Obildbara?

I en präktigt bekymrad artikel i DN läser vi att det är kört, vi kan lika gärna ge upp. Det spelar ingen roll vad vi gör, fläskar på med resurser, specialpedagoger, frontline teknologi – det som avgör om elever kan lära sig något eller inte är vilken familjebakgrund de kommer ifrån.

Men varför är det så? DN har genomfört en omfattande datakörning och studerat vad som döljer sig bakom de negativa siffrorna. Vår analys visar att varken ökat anslag, fler behöriga lärare eller högre personaltäthet har någon som helst betydelse för elevernas prestation. Detta är faktorer som Skolverket använder som kvalitetsindikatorer, men som åtminstone inte biter på problemen med fallande skolresultat.

– Internationell forskning visar att korrelationen mellan pengar och resultat är väldigt svag i länder med ett utvecklat skolsystem. Exempelvis har Finland nästan den billigaste skolan i Norden men är samtidigt klart bäst, säger Magnus Oskarsson, skolforskare vid Mittuniversitetet.

Inte heller antalet specialpedagoger på en skola spelar någon roll för elevernas resultat, enligt DN:s genomgång. Problemen med fallande skolresultat är i stället kopplade till segregation. Det finns ett mycket starkt samband mellan snitt­resultaten på de nationella proven i årskurs nio och den genomsnittliga utbildningsnivån bland elevernas föräldrar på skolan. Även arbetslösheten i den aktuella kommunen har stor betydelse för resultaten.

– Vi ser att socioekonomiska faktorer får allt större betydelse i Sverige. Pisa-undersökningen visar att föräldrarnas bakgrund har lika stor betydelse i dag för resultaten i Sverige som det har i Tyskland och USA. Då ska man komma ihåg att USA har ett hårt segregerat skol­system. Det är uppseendeväckande, säger Magnus Oskarsson.

Om den genomsnittliga utbildningsnivån bland föräldrarna på skolan sjunker över tid eller om arbetslösheten ökar i ett område, försämras i de flesta fall även elevernas resultat. Det finns även ett statistiskt samband mellan hög invandring och sämre provresultat. Med invandring avses andel barn som är födda utomlands eller där båda föräldrarna är födda utomlands.

Men vänta nu ett ögonblick. Vad är det de säger egentligen? Att människor från vissa klasser, etniska och kulturella bakgrunder helt enkelt inte kan lära sig lika mycket som människor från andra klasser, etniska och kulturella bakgrunder?

Ursäkta mitt språkbruk, men vilket jävla skitsnack!

Klass, etnisk bakgrund, socioekonomiska förhållanden, sociokulturella förhållanden etc förutsäger elevs möjlighet att förstå och lära sig saker och ting i lika liten grad som färgen på elevens tröja.

Vi läser igen, och bortser nu från journalistens fria tolkning av statistiken och byråkratens värdebaserade tyckande i slutet. Vad säger den forskare som faktiskt får uttala sig i artikeln? Jo:

– Internationell forskning visar att korrelationen mellan pengar och resultat är väldigt svag i länder med ett utvecklat skolsystem. Exempelvis har Finland nästan den billigaste skolan i Norden men är samtidigt klart bäst, säger Magnus Oskarsson, skolforskare vid Mittuniversitetet [min fetstilsmarkering]

och

– Vi ser att socioekonomiska faktorer får allt större betydelse i Sverige. Pisa-undersökningen visar att föräldrarnas bakgrund har lika stor betydelse i dag för resultaten i Sverige som det har i Tyskland och USA. Då ska man komma ihåg att USA har ett hårt segregerat skol­system. Det är uppseendeväckande, säger Magnus Oskarsson [min fetstilsmarkering]

Att de socioekonomiska faktorerna återspeglas i skolresultaten är en konsekvens av ett segrererat skolsystem. Ett symptom, inte en orsak. Eleverna är minst lika kapabla, lika smarta, lika kreativa, lika bildbara, lika begåvade, lika vetgiriga, lika nyfikna, lika intresserade av sin omvärld i fattiga områden som i rika. Ingen skillnad.

Barn i fattiga områden äter ofta sämre mat hemma än barn i medelklassområden, de bor trängre än barn i medelklassområden, de har mindre stimulerande utomhusmiljöer än barn i medelklassområden, föräldrarna har ofta sämre möjlighet att hjälpa dem med hemläxor än barn i medelklassområden. Absolut. Men det är bara yttre förutsättningar.

Barn i fattiga områden är inte mer korkade. De är inte mindre ambitiösa. De vill inte mindre.

Tvärtom.

Så problemet ligger någon annanstans. Hur ser egentligen den undervisning de får, från förskolan och uppåt, ut? Får de lära sig att gå i skolan? Får de lära sig att lära sig? Får de lära sig det skolans styrdokument garanterar dem att de ska få lära sig i skolan?

Eller hänvisas de till en skolan som bemöter dem som stackare som behöver tas om hand? Som svagbegåvade utan möjlighet att lära sig uppföra sig i sociala sammanhang?

Jag har inte forskat på saken, och jag påstår inget. Jag bara ställer frågan.

och låt oss lustiga vara

Vi pratade om lust att lära och lustfyllt lärande. Det förekommer ibland en koppling mellan lustfyllt och omedelbar behovstillfredsställelse, mellan lust och roande och jag funderar lite oroligt på var det viktiga längtansmomentet, väntansmomentet, det där långa, påfrestande, ibland nästan plågsamt outhärdligt utdragna momentet när man hoppas och önskar och anar men ännu inte når blir av.

Vad är lust utan längtan? Utan strävan, utan den där osäkerheten som finns, eftersom man inte har något löfte om att önskan skall gå i uppfyllelse varje gång. Den som ökar lusten, som får det att pirra i kropp och sinne av iver. Den som gör att man provar igen, och igen, och igen, eftersom den där stunden när man når fram, när man får fatt i det där man längtade efter är så söt och glittrande vacker.

Och jag funderar över vad man egentligen gör mot den unga människa som får sina önskningar uppfyllda, varje gång, och genast. Som får sin längtan rumphuggen, sin strävan förminskad och portionsförpackad, det glittrande söta reducerat till ett mer vardagligt jasså minsann, och ända talar om upplevelsen med begrepp som lust och lustfylld.

Jag är inte säker på att det är av godo, även om intentionen är aldrig så välmenande.

Lust utan längtan?

Jag tror det kan vara farligt rent utav.

Saker på gång

I maj tycks det vara något spännande på gång i Malmö. Det handlar om språk, det handlar om möten, det handlar om nätverkande….

och mer kan jag inte säga just nu



Vi pratade om det där du skrev på Facebook, och vi undrade en sak…

Det händer då och då att elever och kursdeltagare kommer fram och berättar att de sett vad jag skrivit på Facebook, har pratat om det sinsemellan men inte fått någon riktigt rätsida på det. Fullständigt begripligt, ibland vet jag inte själv riktigt vad jag egentligen tänkte på när jag skrev, förmodligen är det en tanke någonstans mitt i ett resonemang jag postat, i ögonblicket fullständigt övertygad om att alla som läser ska kunna läsa mina egna tankar.

En dag kanske jag lär mig att om jag inte ens själv förstår vad jag tänkte är det nästan komplett omöjligt för alla andra.

Men det var inte det jag tänkte på just nu, utan på det faktum att det jag som lärare skriver på min privata Facebooksida, det säger jag öppet och offentligt, och mina elever och kursdeltagare kan höra det. Och ställa mig till svars för det, be mig förtydliga och sätta i sammanhang (jag försöker, åtminstone försöker jag förklara att den där lösryckta tanken nog hörde hemma någonstans, just då) och prata sinsemellan om det. Vilket ibland leder till att statusuppdateringar jag skrivit eller bilder jag publicerat (av Edvin och Kalle, till exempel) når längre än till dem som faktiskt ser min timeline.

Så är det, och så ska det vara.

Det är mitt ansvar att, även i de mest tankspridda statusuppdateringarna, hålla i minnet att det jag säger i sociala media, det säger jag offentligt (mina elever och kursdeltagare drabbas även i klassrummet av min tankspriddhet då och då, och brukar vänligen och med beundransvärt tålamod fösa mig tillbaka på spåret när jag tappar bort mig. Jag uppskattar det enormt!) och vem som helst kan råka höra det.

Och svaret på frågan är: ‘Morituri te salutant’ betyder ‘de som skall dö hälsar dig’, det är en av de hälsningar gladiatorerna i Rom sägs skall ha förväntats hälsa Ceasar med. Krukväxter hemma hos mig brukar ha ungefär samma chans att bli gamla som gladiatorerna hade.

Ny termin

Nytt år, ny termin, och runt om i landet förbereder sig barn, ungdomar och vuxna inför årets första skoldag. Än ett par timmar till är det lov, men den mentala förberedelsen inför terminen är i full gång, och manifesteras på många håll i de praktiska förberedelserna. Kläder väljs ut, somliga väljer kläder för att synas, andra för att försöka klä sig osynliga. Böcker packas i väskor, batterier laddas, idrottskläder packas.

Många är ivriga, glada, ser fram mot att komma tillbaka till skolan, till kompisarna, till vardagen, till rutinerna, till strukturen och förutsägbarheten.

Men inte alla. Det är vi medvetna om, alla vi vuxna i samhället och i skolan. Vi vet att det finns de som har att se fram mot den vardag Deeped beskriver så väl i sitt viktiga inlägg Lite får man tåla:

känslan att inte passa in. De fininställda pilarna av avsky och hat. Ständigt samma sak. Snöbollarna som kastades i skydd av andra. Blickarna och grupperna som slöts för att hålla ute. Kompisarna som inte vågade stå emot. Kompisarna som blev några av ”dem”.

När man någon gång frågade: varför? Eller när lärarna tog upp det. Alltid samma förklaring.

”Det var ju bara på skämt. Det fattar du väl?” 

Vi vet detta, vi vuxna. Vi känner igen det. Oavsett på vilken sida av trakasserierna vi befunnit oss känner vi igen det. Oavsett om vi varit den som storögt oskyldigt slagit ut med händerna och förklarat att vaddå, vi menade ju inget illa, och hen skrattade ju!, om vi varit den som känt pilarna träffa, om vi varit en av dem som skrattat med och förstärkt plågan hos den träffade eller om vi varit en av dem som hållit tyst, gjort oss osynliga kanske i rädsla för att själva bli träffade av nästa skottsalva så känner vi igen det.

Den här sortens råa ”skämtsamheter” är en vanlig del i de maktförhandlingar som ständigt pågår i grupper av människor, och de som utsätts är ofta de som på ett eller annat sätt upplevs hota positionen hos den som utsätter. Antingen genom att konkurrera eller genom att i sitt agerande visa på ett alternativ till att ”rätta in sig i ledet”. Att det är vanligt gör det inte ok. Det gör inte att någon ”får tåla” den här sortens behandling.

Ansvaret för att bemöta och hantera problemet vilar på de vuxna i skolan. På alla vuxna, oavsett om man undervisar de inblandade eleverna eller inte. Det är ingen lätt uppgift, och det är en av dessa som aldrig någonsin blir färdig, som kräver att man ständigt försöker se, försöker höra, försöker lyssna och finnas till hands. Som kräver att man vågar, orkar och aktivt agerar, individuellt och tillsammans med alla andra vuxna.

Inte lätt, men betydligt lättare än att gå till skolan varje dag väl medveten om att ”skämten” kommer.

Jag vill inte lägga sordin på glädjen för någon, bara påminna om att där det finns ljus finns det alltid skuggor.

#skoljante och #skolchatt

Det är torsdag, första torsdagen år 2013 och precis som i fjol och året dessförinnan innebär detta #skolchatt.

Känner ni till Jante, det fiktiva samhället i Aksel Sandemoses roman En flykting korsar sitt spår baserat på det danska samhället Nykøbing Mors? I Jante spelar den sociala kontrollen stor roll, så stor att de regler som sällan sätts ord på men syns tydligt ändå faktiskt gjorts till lag:

  1. Du skall inte tro att du är något.

  2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.

  3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.

  4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.

  5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.

  6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.

  7. Du skall inte tro att du duger till något.

  8. Du skall inte skratta åt oss.

  9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.

  10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Dessa lagar finns lite överallt omkring oss i samhället och i organisationer där människor både är beroende av varandra och i större eller mindre utsträckning konkurrerar med varandra. De tjänar till att bevara den välbekanta, trygga strukturen där man vet vad som gäller och vilken roll man själv har som den är, såväl den sociala som den teknologiska.

I en tid som den vi lever i just nu, där saker och ting förändras med dunder och brak, forskning, teknologik, politik, sekler, millenium, havsyta, klimat och allt möjligt, blir behovet av trygghet och stabilitet än tydligare, och många är villiga att gå långt för att bevara åtminstone en känsla av att man har kontroll över sin situation. Det här är sant i skolan såväl som på andra håll.

Webbstjärnan.se lyfter i en serie gästbloggsinlägg #skoljante, beskrivningar av hur jante-lagen manifesterar sig i skolor i dag, framförallt bland lärare men också bland annan skolpersonal. Om det pratar vi i kvällens #skolchatt. Hur ser det ut, och kan vi göra något åt saken eller är det bara att bita ihop och leva med?

Så – vad gör vi åt saken?

Från universitetshåll ringer man än en gång i larmklockan. Svenska studenter, med svensk skolgång i ryggen, med svenskklingande namn, hela kitet, kommer från svenska gymnasier med otillräckliga förkunskaper, otillräckligt ordförråd, otillräcklig studieteknik, otillräcklig lärandeteknik, otillräcklig förmåga att formulera sina tankar.

Konsekvenserna för studenterna blir digra:

Språkproblemen yttrar sig i alla tänkbara undervisningssammanhang. Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift. Utan hjälp av ordbehandlare är stavningen över lag eländig. Detta brukar vi emellertid överse med, eftersom man i de flesta situationer i arbetslivet har tillgång till datorer.

Mer beklämmande är att studenterna har ett oerhört begränsat ordförråd, och verkligt oroväckande är att ordförståelsen är grund eller direkt felaktig.

Uttryck – även enkla vardagsuttryck – blandas ihop och används fel. (För att ge ett fåtal exempel: man kan skriva ”gav födsel till” i stället för ”gav upphov till” och ”menar på” i stället för ”avser”. ”Tar plats” betyder för det mesta ”äger rum”, inte ”breder ut sig”.) Den grammatiska förmågan är ytterst begränsad och ligger ibland på en nivå som gör studenternas utsagor direkt obegripliga.

Artikelförfattarna efterlyser vänligt och lite slentrianmässigt sådär ‘mer resurser till svenskundervisningen’ men handen på hjärtat, kamrater och mötesdeltagare, det här handlar om något annat, något större än resurstilldelning till enskilt ämne, gör det inte?

Handlar det inte snarare om en attityd och en inställning till lärande från skolors och lärares håll? Ingen föds med en fungerande studieteknik, ett adekvat och tillräckligt ordförråd glider inte passivt in i någons medvetande. Att förstå och tillämpa instruktioner kräver övning, tålamod och handledning, att läsa och tillgodogöra sig faktatexter likaså. Tålamod är en förmåga några få föds med, men alla kan öva upp. Det är inte så roligt alla gånger, men belöningen är mödan värd.

Att tillägna sig en fungerande studieteknik, en god lärandeteknik, ett fullödigt, användbart språk, god kommunikationsförmåga och tillräckliga förkunskaper tar tid. Svensk skola har, även om det inte alltid låter så när man lyssnar på debatten, gott om just resursen tid – tolv år per skolungdom innan de ska vara redo att gå vidare till universitet och högskoleutbildningar. Hur kan det komma sig att det inte räcker till för att rusta dessa unga adepter med de förmågor och kunskaper de behöver för att klara vidare studier?

Är svaret för stora dokumentationskrav, för lite planeringstid, för låg status för lärarkåren, för lite föräldrainflytande i skolan, för lite samarbete med företagen, för få datorer, för korta sommarlov, för många nationella prov, för krångliga styrdokument?

Jag är skeptisk. På tolv år borde en skola med hyggligt professionella lärare som samarbetar, prioriterar och arbetar målmedvetet hinna rusta eleverna inför högskolestudier, väl medvetna om vad som kommer att krävas av eleverna när de blir studenter.

Om vi inte kan det bör vi ställa oss frågan i rubriken – Vad gör vi åt saken?

För så här kan vi inte fortsätta.

Mulan, wienervals och självförsvar

Det är sista veckan på terminen här på Hvilan, liksom på de flesta andra skolor runt om i landet. Här högtidlighåller vi det med en kulturvecka, som är precis vad det låter som: en hel vecka ägnad enbart åt kultur.

Jag håller i en tjejgrupp, och vi har ett blandat program. Vi ser på film, vi lär oss dansa wienervals, vi övar självförsvar, spelar rollspel, sällskapsspel, mediterar och lite annat smått och gott. Ett absolut villkor är att de aktiviteter vi har inte får kosta något för deltagarna, ingen ska behöva tacka nej till att vara med i något av det vi gör av ekonomiska skäl.

Visst låter det mysigt? Det är det också.

Vilka traditioner har ni kring terminsavslutningen?

Fusk i #skolchatt

Det är inte bara Lucia, det är torsdag också, och som traditionen bjuder innebär torsdagar #skolchatt klockan 20.00. Denna vecka kommer vi att gripa oss an det stora och viktiga problemet med fusk. För ett problem är det… egentligen många olika problem. Fusk är en utväg man väljer när man av en eller annan anledning upplever att det av någon anledning inte finns utrymme för den investering det innebär att göra arbetet för egen maskin och med egen kognition.

Och jag tror att det kan vara fruktsamt att börja i den änden. Vad är det som får fuskaren att göra bedömningen att det är klokt eller nödvändigt att försöka ta den snabba lösningen fusk framför att ta den mer långsiktiga lösningen. Beror det på att fuskaren var tvungen att prioritera bland alltför många uppgifter för att hinna göra dem allesammans? På att fuskaren inte hade nödvändiga förkunskaper för att bedöma att uppgiften skulle hinna göras på en nöjaktig nivå? På ett fuskaren prioriterat annat än skolarbetet, eller kanske annat än just det aktuella ämnet?

Om detta, och om andra aspektera av hur vi hantera och förhåller oss till fusk, och en hel del om vad som faktaiskt är fusk och vad som i själva verket är lärande eller studieteknik eller rationaliserande eller samarbete, kommer vi prata om i #skolchatt i kväll.

Välkomna!

#skolchatt och influensa

Jag är väldigt dålig på att vara sjuk. Det har jag varit så långt tillbaka jag kan minnas. Jag vet, i teorin, att man förmodligen blir frisk fortare om man man vilar och tar det lugnt och ligger i sängen och allt vad det nu är. Och jag förstår, i samma teori, det här med att risken finns att om man går ut och iväg till jobbet alltför tidigt så löper man en betydande risk att dra ut på tillfrisknandet ad infinitum, och det är ju lite dumt. Jag vet och jag förstår detta.

Men det är ju så förbaskat tråkigt!

Om detta pratar vi i kvällens #skolchatt, om sjuka lärare och de konsekvenser det får för skolan och eleverna, och för läraren själv.

Egentligen är det här inte ett ämne, det är många. Det är väldigt skillnad på situationen på förskolan och de tidiga åren på grundskolan. Där är det en barnvakt som behövs, en vuxen som ser till så att barnen inte ställer till det för sig.

Längre upp i åldrarna ser det annorlunda ut. Eleverna behöver inte barnvaktas, de kan ta hand om sig själva utanför lektionstid och kan arbeta med uppgifter de fått. I dag har vi därtill utmärkta möjligheter att kommunicera online, vilket gör att läraren utan större besvär, såvitt hen är pigg nog att faktiskt sitta en stund vid en dator, kan finnas till hands för sina elevers frågor.

Jag kan inte låta bli att reflektera över det faktum att hela predikamentet skulle upplösas i ett inget alls om normen vore två lärare i klassrummet.