De gör det bara för att tjäna pengar

Min plan när jag steg på bussen hem igår var att berätta om den fullständigt underbara kväll vi tack vare fin människas generositet hade på operan, jag och flickvän, men de två damernas konversation på bussen hem, den jag inte kunde undgå att höra eftersom de dels satt framför mig och dels var tämligen högljudda i sitt samtal, kom emellan.

Mer om operan i morgon. Se den. Den är välspelad, rolig, lättsam och innehåller element som rök, eld, häckdansande, nedstigande, förförelse, klassisk rollspelsdetaljer och lärare.

Men först de två damernas samtal, hållet i en ton som tydligt belyste dels hur nöjda de var med sitt eget förhållningssätt, snubblande nära det som ofta kallas självrättfärdighet, dels hur föraktfulla de förhöll sig mot de unga människor de talade om.

Så:

Kära damer på bussen, unga människor jobbar mycket riktigt som telefonförsäljare för att tjäna pengar. De blir inte rika på det, men de kan, om de har tur (och det är mer tur än skicklighet) få ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna äta varje dag i månaden. De är inte väloljade och oförskämda, de följer ett manus, och de pratar på för att någon sitter och lyssnar på dem ibland, och när som helst kan kalla in dem för att kritisera till exempel att deras samtal drar ut för mycket på tiden eller hur de lät sig avbrytas.

Jag förstår, jag vet att det är frustrerande att bli uppringd av någon som försöker få den uppringde att köpa ett eller annat hen är måttligt om ens överhuvudtaget är intresserad av. Jag förstår att det känns närgånget att en främling i telefonen gång på använder förnamnet på den uppringde. Jag är medveten om att de färdiga formuleringarna i de manus uppringaren har att hålla sig till ofta låter både inställsamma och hala.

Men jag vet också att de unga människorna som arbetar med telefonförsäljning ofta är studenter, sällan har andra alternativ, och jobbar på ackord. Om ni, kära damer, inte är intresserade av att stötta dem genom att köpa de strumpor. Givetvis erbjuder de inte er dessa plagg av sitt hjärtas godhet, självklart gör de det för att tjäna pengar. Pengar de desperat behöver.

Så, kära damer, nästa gång: bemöt de unga uppringarna med respekt, håll i minnet att deras tid är pengar, bokstavligt talat, och avböj antingen direkt, artigt och trevligt som talade ni med drottningen själv, eller bidra om det finns ekonomiskt utrymme till det till att morgondagens läkare, jurister, stadsvetare, matematiker, lärare, arkitekter etc får äta varje dag även nästa månad. De pluggar bättre då.

Annonser

För barnens bästa?

I flödet på Twitter passerade plötsligt en häpnadsväckande slutsats förbi. Jag hoppas det var ett skämt, jag är rädd att det inte var det, oavsett vilket finns det människor för vilka detta är en fullständigt rimlig tanke:

Forskning antyder att barn med samkönade föräldrar ofta mår bättre och har det socialt bättre än barn med föräldrar av olika kön. Därför bör samkönade föräldrakonstellationer förbjudas.

Givetvis är det många faktorer som spelar in här – föräldrarnas utbildning, ekonomiska situation, bostadsort etc – men i kommentaren på twitter var det just det faktum att föräldrarna var samkönade som var i fokus. Och slutsatsen var att detta är ytterligare ett skäl att förbjuda samkönade föräldrakonstellationer, ty det är ojämlikt mot andra barn och kommer därför att leda till att barnen till de samkönade föräldrarna kommer att bli mobbade.

Jag hade omedelbart avskrivit det som ett skämt om jag inte faktiskt hört just den här sortens tankevurpor utföras av personer som kandiderade för SD. Om jag faktiskt inte sett människor som lyssnat nicka instämmande, hört dem mumla instämmande sinsemellan.

Det är inte såhär det börjar. Det är såhär det ser ut när det gått långt.

Så långt att riksdagen placerar en facist som talman.

Du läser väl den här veckan också?

Jag blir alltid lite orolig när jag hör lärare säga att de inte upplever sig ha tid i sin vardag för att läsa skönlitteratur. Alls. Överhuvudtaget. Ibland med tillägget att hen läser så mycket facklitteratur och forskning att hen helt enkelt inte hinner med skönlitteraturen, den får vänta.

Och jag tänker, varje gång, kära kollega, du har inte förstått vad skönlitteratur är. Du har inte förstått betydelsen av berättelser, ingen har visat dig hur skönlitteraturen kommer att öka din förståelse för facklitteraturen, och öppna helt nya horisonter för dig. Och sedan tänker jag, smått rädd för tanken, på hur hens elever uppfattar det skönlitterära läsandet när läraren, auktoriteten på akademiska aktiviteter, prioriterar ner det som en lättviktighet som sorteras bort.

Läs, gör det. Även om det tar en månad eller två att ta sig igenom boken för att kollektivtrafikresorna är så korta, och du ofta får stå, så läs. Den här veckan också.

Temat för dagen

Det tycks som ett genomgående tema denna fredag blir manifestationer av heder. Vi börjar med Othello, där heder utmanas högt och lågt, passion och kärlek kolliderar och bara Othello själv tycks stabil som urberg bland hetsporrars tävlan om gunst och status. Men inte ens han lyckas behålla huvudet, och Iagos viskande driver berättelsen obönhörligen mot tragedi.

Vi fortsätter med American Gods där effekterna av Odens uppfattning om vad heder för en asahövding ger utrymme för påverkar alla, trots att han tycks befinna sig i skuggan.

I aftonens rollspel driver min karaktärs uppfattning om vad som är hederligt och rätt henne till att ibland tyst hålla sig i bakgrunden, iaktta, notera och ständigt dokumentera, ibland till att gå rakt emot stormen som vore den en mild vårbris. Den ger henne lika delar dyrbara allierade och mäktiga motståndare, inte sällan i samma person. Den leder henne till att byta ut, lägga till och då och då rent av avlägsna en spelbricka eller två. Hon kompromissar med mycket, men inte sin heder.

Däremellan ägnar jag en del tid ät det folkhögskoleliga kulkulturuppdraget när jag undersöker möjligheterna att med en grupp kursdeltagare besöka Malmö Opera och deras uppsättning av Doktor Zjivago. Såväl doktorn som författarens sätt att ge uttryck för sin heder är värda att reflektera över.

Nytt år – nya multiplikationstabeller

En liten årligen återkommande, rätt trevlig, tradition som utvecklats på vårt studiestöd tar sin början i ett lika återkommande, men mindre trevligt, konstaterande av att kursdeltagare fram till nu inte fått lära sig att gångertabellen är rysligt användbar att kunna. 

Den som inte har bättre för sig kan ägna en stund åt att fundera över varför. Jag nöjer mig med att konstatera att så är fallet, och övergår till att berätta att det är rätt fint att ha whiteboardtavlorna i klassrummet fyllda med färgglada multiplikationstabeller. Och tänk så trevligt det är att upptäcka att jodå, det finns både strukturer, logik och mönster att upptäcka i det hela! 

Multiplikationsmönster

Flitigt läsa gör dig klok

I DN skriver Jenny-Maria Nilsson i en replik på Martin Widmarks uppmärksammade debattinlägg om hur hon ser en risk att Läsrörelsens välmenande fortbildningskampanj riskerar att slå tillbaka mot skolan och  läsundervisningen:

Widmark bör respekteras för sitt goda hjärta och genuina engagemang, men vad är det han säger? Att lärare är hjälplösa? Cirka fem år på lärarutbildningen, praktik, verksamhet som lärare och den uppsjö litteratur som finns angående läsinlärning är inte tillräckligt för att någon ska behärska det centrala i sin profession? Men en fortbildningskurs, av slaget Widmarks organisation ger, ska ordna det?

Widmark skriver själv att 49 procent av de tillfrågade lärarna i låg- och mellanstadiet inte fått fortbildning i läsinlärning alls de senaste fem åren. Katastrof! menar han. Men mer än hälften har alltså fått fortbildning? Läsrörelsen startades år 2000 och det är sedan dess läsförståelsen har sjunkit mest. Nej, det hänger givetvis inte ihop, men vi kan stryka idén om att fristående organisationer kommer att lösa våra storskaliga läsförståelseproblem.

Läsning är viktigt i dagens värld. och skolan är den plats där alla unga, oavsett bakgrund, får möjlighet att bli de drivna, kritiska läsare som har möjlighet att ifrågasätta och ompröva faktoider och känsloargument i samhällsdebatten. Men inte bara därför, Läsning är  till och med mer och större än faktaläsning, än nyheter, än intertextualitet, än nya perspektiv, nya tankespår, ett rikare språk, en större tyngd och större möjligheter att påverka sin position i världen.

Läsning är också ett sätt att resa. Ett sätt att besöka andra världar, ett sätt att vila från denna världs stress och smärta. Det är ett sätt att få distans till det som händer, ett sätt att möta varelser, människor och karaktärer att identifiera sig med, att lära sig av, ja rent av att få råd ifrån.

AndersHvilans bokcafé besöktes senast av Tolkien-passionerade Anders Söderberg. Han berättade, inlevelsefullt, kärleksfullt, välkomnande, lockande om sitt förhållande till den värld som Tolkien berättar om i sina böcker. Han berättade om hur viktig läsning är för honom, men också om hur mycket tid och kämpande som faktiskt låg bakom det ögonblick när han äntligen förstod vad det här med läsning är.

Och där, precis där, har vi nyckeln till framgångsrik läsning – det tar tid, det kostar möda och kämpande, men det är värt varenda ögonblick vi investerar i det. Detta måste skolan ge eleverna.

Nilsson igen:

Myter uppstår ur olika särintressen i skoldebatten. Men de kanske är bra? Får oss på de så kallade tårna? Vi vet att bristande läsförståelse är den största orsaken till nedgången i kunskaper. I vår texttunga värld är utvecklingen en tragedi för både individer och samhälle, så alla behöver ju ändå skärpa sig. Men det är just det som inte sker när van­föreställningar får fäste. Läsrörelsens chocksiffror är mer till för deras egen skull än för Sveriges elever och uppgivet har jag hört lärare mena att det är svårt att lära barn läsa nu när högläsningen hemma har upphört. Skoldebatten tycks alltså ha avintellektualiserats i samma takt som skolan.

Läsinlärning är inte raketforskning. Målet för den lärare som verkar inom det som tidigare kallades lågstadium är att barnen ska vara proffs på att läsa, skriva och räkna med de fyra räknesätten, när de går ut tredje klass. Det är inte alltid enkelt. Men ett välfärdssamhälle som lägger stora pengar på skolan och nyss var världsmästare i läsförståelse bör inte betrakta det som nästintill omöjligt.

Nej, läsinlärning är inte raketforskning. Men för att kunna forska om och med rakteter behöver eleverna kunna tillgodogöra sig såväl föreställningen om att där alltid finns mer att upptäcka, mer att lära, som de fakta och de kunskaper som forskare innan dem redan upptäckt. Och där är läsinlärningen en av de allra viktigaste nycklarna.

Falstaff Fakir får än en gång avsluta, få säger det bättre:

Flitigt läsa gör dig klok.
Därför läs varenda bok.

Att använda erfarenheter från spel i undervisningen #blogg100

För att göra en lång historia kort: en film av ett skeende visades på en konferens i akt och mening att illustrera det föreläsningen handlade om. En betydelsefull del av skeendet var hur betydelsefullt World of Warcraft var för en av deltagarna i samtalet, en elev. Lika betydelsfullt var hur lite den andre samtalsdeltagaren, en lärare, förstod av på vilket sätt spelet var betydelsefullt. Den förste förklarade, väldigt översiktligt, och smått vilseledande, och den andre försökte sedan föra ett samtal utifrån detta.

Det gick sådär.

En stund senare tog någon upp den tanke som ofta guppar omkring som ett glatt litet flöte i samtal om spel och skola ‘Tänk om man kunde använda det eleven gör i spelet i undervisningen. Då skulle det ju bli mycket mer givande lektioner, anknyta till det eleven vill göra och tycker är roligt. Det ingår ju säkert engelska och sånt och …. matte, det är säkert en massa räknande. Tänk att använda det i undervisningen, då skulle eleven känna att vi anknöt till hens verklighet.’

Jag sa inget, det var inte tid att ge en förklaring till vad det var eleven i filmen inte sagt och inte nämnt och inte förklarat. Hur det som gör spelet speciellt och betydelsefullt oftare är människorna man spelar med, nätverken som uppstår, samarbetet, mötena med nya människor och synergin. Det som främst utmärker spelande elever i mitt klassrum är mycket sällan de mörka skuggorna under ögonen, den dåliga hållningen eller den asociala förmågan som ofta påtalas som karaktäristiska hos spelare.

Nej, det som tydligare än något sticker ut är de spelande elevernas samarbetsförmåga – deras förmåga att snabbt bilda en fungerande grupp, närmast intuitivt se till att ansvaret fördelas och förvaltas, smidigt bedriva en välfungerande kommunikation inom gruppen, rutinerat ta in nya deltagare och sätta in dem i arbetsuppgifterna, generöst dela med sig av sin egen tid, behålla fokuset på målet utan att förlora överblicken över vägen dit.

Däremot är det inte speciellt mycket matte i World of Warcraft.