Andraspråk och andra språk

Jag läser om andraspråkselever i skolvardagen. Vad kan jag göra, från lärarpositionen, för att underlätta deras lärande och göra klassrumstiden meningsfylld och givande för dem?

En hel del, visar det sig. Jag läser Lyft Språket Lyft Tänkandet av Pauline Gibbons och nickar instämmande när hon förklarar att det är ju faktiskt så att ansvaret för elevernas språkutveckling i olika ämnen ligger varken på hemspråksläraren eller svenskläraren, inte heller på specialpedagogen eller specialläraren, trots att dessa är viktiga såklart, utan på SAMTLIGA undervisande lärare.

Genom att använda det vidare och mer omfattande begreppet litteracitet istället för att tala om mer avgränsade begrepp som läskunnighet eller ordförråd framhåller hon vikten av att låta eleven bada i språket, umgås med det, erövra det som ett verktyg och bli förtrogen med användandet av det i olika sammanhang. Hon understryker hur viktigt det är att inte förenkla på ett sätt som förminskar elevernas kunskapsinhämtande, utan använda en ämnesadekvat vokabulär och istället ge eleverna den tid de behöver för att själva bli förtrogna med denna.

Jag blir mycket inspirerad!

Slutet är början på nästa

Läsåret är nästan slut, från den ena skolan efter den andra går studentflaken fulla med firande människor. Om mindre än en vecka är det vår tur  att stå kvar på en tom skolgård, vemodiga men stolta och glada över alla vackra fantastiska människor som gått vidare ut i livet. Få platser är så ödsliga som en skola när eleverna gått på sommarlov och bara lärarna står kvar.

Jag vet inte hur det är för er, men att ett läsår slutar innebär att nästa börjar. Utvärderingarna har gett besked om vad som blev bra och vad som behöver arbetas om, man möts och funderar tillsammans över hur man kan jobba nästa år för att göra elevernas vardag så givande som möjligt. Kanske är det strukturer som behöver göras tydligare, kanske är det klassrum som behöver renoveras, uppehållsrumsmöbler som behöver bytas ut, kanske är det schemaläggning som inte blev så lyckad som man tänkt sig.

Kristina Alexandersson skriver om en viktig aspekt i skolvardagen: läroboken. Det är ett antal år sedan jag bestämde mig för att strunta i lärobok och istället använda mig av uteslutande autentiska texter. Förra läsåret fick jag för mig att prova att återgå till läroboksundervisning, och blev raskt påmind om varför jag slängde ut den första gången.

Behöver jag nämna att under det läsår som gått återgick jag till systemet med autentiska texter? Jag säger inte att det inte finns bra och användbara läroböcker, och jag säger absolut inte att den som väljer att arbeta så gör något fel. Jag vill bara framhålla hur viktigt det är att vi reflekterar över vem som tar ansvar för vad som tas upp och vad som utelämnas i klassrummet. Kristina formulerar det väl:

Låter vi förlagen eller läromedelsförfattarna bestämma hur vi ska förstå och tolka läroplanen? Eller gör vi en egen tolkning, och för samtal kring läroplanens intentioner med eleverna?

Ger allmänbildning status?

Företaget United Minds AB gör sedan fem år tillbaka en årlig undersökning av vad som anses vara hög status i svenskars ögon. Resultaten publiceras strax innan årskiftet i dagstidningar runtom i landet, och man nickar inkännande mot varandra. Visst är det så, absolut. De tre topplaceringarna på listan ser ut såhär:

1. Vara allmänbildad
2 Vara duktig på sitt arbete
3 Ha en egen hoparbetad förmögenhet

En allmänbildad människa smäller alltså högre än en rik, till och med högre än en som är duktig på sitt arbete, om vi ska tro på resultaten.

Stämmer det?

Har ni sett filmen A Love Song For Bobby Long? Om inte, gör det, jag rekommenderar den varmt.

Bobby Long är lärare. Han är allmänbildad, kunnig och duktig på att förmedla sitt kunnande, han är entusiasmerande och begär av sina elever att de ska göra sitt bästa. Av olika anledningar, som jag inte tänker gå in på för att inte förstöra upplevelsen för er, har han sjunkit allt längre ner i samhällshierarkin. Han är försupen och lever bland slitna människor i ett slitet hus. Skulle någon anse att han är en representant för hög status?

Inte?

Varför inte?

Jo, därför att Bobby Long uppfyller inte det viktigaste kriteriet av alla, det som är så underförstått att det inte ens nämns i undersökningen. Det som är så grundläggande att det är möjligt att United Minds AB helt enkelt glömt bort att det finns: Han är ingen avundsvärd person.

Där, kamrater och mötesdeltagare, ligger nyckeln till hög status, i andra människors avund. Hög status innebär att många önskar att de hade den egenskap eller position som hamnar högt på listor som dessa.

Vi har alltså ett folk som önskar att de vore mer allmänbildade. Det är en tanke värd att tänka mer på.

Förförståelse

En lärares förförståelse för ämnet har stor betydelse när h*n tar del av elevarbeten. Ett ämne som är främmande kan vara fascinerande att ta del av, speciellt när eleven eller eleverna presenterar något de är passionerat fascinerade av. Man lär sig otroligt mycket av elever, både om helt nya ämnen man aldrig ens visste att de fanns och om ämnen där man visste en del men eleverna tar en med på djupdykningar till nya hisnande nivåer. Det är ett privilegium!

Men det är svårt att rättvist bedöma ett arbete där man inte känner sig helt hemma i ämnet. Form och upplägg kan man bedöma, språklig nivå och presentationen som sådan, visst, det är klart, men det är svårt att gå djupare än bara ytan.

Jodå, jag har en poäng med detta: grundliga och väl uppdaterade ämneskunskaper är en förutsättning för att man skall kunna göra ett gott arbete som lärare. Man behöver inte kunna allt, men man bör kunna väldigt mycket mer än det man förväntar sig behöva lära ut i klassrummet.

Om elever

Hej lärarkollegor,

Ni vet de där eleverna som har svårt att sitta stilla i klassrummet? De där som alltid pillar med något sådär irriterande, jonglerar med pennan t ex, plockar med saker i väskan, pillar med mobilen, fipplar med saker och ting under bordet, småsnackar med bänkgrannen, klottrar på papperet istället för att skriva av det som står på tavlan. De där eleverna som inte, hur många gånger man än säger ifrån, lägger ner pennan, mobilen, håller tyst, tar upp händerna på bordet och fokuserar på det vi lärare pratar om istället! Känner ni igen dem? Ni har dem också i era klassrum? Jag trodde nästan det.

Låt dem hållas. Stör det att de fipplar med just det de fipplar med så ge dem något annat som inte låter om sig, det finns små mjuka bollar fyllda med plastkorn som inte låter något alls, t ex, kostar en tia i leksaksaffärerna, det finns såna där hjärnor och dödskallar och demonskallar och vad det nu är som är fyllda med någon slags gelemojs som man kan forma om hur mycket som helst, det finns suddgummin istället för pennor och det finns säkert annat jag inte kommer på just nu.

Det är nämligen ofta så att dessa elever behöver ett utlopp för sitt rörelsebehov, de behöver få hålla sina fingrar sysselsatta för att kunna slappna av och lyssna. Om de tvingas hålla fingrarna stilla och titta mot tavlan på ett uppmärksamt sätt så är det där fokuset hamnar – på stillasittandet och tittandet i rätt riktning. De kommer inte att höra ett ljud av det som sägs, inte se ett ord av det som står på tavlan, inte dra en slutsats eller kunna svara på en fråga för hela deras koncentration kommer att ligga på att vara stilla. En tankeloop i hjärnan – sitt stilla inte pilla sitt stilla inte pilla sitt stilla inte pilla – kommer att blockera all input.

Och det var ju inte alls det vi ville uppnå, eller hur?

Låt dem hållas och gläds åt att de funnit en strategi för att kunna balansera rörelsebehov mot kravet på att fokusera och lyssna.

Värt att testa, inte sant?

/Morrica

Prov – what is it good for?

Lärare klagar ofta över att eleverna frågar ”kommer det här på provet?” och inte alls vill förstå att de bör lära sig saker och ting för sin egen skull, inte för provets skull. Eleverna i sin tur klagar på att lärarna bara tittar på proven, och inte alls på vad eleven presterat på lektionerna, eller omvänt – att de har ju skrivit jättebra på alla prov och ändå får de inte högsta betyg.

Det verkar inte som om systemet med prov fungerar riktigt som det är tänkt. Är det verkligen ett bra sätt att lära sig? Ger det eleverna en stabil bildningsgrund att stå på, en hållbar referensram att ställa nya kunskaper i relation till, ökar elevernas förmåga att analysera information de möter när de lär sig att tänka i korta steg, från prov till prov, och att sedan slänga stora delar av det som stoppats in i korttidsminnet när de går vidare till nästa prov?

Jag är skeptisk.

Finns det ingen bättre väg att gå? Det finns ju så många alternativa sätt att kontrollera vad eleverna förstått och inte förstått, det finns många andra sätt att redovisa sina kunskaper, och framförallt så finns det andra sätt att befästa sina kunskaper så att man bygger sig den stabila bildningsgrund man har glädje av hela sitt fortsatta liv.

Vad tror ni? Fyller prov den funktion vi gärna vill tro att de fyller, eller är de bara ett gammalt ineffektivt system som blivit kvar?

Internet

Föreställ dig en populär marknad i utkanten av ett större samhälle, en stor öppen plats med stånd, scener, tält och mängder med människor. Ingen tar inträde, platsen är inte inhägnad utan öppen för alla, från alla håll. Och folk har verkligen kommit från alla håll, bokstavligt talat, för denna marknad. Från olika väderstreck, från olika kulturer, från olika samhällsskikt har folk kommit resande. Somliga har rest långt, andra bara ett par timmar. En del besöker marknaden för en kort stund, andra stannar i dagar, ytterligare andra är bofasta och marknaden är deras vardag. Somliga är mycket affärsmässigt här för att handla, köpa eller sälja eller göra reklam för sina tjänster, andra har kommit för att uppleva saker och ting. Det finns de som är här bara för det som finns i tälten, och de som kommer för att träffa nya och gamla vänner. Det finns till och med de som är här för att lära sig saker och ting, här finns bibliotek, det finns nyheter att få, det finns lärare och kloka människor att fråga om saker och ting. Det finns sagoberättare och äventyrare, hantverkare och konstnärer som hoppas kunna förtjäna sitt levebröd på sin konst.

Och alla är lika välkomna. Visst finns det skurkar här, människor som är ute efter att lura på intet ont anande besökare rent strunt för stora pengar, ficktjuvar, illgärningsmän i kostymer och trasor, precis som överallt annars i världen bör man se upp och inte naivt lita på vem som helst. Men de flesta är vanliga människor, bra människor, trevliga, härliga, fantastiska, fascinerande människor, olika och lika på oräkneliga sätt som möts i olika konstellationer.

Ungefär så skulle en mycket enkelt och konkret bild av Internet kunna se ut, skulle den inte?

Subjekt och objekt och sånt

De och dem trasslar till det ibland, somliga väljer att ta genvägen via dom, andra ägnar ingående tankeverksamhet åt problemet och finner så småningom en förklaring som fungerar.

helgon, ”ett community för människor med alternativa kläd- och musikstilar som synthare, gothare, hårdrockare, punkare och närliggande stilar”, diskuterades problemet häromdagen och den bästa tumregel jag någonsin hört presenterades: ”de verbar dem”

Glasklart, är det inte? Tänk vilken kreativitet det finns i världen!

Musik i skolan, skulle det vara viktigt?

Tysta Tankar filosoferas kring musikundervisning i skolan. Jag hade gärna lämnat en kommentar men kanske har jag råkat säga något riktigt dumt, som jag absolut inte menat och innerligt ber om ursäkt för, eftersom jag inte längre är välkommen att kommentera.

Och det jag har att säga i frågan illustreras rätt bra med det här klippet:

Musik ska byggas utav glädje, och av glädje bygger man kunskap. Musiklektionerna i skolan är av största vikt för inlärningen, och borde betraktas med vördnad.

Moderaterna spekulerar om distansutbildning

En moderat arbetsgrupp föreslår att de ungdomar som av olika anledningar inte går till skolan skall få genomföra sin utbildning i en slags School of the Air, eller snarare School of the Net.

De eleverna måste vi försöka hitta något bättre alternativ för. Om inte eleverna kommer till skolan, så kanske skolan får komma till eleverna, säger Mats Gerdau, ordförande i arbetsgruppen […]Det är väl att ge upp i dag när så många elever inte är i skolan. Då måste man hitta andra metoder för att nå dem. De ska lära sig det de behöver lära sig, i vilken form det sker måste vara underordnat […]Inspirationen kommer från England och Nya Zeeland där skoltrötta elever erbjuds kontakt med mentorer dygnet runt i virtuell miljö

Modellen man inspirerats av kallas Not School. Det är en tämligen kostbar historia:

All of the researchers are provided with an iMac computer, printer and constant internet access at home, with access to other equipment such as a digital camera, scanner and graphics tablet, and technical support.

Samtliga researchers, som eleverna kallas i projektet, har dessutom möjlighet att ha kontakt med sina lärare, mentorer benämns dessa, 24 timmar om dygnet. Om det också är sju dagar i veckan, 52 veckor om året, framgår inte. Visst låter det fantastiskt? Men vänta, det stod något mer längre ner på sidan:

The project is aimed not only at those excluded from school, but also at young people who do not attend because they have been bullied, are phobic, ill or pregnant, although they may still be quite willing to learn. It was found that Notschool.net does not work for those who are in short-term care placements or temporary hostel accommodation, are completely disengaged from learning, or are living in a severely dysfunctional family where there is no support from any carer.

Jag talade om detta tidigare: distansundervisning är ett alternativ, men inte för alla. Det kräver självdisciplin, och det kräver att man har förmågan att be om hjälp. Och det kräver att man har möjlighet att studera hemifrån. Det kräver dessutom att man har en fungerande dator, internetuppkoppling och, för många, någon som då och då sätter lite press på en så att man faktiskt sätter sig vid datorn.

Även på Skolverkets sida finns en presentation av Not School, där elevgruppen beskrivs lite annorlunda:

NotSchool har utvecklats för dem som under en lång tid har befunnit sig utanför undervisningssystemet och är utslängda och omotiverade. Det behöver inte innebära att konceptet fungerar för alla elever. NotSchool har inte utformats för högpresterande och väl motiverade elever och jag tror inte att formen passar yngre barn.

Nej, inget koncept fungerar för alla elever, och även om Not School kan vara oerhört givande för en del, så finns det andra som behöver andra modeller, och aldrig någonsin får vi tappa bort helhetensperspektivet. Kom ihåg, ber jag, att skolan är mer än ett bibliotek, det är också en social arena där elever bör få tillfälle att lära sig sociala normer, demokratiska värden och den svåra konsten att umgås med andra individer i ett samhälle.

Vem ska betala för detta, förresten?