#skolchatt om kläder, normer och professionalitet

Det är torsdag igen, så givetvis möts vi i #skolchatt kl 20. I kväll pratar om det här med klädkoder och utseendenormer bland lärare – finns de? Vad faller inom normen? Vad faller utanför?

Ordet klädkod tycks frammana en bild av kostym och proper dräkt, och det är lätt att känna sig lite radhusrebellisk i färgglad klänning eller lite småbusigt här. Men är det verkligen normutmanande klädsel i svensk skola? Höjer en liten mild tuppkam några ögonbryn? Sticker ens den färggladaste schal ut på en konferens? Får ett par nötta Converse till prydlig kostym lika mycket uppmärksamhet som ett par välputsade lackskor i samma sammanhang? Bemöts en plisserad kjol med mindre skepsis än en batikfärgad hemmasydd dito? Vilken slags klädsel uppfattas egentligen som provocerande i svenska skolor?

Hur påverkar utseendenormen bland lärare i svenska skolor lärarnas egen uppfattning av sin position? Hur påverkar det elevernas uppfattning? Påverkar det hur lärare förhåller sig till varandra? Till undervisning? Till elever? Till omvärlden? Påverkar det hur omvärlden ser på lärare? Påverkar det lärares status och auktoritet?

Välkomna till samtalet!

Härlig dynamik och kreativt kaos eller stökigt och rörigt?

I en uppmärksammad artikel i SVD Opinion belyser gymnasieeleven Walter Berggren en av de viktigaste aspekterna i skolan – elevens perspektiv:

Hela min högstadietid skulle kunna sammanfattas med en idé om självständigt lärande. Idén var att vi elever skulle lära oss hitta information själva. I det it-samhälle som vi lever i låter detta som en mycket god idé. Allt ifrån krigshistoria och kvadratkomplettering till guider om hur man syr fast en knapp finns tillgängligt med bara några knapptryck. Att kunna värdera källors trovärdighet och på ett effektivt sätt lära sig från dessa källor är viktigt.

Det låter bekant, gör det inte? Argumenten handlar ofta om att vi inte vet vilka kunskaper som kommer efterfrågas i framtiden, och vi därför måste lära eleverna själva hitta informationen som finns på nätet – för där finns ju allt, och ännu mer kommer finnas där i framtiden <insert
lätt maniskt, möjligen smått hysteriskt, tindrande ögon här> – i stället för att korvstoppa dem med gammaldags kunskaper som t ex var stora vattendrag i Sverige egentligen befinner sig i förhållande till andra orienteringspunkter.

Och det låter härligt dynamiskt, kreativt, utvecklande, ja rent av entreprenöriellt att var och en finner sin egen kunskap, medan läraren finns till hands som en resurs och ett stöd, snarare än som en gammaldags auktoritär pekpinnebärare.

Tyvärr fungerande detta inte alls i verkligheten. Resultatet var att undervisningen ofta kretsade kring rapportskrivande i datorsalen. I stället för att läraren stod framme vid tavlan och undervisade fick vi i uppgift att skriva en uppsats om ämnet. Slutresultatet var att hela klassen satt i datorsalen och ”forskade” om ämnet. Själva ”forskandet”, som det ofta kallades av både lärare och elever, innebar ofta i praktiken att skriva av en Wikipedia-artikel, fast med egna ord. Sedan lämnades arbetet in och proceduren upprepades i nästa moment. Rapportskrivandet blev ett tankebefriat rutinarbete och väldigt lite satt kvar efteråt.

Samma situation, två olika beskrivningar. Och det är väldigt vanligt. En lektionsituation som av en lärare (eller på en utbildningsdag av någon entusiastisk coach eller försäljare) beskrivs som Dynamisk och Kreativ upplevs av många elever som rörig, stökig, stressande, tankebefriad och utlämnande. Skribenten efterlyser en helomvändning:

Det jag önskar att vi kunde göra är att återgå till en mer traditionell undervisningsform: katederundervisning. Lärarna borde återta sin plats framme vid tavlan och undervisa. I stället för att ge oss i uppgift att skriva en sida om islams historia, håll en förläsning om det!

Begreppet katederundervisning är i dag lika triggande som t ex begreppet förmedlingspedagogik eller skällsordet behaviorist, och jag är väl medveten om att jag genom att nämna dem här har fått många att sluta läsa, resa ragg och visa tänderna.

Men tänk om det ligger något i det han skriver? Tänk om vi har alldeles fel om vad morgondagens vuxna behöver kunna? Tänk om förmågan att omformulera Wikipedia-artiklar i egna ord inte alls blir en nyckelkompetens?

Vad gör vi då?

Om #queeraberättelser

Twitter är alltid den första sidan jag öppnar, den första appen jag laddar ner, det första medium jag vänder mig till för att få en uppfattning om vad som händer just när det händer.

I dag händer #queeraberättelser, uppmärksammar mig Minasannaords på i sin blogg. Det är en tråd där människor helt enkelt delar glimtar från sitt liv och sin vardag för att göra det lättare för oss alla att bemöta våra medmänniskor med respekt och omtanke. Elever berättar om känslan av att inte våga tala öppet om sin förälskelse i skolan, inte för att det är för stort och pirrigt och nytt för att sätta ord på, utan av rädsla för att bli placerad utanför gemenskapen. Människor berättar om att behöva komma ut om och om och om igen, i varje nytt sammanhang. Om rädslan för att familjen ska få veta något. Om hur föräldrar bemött dem med skrik och våld och avståndstagande, ibland brutit kontakten, ibland tvingat sina barn att ta tillbaka, säga att de ljög, att de självklart inte är sådär konstiga.

Om hur de blivit tillsagda att inte umgås med ‘den där’ vännen på grund av hens läggning eller umgänge. Om sin längtan och önskan att vakna en morgon och bara vara en i mängden, bara vara som alla andra, slippa komma ut, slippa besvara frågor om sitt underliv, bara få vara. Om att välja att ge sken av att vara hetero för att kunna lägga fokus på något annat än sin läggning. Om hur mobbning och trakasserier omtolkats av lärare och skolor till något mer heteronormativt, som fel kläder, glasögon eller liknande. Om att ha blivit ombedd att tona ner sig, i en omgivning där hetropar hånglar loss helt öppet.

I en tråd som denna dyker trollen också upp, såklart. De uppför sig lika illa som de gör överallt annars, och är bara att scrolla förbi. Matar man dem har man dem i hasorna i eviga tider, och de är seglivade.

Läs i tråden, i synnerhet om du jobbar i skolan med unga människor. Det är väl investerad tid.

En taktfast mening

Väl medveten om att en och annan kommer ta illa upp, och en och annan därutöver kommer fnysa och tycka att jag gör mig viktig vill jag bara lite i förbigående sådär påminna om det faktum att när välmenande skoldebattörer tar till brösttoner om ‘att få läsa i egen takt’ så bör den som är pedagogiskt ansvarig behålla sitt klara sinne och minnas att det inte bara innebär långsammare takt för somliga, utan att det finns de som får ut mest av ett rent halsbrytande tempo då och då.

Perspektiv

Terminen är igång, kurser drar igång. Somliga har bytt skola, befinner sig i nya sammanhang i den påfrestande vardag där de dels skall etablera sig i nya konstellationer, dels skall få kläm på rutiner, strukturer och upptäcka det där som ‘sitter i väggarna’, de outtalade men betydelsefulla tysta reglerna som finns på platsen. De där som ingen kommer att sätta ord på, men de flesta kommer att reagera tydligt på om och när de bryts.

Det tycks mig som ett tillfälle så gott som något att påminna om det här med elevperspektivet i skoldiskussioner. Det tappas så lätt bort bland alla fackliga arbetstidsperspektiv, huvudmannaekonomiska perspektiv, föräldraperspektiv, kollegieperspektiv, arbetsmiljöperspektiv och allt vad det är. Eleverna passerar så fort genom skolan, ett kaosartat år förstör en stor del av deras skoltid.

Saker ser ibland väldigt annorlunda ut när man ser dem i backspegeln, men då är det inte mycket man kan göra för att ändra på dem.

Miljön i litteraturen

Författaren Nene Ormes funderar i sin blogg kring genren steam punk, och vad det var hon egentligen menade när hon eventuellt (sannolikt inte) sa något om att genren eventuellt kanske börjar vara lite mättad:

Så, när (om) jag sa att något var gjort så menade jag att jag har gjort vad jag kunnat med 1800-talet och tröttnat. Mitt driv var inte där längre. Men jag hoppas också att jag sa att jag ser fram emot svenskskriven steampunk, gärna från 1800-talet, och att jag hoppas att någon annan ska skriva den så jag får läsa. För det hade varit fantastiskt! Jag har inte på något sätt tröttnat på turnyrer, höga hattar, luftskepp eller kugghjul, sotfläckade hus och teslamaskiner, parasoller och baler. Jag är fortfarande kär i hela maker-kulturen runt steampunk och jag samlar fortfarande på parafenalia när jag kommer åt.

och det fick mig att fundera på miljö i litteraturen, rent generellt, på hur den ibland utgör en bakgrund, en kuliss man skummar förbi, knappt noterar och inte lägger på minnet; och på hur den andra gånger är en så oundgänglig del av den faktiska berättelsen att minsta skiftning i kulören skulle påverka såväl stämning som historia märkbart. Efter en kort avvikelse in i klassrummet – hur arbetar vi kring miljön i berättelsen när vi undervisar litteratur? Lyfter vi den aspekten? Belyser vi den och gör eleverna, de läsare in spe vi möter, uppmärksamma på hur miljöbeskrivningarna påverkar vår uppfattning om det som utspelas i berättelsen? Diskuterar vi alls hur de litterära karaktärernas förhållande till sin miljö påverkar vårt eget sätt att se på omvärlden? – läser jag i DN om idéhistorikern Sverker Sörlins resonemang kring just detta: hur miljön och klimatet hanteras i skönlitteraturen påverkar hur vi förhåller oss till miljön och klimatet i den konkreta verklighet vi bebor

när begreppen cementerats och områdenas ”expertis” etablerats, och framförallt när tänkandet om lösningar organiserats, då har offentlighetens och kulturens intellektuella stått i utkanterna. Därför är det en viktig förändring som skett under senare år. Klimat och miljö håller på att få allt fler uttolkare bland bredare grupper av intellektuella. Tongivande på den internationella nivån är lyskraftiga tänkare som Bruno Latour, Donna Haraway, den framlidna Elinor Ostrom, historikern Dipesh Chakrabarty, litteraturforskaren Ursula Heise, för att nämna några. Deras insatser gäller vitt skilda ting, från självförvaltning av naturresurser till vår relation till djur till hur nya kunskapsprogram för en framtida historieskrivning kan utformas. Mycket av detta faller inom det som kallats ”miljöns humaniora”, ett fält vars mest grundläggande tanke formulerades av Roland Barthes när han konstaterade att vad det gällde var att inte skilja mellan den lagbundna naturen och den nyckfulla historien utan att ”urskilja naturen själv som historisk”, alltså som en del av samhället.

Sörlin har helt rätt. Vi människor behöver berättelserna, genom berättelserna skapar vi samhället och vår plats i det. Det är genom berättelserna vi formar vår uppfattning om verkligheten, genom berättelserna vi bygger upp vår handlingsberedskap, vår förståelse för andra människors reaktioner på våra handlingar. Vi prövar olika scenarion i berättelser, och vi får del av andras erfarenheter och kunskaper och blir bättre rustade för livet.

Därför behöver vi se miljön i berättelserna, och författare och berättare behöver, som Ormes, fundera över och fundera igenom den miljö de placerar sina berättelser i, oavsett om miljön spelar en aktiv roll eller bara är. Vi har inte lika stort behov av de förnumstiga, tillrättalagda, förmanande, präktiga berättelserna skrivna för att skriver oss på näsan hur vi ska och bör och borde, utan vi behöver berättelserna om hur livet kan komma att te sig, vad vi kan komma att ha att vänta oss, hur det komma att bli.

Vi behöver dem, för att rusta oss, för att slippa stå nakna i stormen.

Systemfel i skolan

Svensk skola är inte i toppform. Internationella och nationella tester visar sjunkande kunskapsnivåer, elever är otrygga, högskolor och universitet slår larm om att svenska studenters förkunskaper brister.

Det finns väl fungerande skolor, det finns formidabla lärare, det finns klassrum där undervisningen är briljant och elever får möjlighet att lära sig allt vad styrdokumenten utlovar och mer därtill. Men det finns också skolor där kaos råder, där elever får mycket lite om ens någon undervisning och lämnar utan att kunna läsa, skriva eller hantera enkla instruktioner. Inte för att eleverna är dummare än andra, utan för att skolan de går i brister.

Dagens system bygger på att elever och elevers målsmän förväntas ta ansvar för att välja en av de skolor som fungerar väl. Pengarna följer eleven, vilket i teorin innebär att väl fungerande skolor får en ständigt ökande budget med allt vad det innebär av möjlighet att ständigt växa, knyta fler formidabla lärare till sig, behålla de formidabla lärarna med höga löner och goda villkor. Samtidigt innebär det, i samma teori, att skolor som inte fungerar, där eleverna inte får den undervisning de borde få och lärarna arbetar under vad som beskrivs som omöjliga villkor, blir utan pengar och därmed faller bort.

I praktiken fungerar systemet inte optimalt. Det vet vi.

Frågan är var felen ligger. Vad behöver ändras? Vad är symptom och vad är bakomliggande orsak? Det är inte självklart, och risken att ideologiska hållningar hamnar i vägen och skymmer bilden är stor.

Vi har tur – det svenska skolsystemet granskas av forskare från andra länder. Visserligen med ungefär samma skräckblandade fascination som man kan se någon sitta på den gren hen sågar av, men granskas och dokumenteras icke desto mindre. Om vi tar del av deras iakttagelser och reflektioner, även om risken finns att det svider, kan vi få en bild av vad som fungerar och vad som inte fungerar i vårt skolsystem, och har chansen att göra något bättre och mer konstruktivt än antingen såga vidare eller försöka att göra det som gjorts ogjort.

För så här kan vi inte fortsätta.

Svenskar inte unika

Seriöst, raringar, svenska förhållanden är inte fullt så unika som vi gärna föreställer oss, svenska hjärnor skiljer sig i mycket liten grad från internationella hjärnor, svenska elever har ungefär samma behov av bra lärare som elever i andra länder, och vad som gör en lärare bra för elevernas lärande är ungefär detsamma här som på andra håll.

Internationell forskning är – håll i er nu – tillämpbar även i Sverige. Svenska skolor har mycket att lära av erfarenheter från andra länder.

Vi behöver ta del även av den forskning som inte bekräftar oss, som inte stämmer in på hur vi ser världen och våra föreställningar. Vi behöver i synnerhet ta del av den forskningen som utmanar vårt tänkande, som ställer saker på sin spets, som känns sådär besvärande när den artigt antyder att vi kanske inte arbetar fullt ut helt optimalt, eller rent åt helvete.

Är vi med? Bra, då kan vi gå vidare.

Vem ska göra’t?

I kvällens skolchatt pratade vi om goda exempel, och den ofrånkomliga frågan om vem som faktiskt ska genomföra saker och ting, vem som ska se till att det finns tid att nätverka, att det utbyts idéer och delas tankar, vem som ska påverka organisationer och system så att nödvändiga förändringar genomförs kom upp ungefär i halvtid. Sedan vi bollat frågan fram och tillbaka en stund, stött den och blött den ställdes den på sin spets:

Ska lärare ta ansvar för att förändra situationen, är det inte skolledning eller politiker det ligger på?

Mitt svar är ett rakt ja, lärare skall ta det ansvaret.

Av många orsaker, inte minst för att det ligger i lärarnas eget intresse.

Dels för kårens status, rätt upp och ner – det talas mycket om hur läraryrkets status är lägre än man skulle önska, lägre än i många andra kulturer, lägre än yrkesgrupper man uppfattar som jämförbara. En aspekt av den status man efterlyser är just att ha inflytande och möjlighet att påverka skeendet och situationen. Frånhändar man sig denna möjlighet genom att säga att någon annan först måste sopa isen åt en så frånhändar man sig samtidigt den aspekten av status, och inte bara för sig själv, utan för lärare som grupp.

Dels för sin egen skull. Den lärare som väljer att nätverka, att dela med sig av sina tankar och sina idéer, att ta del av andras tankar och erfarenheter, att ta del av forskningen, att påverka situationen i den skola där hen verkar, vare sig man väljer att göra det inom organisationen som sådan eller via politiken, via media eller via nätverkande, stärker sin egen förhandlingsposition, skapar sig en stabilare plattform att verka utifrån, ökar sitt eget inflytande och därmed sin individuella status.

Men också för framtiden och för det samhälle där vi alla lever och bor. Ty ett samhälle där den generella bildningsnivån är hög står bättre rustat för förändringar, klimatmässiga, ekonomiska, sociala etc, än ett samhälle där medlemmarna är utbildade för den vardag som råder för ögonblicket och inte mer. För att vi skall nå dit igen behövs god undervisning och goda lärandemiljöer i alla delar av vårt samhälle. Det bör lärarna ta ansvar för. Idealiskt vore att lärarna inte behöver göra det ensamma, men det är bättre att lärare gör det ensamma än att ingen gör det alls.

Så ja, lärarna kan och bör ta ansvar. Någon måste börja.

Lärarutbildningens ansvar?

Problemet med att studenter kan komma in på lärarutbildningen med förkunskaper som räcker till 0.1 på Högskoleprovet är varken vad det gör med statusen för lärarutbildningarna eller för lärarkårens framtida status. Problemet är att det finns elever som gått ut svenskt gymnasium, med behörighet att söka lärarutbildningen, som skriver 0.1 på Högskoleprovet.

Vi ser i dag, vare sig vi vill prata om saken eller inte, hur svenska skolelevers kunskaper sjunker. Inte alla, inte överallt, men för många. Tillräckligt många för att vi har skäl att förbereda oss för att vi kommer att behöva hantera en social krutdurk i framtiden. Tyvärr rör sig upprördheten jag ser över detta oftare kring det faktum att media inte skriver om ‘goda exempel’ än kring hur ett samhälle påverkas, på kort och lång sikt, av att den generella bildningsnivån sjunker, att grupper av människor helt enkelt får en genomkass utbildning med allt vad det innebär av begränsningar av möjligheter att påverka sina livssituationer, bli anställda, med hälsorisker och ekonomiskt och socialt desperata förhållanden.

Vad säger ni, börjar det bli dags att göra något åt saken?