Komplimanger och sånt

Det här är ett sånt inlägg som jag skrev om häromdagen. Ett sånt jag ägnat flera veckor åt att formulera, formulera om, fundera över, överväga – kan någon känna sig utpekad på ett negativt sätt? Har det gått tillräckligt lång tid? Kan jag vänta längre? 

Först och främst: jag vet. Jag förstår att det sägs för att glädja mig, för att uppmuntra, visa mig positiv uppmärksamhet. Och jag uppskattar omtanken, jag ser den goda intentionen bakom orden. Jag vet också att de sägs för att personen som yttrar dem själv skulle bli glad av att få höra orden. 

Vi pratar om mat. 

”Ska du också ha mer?” *Nej tack, det är bra” ”Åh så duktig du är!” 

Det händer ibland att jag vill ha en portion till. Det händer ungefär lika ofta att jag inte orkar äta upp allt på tallriken. Men jag är en gammal tant, och har genom många års erfarenhet lärt mig beräkna hyggligt ungefär hur stor portionen bör vara för att matcha min nivå av hunger. Resultatet är att de allra flesta gånger är en portion tillräckligt. 

Det är inte kvantfysik, direkt, och låt mig vara uppriktigt – att få beröm för att jag kan lägga upp en lämplig portion till mig själv känns ungefär lika motiverat som att få beröm för att jag kan knyta skorna, åka buss på egen hand hela vägen till jobbet eller tvätta håret på mig själv. Det är förmågor de flesta vuxna människor genom beprövad erfarenhet erövrat och tar för självklara. 

Men det finns en betydande skillnad: såvitt jag vet är det mycket få människor som blir dödligt sjuka av problem relaterade till skoknytande, bussåkande eller hårtvättande. Problematik kring mat och dieter, däremot, dör människor av. Vi lever i en vardag där anorexi, bulimi, ortorexi, parasiter som diet etc kostar människoliv. 

Det kan hända att jag överreagerar, men implikationen i berömmet över min briljanta förmåga att beräkna portionsstorlek oroar mig. Ty jag har en gnagande känsla av att det som egentligen åsyftades med det spontana berömmet var att lite behavioristiskt ge positiv förstärkning till avhållsamhet. Till mig, till sig själv, och förmodligen till alla andra omkring oss. Och det känns inte riktigt friskt, om ni ursäktar att jag säger det. 

Hvilan på Tjejmässa

På onsdag är det tjejmässa i Malmö.

Alla Malmös tio stadsdelar jobbar tillsammans med att arrangera mässan, men fältgruppen i Centrum stadsdelsförvaltning samordnar och koordinerar arbetet.
— Tjejmässan drivs av runt hundra flickor från tolv år och uppåt som arbetar aktivt med olika områden. Några fungerar som värdinnor medan andra håller workshops eller i aktiviteter som kompisfoto, frågetävling och cafédisco, säger Fredrika Falk, fritidsassistent i fältgruppen i Centrum stadsdelsförvaltning.
— Alla grupper har vuxna ledare som har det yttersta ansvaret. Meningen är att flickorna ska känna sig trygga och utvecklas både som individer, i gruppen och i rollen som arrangör.

 

Folkhögskolan Hvilan kommer vara representerad av masserande tjejer från Hälsa-klassen, en universitetsförberedande utbildning med hälsaprofil. De kommer bjuda på massage, och juice, och svara på frågor om skolan. Jag kommer också vara där. Min främsta uppgift kommer att vara att fylla juice i muggarna som tjejerna bjuder den som blivit masserad på efter att den blivit masserad. Eller den som råkar vara törstig när hon går förbi. Jag kommer också att svara på frågor om det behövs, och jag vet svaret. Och ta kort.

Välkomna, titta förbi och säg hej om ni befinner er på mässan, vet ja.

Sex i #skolchatt

Många av de saker man förväntas lära sig i skolan tycks, för eleven, ibland för föräldrar och många andra vuxna omkring skolan, ibland, till och med för läraren, abstrakt och ogripbart. När kommer eleven att ha användning för kunskapen? När kommer eleven ha glädje av den?  Ofta rör det sig om något som kommer att tjäna som grund för något annat som i sin tur tillsammans med annan ungefär lika abstrakt och svårgreppbar kunskap kommer att göra det möjligt för eleven att lära sig något helt annat, något som kan tyckas fullständigt orelaterat, i en avlägsen framtid, flera årskurser senare.

Ikväll på Twitter under hastagen #skolchatt klockan 20.00 pratar vi om ett av de mer påtagliga, hangripliga kunskapsområdena där kopplingen till elevens faktiska verklighet är tydlig och konkret. Sex och samlevnad är ett sådant område. De allra flesta av eleverna i svenska skolor, oavsett om vi pratar om kommunala skolor eller friskolor, grundskolor, gymnasieskolor eller någon annan form av skolor, kommer att engagera sig i någon form av sexuell relation och, under längre eller kortare perioder, dela hushåll med någon annan människa.

Att momentet som går under rubriken sex och samlevnad är viktigt tror jag få förnekar, och de flesta i skolan är nog så medvetna om hur ämnesövergripande och omfattande momentet är. Det inbegriper och tangerar superviktiga och påtagliga aspekter som preventivmedel, ekonomi, juridik, statistik, bostadspolitik och utbildning. Dessutom inbegriper och tangerar momentet lika viktiga men mindre konkreta och djupt personliga aspekter som kärlek, vänskap, identitet, HBTQ, aborter, Instagramupplopp, skolskjutningar, värderingar, heder, status, etik och moral.

Hur arbetar vi med momentet sex och samlevnad i skolan? Räcker det med en temadag, eller kanske en temadag, per läsår? Ser en film? Bjuder vi in representanter från RFSU som kommer och berättar och svarar på elevernas frågor?

Eller arbetar vi på ett mer genomgripande sätt, drar nytta av alla de olika erfarenheter och kunskaper som finns i skolan? Samarbetar och samverkar med varandra och hjälps åt? Vem tar det övergripande ansvaret? Biologiläraren? Samhällskunskapsläraren? Skolsköterskan? Idrottsläraren? Fritidsledaren? Rektor? En arbetsgrupp?

Välkomna!

Alternativet till fri abort

Alternativet till fri abort är inte söta, knubbiga skrattande små barn.

Alternativet är bakgårdsaborter under ohygieniska förhållanden utan möjligheter till eftervård, femtonåringar som dör av blodförgiftning, unga mödrar som förblöder av desperata fosterfördrivningsförsök eftersom de inte orkar med ännu ett barn, begåvade, intellektuella, inspirerande, inspirerade unga kvinnor som avbryter sina utbildningar i förväg eftersom de inte klarar att gå i skolan och ta hand om ett spädbarn eller två på samma gång.

Abort är ingen preventivmetod – tvärtom. Ordet preventiv betyder förebyggande, och preventivmetoder är metoder som används för att förebygga ohanterliga graviditeter, och därmed för att förebygga aborter. (När vi ändå är inne på ämnet: jag rekommenderar kondom, det förebygger inte bara graviditeter utan också en del andra oönskade konsekvenser av den glädje och det välmående som sex medför, men var och en bör välja den metod som passar en själv och de omständigheter man befinner sig i bäst)

Abort är i de flesta fall en desperat lösning på en desperat situation. Ingen fattar lättvindligt ett beslut om att göra abort, ingen går oberörd därifrån, och ingen skall dömas för att de gjort valet. Det är ett livsomvälvande val, ofta förknippat med såväl sorg som kroppsliga konsekvenser. Den flicka, den kvinna, den människa som väljer att göra abort behöver vårt stöd, vår kärlek och vår förståelse.

Hur var det nu han sa? Den som är utan synd kastar första stenen.

Jag kastar inga stenar. Gör du?

#skolchatt och influensa

Jag är väldigt dålig på att vara sjuk. Det har jag varit så långt tillbaka jag kan minnas. Jag vet, i teorin, att man förmodligen blir frisk fortare om man man vilar och tar det lugnt och ligger i sängen och allt vad det nu är. Och jag förstår, i samma teori, det här med att risken finns att om man går ut och iväg till jobbet alltför tidigt så löper man en betydande risk att dra ut på tillfrisknandet ad infinitum, och det är ju lite dumt. Jag vet och jag förstår detta.

Men det är ju så förbaskat tråkigt!

Om detta pratar vi i kvällens #skolchatt, om sjuka lärare och de konsekvenser det får för skolan och eleverna, och för läraren själv.

Egentligen är det här inte ett ämne, det är många. Det är väldigt skillnad på situationen på förskolan och de tidiga åren på grundskolan. Där är det en barnvakt som behövs, en vuxen som ser till så att barnen inte ställer till det för sig.

Längre upp i åldrarna ser det annorlunda ut. Eleverna behöver inte barnvaktas, de kan ta hand om sig själva utanför lektionstid och kan arbeta med uppgifter de fått. I dag har vi därtill utmärkta möjligheter att kommunicera online, vilket gör att läraren utan större besvär, såvitt hen är pigg nog att faktiskt sitta en stund vid en dator, kan finnas till hands för sina elevers frågor.

Jag kan inte låta bli att reflektera över det faktum att hela predikamentet skulle upplösas i ett inget alls om normen vore två lärare i klassrummet.

Arbetstid

Omkring en femtedel av befolkningen är vad man i dagligt tal kallar kvällsmänniskor. Morgonmänniskorna är ungefär lika många, möjligen något färre, berättar Torbjörn Åkerstedt, professor vid Stressforskningsinstitutet, i Expressens artikel om skiftarbete. Lena Leissner, överläkare vid Sömnenheten på Örebro universitetssjukhus, föreslår att samhället börjar anpassa sig efter detta:

Det är ett bekymmer med alla dessa människor som tvingas arbeta vid fel tid på dygnet. Vi har allt fler skiftarbetare och vi är inte gjorda för att jobba skift […] samhället borde utnyttja att vissa är mer lämpade att arbeta under första delen på dygnet, medan andra fungerar bäst lite senare på kvällen. – Om det nu är så att vi har bestämt oss för att vi ska ha hjulen snurrande 24 timmar per dygn så borde vi göra det bästa möjliga av det.

Jag tror de flesta av oss känner igen oss, både i professor Åkerstedts beskrivning av hur olika dygnsrytm vi människor faktiskt har, och i det rimliga i förslaget om att utnyttja detta på arbetsmarknaden.

Tvingas utpräglade kvällsmänniskor börja klockan sju på morgonen presterar de kanske sämre de första timmarna, samtidigt som de inte får sin välbehövliga dygnsvila. Det riskerar att bli fel både för dem själva och för arbetsgivaren, säger [Leissner]

Vore det möjligt att utnyttja detta i skolan också, tror ni? Jag kan inte föreställa mig att jag är den ende som har erfarenheten att för somliga är de där första morgonlektionerna en ren plåga, tid man sitter av för att man måste utan att varken delta i diskussioner eller riktigt hänga med på vilka uppgifter man förväntas göra medan andra kvittrar glatt, skriver så pennorna glöder och drar slutsatser så det står härliga till. När man sen träffar samma grupp sent på eftermiddagen är morgonzombierna förvandlade till pigga, alerta, nyfikna, vetgiriga kunskapsslukare, medan de morgonkvittrarna gäspar, är trötta, bleka och får kämpa hårt för att alls hänga med.

Eftersom, enligt professor Åkerfeldt, en femtedel av befolkningen är utpräglat morgonpigg, en femtedel utpräglat kvällspigg och tre femtedelar befinner sig på en skala mellan dessa extempunkter, vore det inte rimligt att anpassa gruppindelningen i skolorna efter detta? Jag tror, helt utan att ha forskat i saken men baserat på min erfarenhet av att ha såväl morgonzombies som eftermiddagszombies i klassrummet, att det skulle bidra till att göra skolvardagen och lärandesituationen mer lätthanterlig för åtminstone två femtedelar av eleverna i svenska skolor.

Vad tror ni?

Plugga i höst?

För inte så länge sedan skrev jag och föreslog att den som inte riktigt vet vad h*n ska göra i höst ska tänka tanken Folkhögskola. De senaste veckorna har det varit ett av de mest sökta inläggen på min blogg, och jag hoppas att en och annan som läst faktiskt valt att söka också.

I inlägget länkade jag till Malin, som börjar sitt andra år på juristprogrammet i höst. Och bara häromdagen träffade jag två unga människor som lämnade Hvilan i våras, och blev lika glad och förtjust som jag alltid blir när jag träffar gamla elever. En av dem flyttar strax till Stockholm för att läsa till naprapat, och den andra börjar läsa till sjuksköterska i Lund i höst. Hon bad mig berätta för alla att man faktiskt kan komma in på attraktiva program på attraktiva universitet när man söker med folkhögskoleomdöme!

Det gör jag gärna.

Man kan komma in på spännande, attraktiva program på högskola och universitet när man söker på högskoleomdöme! Jurist, sjuksköterska, tandläkare, tandhygienist, läkare, mäklare, religionsvetare, bibliotekarie, lärare, arkeolog, förskollärare, sjukgymnast, veterinär, fotograf, stadsplanerare, arkiktet, konstvetare, industridesign är bara en handfull av alla de utbildningar vi skickat vidare många kloka fantastiska människor till.

Om du är en av dem som hamnar här när du, via google, funderar över vad du ska göra i höst, om du ska plugga i höst, om var du ska läsa i höst, var du få kompletterande kunskap eller rent av över att plugga på folkhögskola, tveka inte, hör av dig! På Hvilan har vi några platser kvar, om du befinner dig inte alltför långt från Lund och Malmö-regionen är du välkommen att söka. Befinner du dig någon annanstans så hittar du skolor över hela landet här.

Välkommen!

.

Varför kostar det mer att välja rätt?

I en kommentar (som jag tyvärr inte hittar just nu) till ett tidigare inlägg (som jag inte riktigt minns vad det handlade om) sa Helena von Schantz ungefär såhär:

Varför kostar det mer att välja rätt? Ekologiska varor kostar mer än andra, kravmärkt kostar mer och billigast av allt är det som varken är bra för människor eller natur.

Frågan dyker upp i mitt oberäkneliga minne när jag läser miljöminister Andreas Carlgrens artikel om regeringens klimatarbete. Artikeln är ett svar på en replik på en artikel Carlgren fick publicerad i förra veckan. Han lägger ut texten om hur Sverige ska gå i förväg, om inspiration och om hur de som är duktiga och engagerade ska känna att hela samhället minsann bidrar:

Runt om i Sverige har jag mött människors underbara engagemang för klimatet och miljön. Många som vill göra mer, minska utsläppen mer, göra större insatser för miljön. Men alla vi som känner detta stora engagemang – villaägare, lägenhetsboende, anställda, företagare, gamla, unga – behöver också veta att andra är med och gör motsvarande ansträngningar. Vi behöver veta att hela samhället ställs på fötter, att vi tillsammans utvecklas på ett sätt som är hållbart för jordens klimat och våra barn och barnbarn.

och jag funderar som Helena – om man nu från regeringshåll menar allvar med klimatsatsningen, och det hoppas och tror jag att man faktiskt gör, varför ska det då kosta mer att välja rätt?

Jo, jag vet, det är lättare att framställa strunt än kvalitet, det går fortare och kostar mindre. På kort sikt. Handlare och producenter kan behöva ha ett väldigt kortsiktigt perspektiv för att få sin ekonomi att gå ihop, men en regering behöver ha ett annat perspektiv. I ett allvarligt menat långsiktigt klimatarbete behöver hela jordbruket och hela handeln ställas om från billigt strunt till långsiktigt hållbart – det som idag kallas ekologiskt och kostar mer behöver bli vardagsalternativet för samtliga. För att detta ska bli möjligt även för den stora grupp som idag inte har något annat val än att välja meny efter kostnaden behöver regeringen använda sig av de verktyg de faktiskt har – genom att mixtra och trixa med skatter, avgifter och bidrag är det möjligt att faktiskt göra strunt dyrt och hållbart till ett alternativ även för den fattige.

Folkhälsobonusen kommer på köpet.

Så, Carlgren, vad väntar du på?

Uppkäftig eller ifrågasättande?

Ibland blir man som lärare ombedd att fylla i formulär för att ge bakgrundsinformation till t ex kuratorer, läkare eller psykoterapeuter som står i begrepp att göra sin del i en utredning av en eller annan elevs situation och behov. Oftare när man arbetar med omyndiga elever, men det händer när eleverna är vuxna också. Somliga av frågorna är relativt enkla att svara på, andra lämnar onödigt gott om utrymme för tolkning.

En fråga som förekommer på de flesta formulär och som lämnar ödesdigert mycket tolkningsutrymme gäller attityden gentemot auktoriteter. Formuleringen är olika på olika formulär, givetvis, men kontentan är ungefär: Är NN uppkäftig eller hörsam mot auktoriteter?

Många gånger tvingas jag tänka länge och väl innan jag svarar. Skiljelinjen mellan sunt ifrågasättande och omogen uppkäftighet är ofta tunnare och svårare att urskilja än det svagaste blyertsstreck. Ändå finns den där, och den är väldigt betydelsefull.

Det är skrämmande lätt att avfärda den ifrågasättande som uppkäftig, kaxig, olydig, respektlös, jobbig. I synnerhet om frågorna som ställs är besvärliga att svara på, och blottar våra egna svaga punkter. Och det är inte alls ovanligt att frågorna bara är tom attityd, ett testande av gränserna, obstruerande, ett sätt att förhala, få tiden att gå, bättra på sin status i gruppen eller få ett skratt på sin sida. Men det är lika vanligt att det faktiskt handlar om ifrågasättande, klarsynta, konstruktiva funderingar över varför saker och ting görs och ser ut just som de gör, vilket syftet är och vad som skulle hända om…. Sådana ifrågasättanden som behöver tas på allvar, kultiveras och förfinas utan att förminskas eller tryckas ner.

Det är en balansakt av rang.

Ja, det gäller ju inte bara när man sitter där med ett formulär framför sig, såklart. Men då också.

.

Halva elever

I debatten kring hur svenska skolan ser på värdet och nyttan av neuropsykiatriska diagnoser ser man ofta, grovt sett, två läger – det biologiska och det sociokulturella. Enkelt uttryckt kan man säga att det biologiska lägret finner förklaringen till problemen i gener, hjärnan, kosten etc och förfäktar värdet av medicinering, medan det sociokulturella istället vill att fokus läggs på miljön, både i klassrummet, hemma och i elevens sociala umgänge, kamrater och förespråkar i första hand en pedagogisk lösning, gärna utan vare sig utredning eller diagnos eftersom man inte vill stämpla eleven med en diagnos.

Själv tillhör jag ingen av falangerna, eller möjligen båda. Det går inte att inte låtsas som att miljön är viktig, eleven lever i ett sammanhang där alla delar spelar in; men det går inte heller att bortse från att de biologiska förutsättningarna har en avgörande betydelse. Vi kan inte klyva eleverna i tu, de kommer till oss med alla sina biologiska förutsättningar, både styrkor och svagheter. Vare sig det rör sig om en skada i tinningloben, närsynthet, hörselnedsättning, obalans i serotoninnivån eller en ryggmärgsskada så finns den där och påverkar eleven i ur och skur. De kommer också med det bagage de har från sitt sociokulturella sammanhang, oavsett om de är uppväxta i en patriciervilla med stor trädgård, nya barnflickor varje år och utlandsresor titt som tätt eller i en hyrestrea i miljonprogrammet med föräldrar som pusslar med semestrar för att barnen ska få ett sommarlov, även om detta tillbringas i stan.

Eleverna kommer till skolan som biologiska individer i sociokulturella sammanhang. Det måste de få förbli.

Vi är varken läkare eller psykologer vi lärare, och de biologiska orsakerna till elevers beteende och reaktioner ligger utanför vårt ansvarsområde. Vårt främsta verksamhetsområde är det pedagogiska, och det vi kan påverka i någon mån är elevens sociokulturella verklighet. Ändå måste vi förhålla oss till de biologiska förutsättningarna varje elev har, vare sig de gäller neuropsykiatriska handikapp eller hörselnedsättning. Vi kan inte bara välja att bortse ifrån dem, låtsas som att de inte finns och allt går att förklara med miljö. Det är varken konstruktivt eller pedagogiskt att göra så.