till bristande studieframgångar, som bristande motivation som orsak till vinglig närvaro, om bristande motivation som orsak till klassrumskaos.
Det vete tusan om det är så. Mer än i undantagsfall.
Nej, motivationen finns där, i de allra flesta fall. Det är roligt att lära sig saker, det är roligt att visa upp kunskaperna, det är roligt att imponera, att göra rätt efter att ha gjort samma misstag hundra gånger efter varandra, att dela med sig av sin kunskap, att bli konsulterad och tillfrågad. Det är helt enkelt roligt att gå i skolan.
När det fungerar. När det finns en struktur som håller, rutiner att tryggt falla in i, lugnet i att veta vad som förväntas av en, att veta vad som händer i morgon, nästa vecka, nästa månad. Och det gäller inte bara från skolans sida. Eleven behöver också ha ordning på sin studiestruktur. Hen behöver ha koll på penna och papper, på schema, på böcker, ha med sig rätt böcker, ha koll på läxorna, restiderna, alla stenciler, blanketter, ifyllningsövningar, informationsblad. Hen behöver ha koll på sin plats i gruppen, på vad som pågår i gruppen, på lärarens förväntningar, på lärarens humör, på hur hen ska göra det hen förväntas göra. Hen behöver förstå och hantera olika ämnesspråk, olika studiestrategier, olika lektionsupplägg, olika förväntningar på hens studieteknik.
Så många gånger är det strukturen som behöver komma på plats, för att släppa fram motivationen i ljuset, och det sker inte av sig själv. Vi lärare måste hjälpa varenda elev med detta. Vi måste jobba explicit med struktur, med vår struktur, med skolans struktur och med elevens egen struktur, så att eleven får utrymmet att slappna av och vara nyfiken, ivrig, frågvis, uttråkad och ändå känna att hen vet var hen är, och vart hen är på väg och förberedd för vad som än väntar när hen är där.
You're no different to me 