Jag har tyvärr ingen bild från vårt Luciatåg på Hvilan i dag, jag hade så gärna velat visa er. Kanske kommer det upp på Facebook med tiden, och då kommer jag länka. Det var ett fint tåg, som det alltid är, deltagarerådets vice ordförande bar kronan med bravur och allvar, ingen tog eld, sången var vacker, stämningsfull och pepparkakor och lussekatter åts.
Och vår samboskola, Mo Gård Folkhögskola, bidrog med teckentolkning de luxe som lyfte hela arrangemanget ytterligare en nivå. Teckenspråk är ett mycket vackert språk, och tillsammans med sången fick vi en upplevelse utöver det vanliga.
Ett årligt återkommande önskemål från kursdeltagarna är en sång jag hört varenda december sen den kom ut första gången, minst tio gånger, förmodligen fler, varje år. Ändå lyckas jag aldrig lära mig den. Jag vet inte vad det med just denna melodi, vanligen sätter såväl komplicerade och komplexa som simpla trallar sig som urberg i min hjärna. Inga texter, men melodier finns där gott om. Men inte denna.
Sannolikheten för att jag traditionsenligt inte kunde den igår heller är stor, men de brukar sjunga den så bra att det inte gör något.
Folkhögskolan Hvilan, Sveriges äldsta folkhögskola, har varit en skola sen 1868. Det är inte förvånande att vi på en så gammal skola har gott om gamla traditioner, och i dag är det dags för ännu en: de traditionella julsångerna för avgångsklasserna i Gröna Salen. Det brukar följa ungefär samma mönster, i början blyghet men så, efter ett par bekanta sånger, sjunger alla för full hals, nyckelknippor kommer fram och illustrerar bjällerkransar, folk står upp för att kunna ta de riktigt utmanande tonerna.
Det pratas väldigt mycket om omotiverade elever, om bristande motivation som orsak till bristande studieframgångar, som bristande motivation som orsak till vinglig närvaro, om bristande motivation som orsak till klassrumskaos.
Det vete tusan om det är så. Mer än i undantagsfall.
Nej, motivationen finns där, i de allra flesta fall. Det är roligt att lära sig saker, det är roligt att visa upp kunskaperna, det är roligt att imponera, att göra rätt efter att ha gjort samma misstag hundra gånger efter varandra, att dela med sig av sin kunskap, att bli konsulterad och tillfrågad. Det är helt enkelt roligt att gå i skolan.
När det fungerar. När det finns en struktur som håller, rutiner att tryggt falla in i, lugnet i att veta vad som förväntas av en, att veta vad som händer i morgon, nästa vecka, nästa månad. Och det gäller inte bara från skolans sida. Eleven behöver också ha ordning på sin studiestruktur. Hen behöver ha koll på penna och papper, på schema, på böcker, ha med sig rätt böcker, ha koll på läxorna, restiderna, alla stenciler, blanketter, ifyllningsövningar, informationsblad. Hen behöver ha koll på sin plats i gruppen, på vad som pågår i gruppen, på lärarens förväntningar, på lärarens humör, på hur hen ska göra det hen förväntas göra. Hen behöver förstå och hantera olika ämnesspråk, olika studiestrategier, olika lektionsupplägg, olika förväntningar på hens studieteknik.
Så många gånger är det strukturen som behöver komma på plats, för att släppa fram motivationen i ljuset, och det sker inte av sig själv. Vi lärare måste hjälpa varenda elev med detta. Vi måste jobba explicit med struktur, med vår struktur, med skolans struktur och med elevens egen struktur, så att eleven får utrymmet att slappna av och vara nyfiken, ivrig, frågvis, uttråkad och ändå känna att hen vet var hen är, och vart hen är på väg och förberedd för vad som än väntar när hen är där.
Att det nya läsåret börjar är något att fira. Såpbubblor är ett trevligt sätt att fira på. De svävar iväg med sina regnbågar och gnistrar i solen, och förhoppningsvis får de en eller annan kursdeltagare att känna att just hen är precis så extra välkommen som hen är.
Semestern är över, och snart är det dags att hälsa de nya klasserna välkomna. Det känns lika roligt som det gör varje år, högtidligt, spännande, pirrigt, nervöst. Det spelar ingen roll om vi alla känner varandra sedan tidigare eller om det blir första gången vi möts, eller något däremellan. Nytt läsår och nya kurser gör att en klass alltid är en ny klass i början av ett läsår.
En oskriven bok som bara väntar på att fyllas med ord och bilder, klokskaper och framsteg. Bara omslagsbilden finns på plats ännu.
Jag kan inte prata mer om ondskan just nu. Proportionerna blir fel. Istället vill jag prata om människors okuvliga mod och godhet inför ondskans ansikte. Hur kärleken är större än hatet, hur omtanken finns överallt och lyser starkare än något annat.
Jag läser i Expressen och SvD om hur räddningstjänsten inte fick gå in till ön, men hur båt efter båt ändå nådde ungdomar.
När de kom in till land togs de emot av vuxna främlingar, de fick kramar, vänliga ord, filtar, omtanke och hjälp. I främlingars bilar fördes de till tryggheten där föräldrar och anhöriga kunde finna dem.
Och jag läser om ungdomarnas omtanke om varandra, in till sista hjärtslaget
De tog hand om varandra, sökte stöd hos varandra i en kärlek som inte ens dumdumkulor rår på. Jag läser vittnesmål från några av de ungdomar som överlevde och ser återigen samma omtanke
Omtanken, kärleken och den tillåtande, öppna gemenskapen. Dessa vill jag prata om istället, ty de är så mycket större.
Från och med nästa läsår har jag äntligen semestertjänst!
Det gläder mig på så många nivåer. Det vet ni kanske redan, jag har bloggat om detta flera gånger de senaste åren. Det gläder mig att min fulla arbetstid plötsligt blir synlig, det känns mer respektfullt. Det gläder mig att jag slipper ta ut det som av många kallas ”komptid”, sommarlov, vid en tidpunkt anpassad efter romantiska föresällningar om bondesamhället. Det känns rimligare. Och så, den för mig absolut viktigaste nivån:
Med semestertjänst finns tid och utrymme för långsiktig samplanering!
Hurra!
ps: Till er som värnar sommarlov även för lärare: jag missunnar er inte en enda minut, jag har inte för avsikt att underminera er, och nej, kära ni, jag är inte illojal.
Vi pratar mycket om kontext och sammanhang, om hur stor skillnad förförståelsen gör för förståelsen när vi stöter på något vi inte stött på tidigare. Det kan gälla skönlitterär text, andragradsekvationer, kulturella fenomen, språk, möten, resvägar eller många andra fenomen.
Inte minst instruktioner.
Vi pratade om det tidigare i dag. Det är frustrerande att formulera instruktioner, hur glasklara formuleringarna än tycks vara kommer vi aldrig någonsin undan det faktum att varje person som tar del av dem är påverkad av hur formuleringarna använts tidigare. Tider och datum t ex kan tolkas bokstavligt eller mer flexibelt beroende på hur de använts tidigare, utrustningslistor kan upplevas som goda råd, absoluta eller vänliga rekommendationer, läsanvisningar tolkas som just läsanvisningar, men lika gärna som en information om vad som kommer att gås igenom, eller vad som kan användas för att kolla upp de delar av lektionen eller föreläsningen som missades i efterhand.
Inte för att den som läser instruktionerna är korkad eller obegåvad, utan för att hens tidigare erfarenheter lärt hen att det är så datum, utrustningslistor etc bör tolkas.
Vi vinner på att vara lika medvetna om förförståelsens betydelse för förståelsen när vi formulerar instruktioner som när vi förbereder en genomgång eller en lektion. Allt blir lite enklare så.
Höstterminen är över, rektor har hållit tal, musikgruppen spela och filmgruppen visat film för oss i vår vackra Gröna Sal. I år liksom de flesta år är det många av kursdeltagarna som, öppet eller lite mer i smyg, delar en av mina kulturella svagheter. Jag skulle kallat honom min guilty pleasure om det inte vore för det faktum att jag inte känner mig det minsta guilty för saken, och det tycker jag ingen annan ska göra heller.
You're no different to me 