Jag har tyvärr ingen bild från vårt Luciatåg på Hvilan i dag, jag hade så gärna velat visa er. Kanske kommer det upp på Facebook med tiden, och då kommer jag länka. Det var ett fint tåg, som det alltid är, deltagarerådets vice ordförande bar kronan med bravur och allvar, ingen tog eld, sången var vacker, stämningsfull och pepparkakor och lussekatter åts.
Och vår samboskola, Mo Gård Folkhögskola, bidrog med teckentolkning de luxe som lyfte hela arrangemanget ytterligare en nivå. Teckenspråk är ett mycket vackert språk, och tillsammans med sången fick vi en upplevelse utöver det vanliga.
Ett årligt återkommande önskemål från kursdeltagarna är en sång jag hört varenda december sen den kom ut första gången, minst tio gånger, förmodligen fler, varje år. Ändå lyckas jag aldrig lära mig den. Jag vet inte vad det med just denna melodi, vanligen sätter såväl komplicerade och komplexa som simpla trallar sig som urberg i min hjärna. Inga texter, men melodier finns där gott om. Men inte denna.
Sannolikheten för att jag traditionsenligt inte kunde den igår heller är stor, men de brukar sjunga den så bra att det inte gör något.
Folkhögskolan Hvilan, Sveriges äldsta folkhögskola, har varit en skola sen 1868. Det är inte förvånande att vi på en så gammal skola har gott om gamla traditioner, och i dag är det dags för ännu en: de traditionella julsångerna för avgångsklasserna i Gröna Salen. Det brukar följa ungefär samma mönster, i början blyghet men så, efter ett par bekanta sånger, sjunger alla för full hals, nyckelknippor kommer fram och illustrerar bjällerkransar, folk står upp för att kunna ta de riktigt utmanande tonerna.
Det pratas väldigt mycket om omotiverade elever, om bristande motivation som orsak till bristande studieframgångar, som bristande motivation som orsak till vinglig närvaro, om bristande motivation som orsak till klassrumskaos.
Det vete tusan om det är så. Mer än i undantagsfall.
Nej, motivationen finns där, i de allra flesta fall. Det är roligt att lära sig saker, det är roligt att visa upp kunskaperna, det är roligt att imponera, att göra rätt efter att ha gjort samma misstag hundra gånger efter varandra, att dela med sig av sin kunskap, att bli konsulterad och tillfrågad. Det är helt enkelt roligt att gå i skolan.
När det fungerar. När det finns en struktur som håller, rutiner att tryggt falla in i, lugnet i att veta vad som förväntas av en, att veta vad som händer i morgon, nästa vecka, nästa månad. Och det gäller inte bara från skolans sida. Eleven behöver också ha ordning på sin studiestruktur. Hen behöver ha koll på penna och papper, på schema, på böcker, ha med sig rätt böcker, ha koll på läxorna, restiderna, alla stenciler, blanketter, ifyllningsövningar, informationsblad. Hen behöver ha koll på sin plats i gruppen, på vad som pågår i gruppen, på lärarens förväntningar, på lärarens humör, på hur hen ska göra det hen förväntas göra. Hen behöver förstå och hantera olika ämnesspråk, olika studiestrategier, olika lektionsupplägg, olika förväntningar på hens studieteknik.
Så många gånger är det strukturen som behöver komma på plats, för att släppa fram motivationen i ljuset, och det sker inte av sig själv. Vi lärare måste hjälpa varenda elev med detta. Vi måste jobba explicit med struktur, med vår struktur, med skolans struktur och med elevens egen struktur, så att eleven får utrymmet att slappna av och vara nyfiken, ivrig, frågvis, uttråkad och ändå känna att hen vet var hen är, och vart hen är på väg och förberedd för vad som än väntar när hen är där.
Att det nya läsåret börjar är något att fira. Såpbubblor är ett trevligt sätt att fira på. De svävar iväg med sina regnbågar och gnistrar i solen, och förhoppningsvis får de en eller annan kursdeltagare att känna att just hen är precis så extra välkommen som hen är.
Semestern är över, och snart är det dags att hälsa de nya klasserna välkomna. Det känns lika roligt som det gör varje år, högtidligt, spännande, pirrigt, nervöst. Det spelar ingen roll om vi alla känner varandra sedan tidigare eller om det blir första gången vi möts, eller något däremellan. Nytt läsår och nya kurser gör att en klass alltid är en ny klass i början av ett läsår.
En oskriven bok som bara väntar på att fyllas med ord och bilder, klokskaper och framsteg. Bara omslagsbilden finns på plats ännu.
Från och med nästa läsår har jag äntligen semestertjänst!
Det gläder mig på så många nivåer. Det vet ni kanske redan, jag har bloggat om detta flera gånger de senaste åren. Det gläder mig att min fulla arbetstid plötsligt blir synlig, det känns mer respektfullt. Det gläder mig att jag slipper ta ut det som av många kallas ”komptid”, sommarlov, vid en tidpunkt anpassad efter romantiska föresällningar om bondesamhället. Det känns rimligare. Och så, den för mig absolut viktigaste nivån:
Med semestertjänst finns tid och utrymme för långsiktig samplanering!
Hurra!
ps: Till er som värnar sommarlov även för lärare: jag missunnar er inte en enda minut, jag har inte för avsikt att underminera er, och nej, kära ni, jag är inte illojal.
Höstterminen är över, rektor har hållit tal, musikgruppen spela och filmgruppen visat film för oss i vår vackra Gröna Sal. I år liksom de flesta år är det många av kursdeltagarna som, öppet eller lite mer i smyg, delar en av mina kulturella svagheter. Jag skulle kallat honom min guilty pleasure om det inte vore för det faktum att jag inte känner mig det minsta guilty för saken, och det tycker jag ingen annan ska göra heller.
Ni kommer sannolikt få det ursprungliga innehållet i denna lucka någon gång i mellandagarna, men jag kan inte mostå tillfället att i stället ge er en mycket liten glimt av detta läsårs kulturvecka:
På Hvilan, Sveriges äldsta folkhögskola, har vi en del traditioner och vanor vi håller oss med. I dag har, traditionsenligt, de kursdeltagare som läser universitetsförberedande kurser, såväl samhällsvetare, naturvetare som hälsovetare, samlats i vår vackra aula för att sjunga julsånger. Detta år bröts en tradition – jag bar för första gången inte min röda klänning som i sist ögonblicket bestämde sig för att nej, nu har den tjänat länge nog.
Vi var kanske inte helt på denna nivå, men nära nog.
You're no different to me 