Språkstöd är inte bara för svensklärare

Fackspråk är praktiskt, och nödvändigt för att kunna följa med och delta i samtal inom ett fack, för att kunna tillgodogöra sig den information som finns i texter inom facket, och helt oundgängligt för den som önskar mer än bara skumma lätt på ytan.

Fackspråk är dessutom inkluderande, en dörröppnare och en välkommenmatta in i gemenskapen för den som har språket. Fackuttryck tjänar också som igenkänningssignal mellan människor med något gemensamt, intresset eller yrket eller båda, som spårsändare som skickar ut signaler till likasinnade i stora sällskap eller över stora avstånd, som t ex sociala media.

Ja, jag vet, det finns röster som talar om fackspråk som räven talar om rönnbär, som snobberi och utslag av elitism. Inget kunde vara mer fel. Spårsändarnas signaler går ut till alla, i alla riktningar, och alla som kan urskilja signalen kan följa den.

Den som inte har tillgång till fackspråket, inte förstår uttrycken och kan använda orden, urskiljer inte signalerna, för hen blir det brus i brus.

Där befinner sig skrämmande många av dagens blivande studenter. De saknar tillgång till fackspråken, sitter av lektion efter lektion utan att kunna tränga igenom bruset. Ämnesspråket, orden och uttrycken passerar, skrivs på tavlan när de dyker upp, förklaras i förbifarten i ett sammanhang som inte hänger ihop för inläraren som kämpar med att ta in allt på en gång, som vore hen en korvstoppningsmaskin.

En medveten, planerad, strukturerad ämnesspråksmetod hade gjort all skillnad. En där inläraren fått orden och begreppen förklarade och förtydligade och sedan får möta dem i sammanhang, där hen får kontinuerlig stöttning i sitt eget ämnesspråkanvändande. Alla lärare är språklärare säger vi, och vi måste börja leva som vi lär. Vi måste göra spårsändarens signal urskiljbar för de blivande studenterna. Det är alla lärares gemensamma ansvar.

Inte sant?

Några ord till mina kära kursdeltagare

Jag är ingen Lenngren, så det blir inte på vers, men jag vill ändå passa på tillfället att ge er några ord på vägen:

Planera – använd en kalender, en digital eller en i papper, vilket ni föredrar, men använd en kalender redan från första dagen. Personligen trivs jag bäst med Google Calendar, men det är en smaksak.

Planera in allt – lektioner, enskilda handledningspass och skoluppgifter, såväl deadline som tid för att arbeta med dem (mer än ni tror kommer att behövas, och det är bättre att sprida ut det under flera dagar än att försöka klämma in allt i ett pass), jobb, träning, sociala aktiviteter, restid (glöm inte räkna med förseningar), mat (det tar tid att handla, det tar tid att laga, det tar tid att äta), tvättstuga, tid att vila och tid att sova. Det är två olika saker, och båda behövs.

Dokumentera – skriv ner vilka böcker ni lånar och av vem, och vem som lånar era böcker, anteckningar, pennor eller pengar. Skriv ner vad som har beslutats och kommits överens om i grupparbeten, redan från början. Skriv minnesanteckningar vid lektionsgenomgångar. Fotografera det som skrivs på whiteboard eller be att få en kopia av digitala presentationer, slösa inte tid och fokus på att skriva av det under lektionstid, utan koncentrera er på det som sägs. Gör anteckningar när ni får feedback. Skriv ner det viktigaste som sagts och kommits överens om i samtal med lärare, myndigheter, klassföreståndare, kurator, rektor etc. Papper minns det vi glömmer.

Be om hjälp – under lektionstid, fråga läraren. Om ni inte kan få hjälp direk (ni är ju många i klassrummet och alla får vänta på sin tur, hur frustrerande det än kan kännas), skriv ner frågan och gör en annan del av uppgiften så länge. När läraren har tid behöver ni inte vara oroliga att ha glömt vad det var ni ville fråga, även om ni ägnat er åt en helt annan del av uppgiften, eftersom papper minns det vi glömmer.

Utanför lektionstid – föreslå medstuderande att ni pluggar tillsammans. Fem eftermiddagar i veckan eller en timme i veckan, allt utifrån vad som passar bäst just för er, gör stor skillnad för både studieresultat och klimatet i klassrummet.

Online – använd sociala media, använd Google Hangouts, Skype, Facebookchatten, mail, Google Docs, Evernote etc till att studera tillsammans, till att vara bollplank åt varandra, till att be om och ge varandra stöd och hjälp.

Visa respekt – det kostar inget alls, men gör all skillnad. Ingen älskar alla, men alla kan behandla alla respektfullt.

Var hövlig och artig mot medstuderande, mot lärare, mot övrig skolpersonal oavsett personliga känslor, och oavsett om de är hövliga tillbaka. Det innebär inte att ta skit, men det innebär att inte lägga er egen tid och kraft på att hantera någon annans problem. Blir ni illa behandlade, säg hövligt ifrån. Räcker det inte, be lärare om hjälp. Det ingår i vårt jobb att gör allt vi kan för att bidra till att er skolvardag är lugn och trygg, men mycket få av oss är tankeläsare.

Var lika respektfull på skolgården, i trapphusen, i matsalen, i omklädningsrum, online och på busshållsplatser som i klassrummet. Kom i tid. Kom förberedd. Ta del av information. Var tyst när läraren eller någon annan elev pratar. Svara på frågor. Hur ni uppför er påverkar er skolvardag. Det påverkar skolvardagen för den ni pratar med eller möter. Det påverkar skolvardagen för alla omkring er.

Gott Nytt År! 

 

los pasos de apertura

Så i dag började sommarprojektet på allvar. En generös och hjälpsam människa ägnade en hel timme åt att dricka kaffe på Espresso House och prata med mig om ämnen som fotboll, arkitektoniska aspekter och sociala media.

Ni vet hur det är den där allra första lektionen i ett nytt språk, inte sant? Vi har alla upplevt den, minst en gång. Den där blandningen av iver att äntligen klä tankar i språkdräkt och kommunicera, äntligen få en första glimt av den värld som finns i detta nya språk, och så den där totala frustrationen över de obönhörliga begränsningar brister i ordförråd och förvirring över grammatiska funktioner sätter upp, Inte bara kräver det totalt fokus och stor del av hjärnkapaciteten att minnas de ord som eventuellt finns i ordförrådet, det kräver att talorganet formar sig på nya sätt, att luftströmmen genom stämbanden, förbi gomseglet och vidare ut genom näsan och munhålan tar ovana vägar, att läppar och tunga samverkar på nya sätt. Allt detta skall ske simultant, och tankegången som vill klä sig i ord är alltför komplex för de språkliga förmågorna.

Mottagaren, lyssnaren, medkommunkatören, gör all skillnad i detta. Den hjälp jag fick, det stöd, det tålamod, den diskreta handledning och den enorma generositeten jag mötte gjorde denna första gång till en lek. Många misstag gjorde jag, och varje gång trasslade vi vidare. Nästa gång är det redan andra gången, och som alla vet är andra gången alltid lättare, när känslan från första gången finns där för att surfa på.

Gracias, querido maestro generoso, gracias.


En iPad-visionär

Måndagaftonen denna vecka planerar jag att, liksom bland andra Mats, tillbringa i Orkanenbiblioteket. Där kommer iPadvisionären Annika Persson, i sällskap med Karin Jönsson från Malmö högskola och Claes Magnusson från Malmö yrkesskola att skiftesföreläsa om just iPads i skolor. Mina frågor är legio:

Varför denna märkesfokusering? Är föreläsningen sponsrad av Apple? Kommer där att bjudas på äppelkaka? Innehåller denna i så fall gluten? Och hur skiljer sig en iPad-visionär (ni anar inte hur svårt jag har att inte skriva -missionär som av någon anledning ligger så mycket mer rätt för fingrarna i sammanhanget) från t ex en Android-visionär? Finns det överhuvudtaget Android-visionärer? Om inte, varför inte det?

I afton, klockan nitton, i Orkanenbiblioteket, får vi svaren. Jag tror det blir givande. Kom gärna fram och säg hej om ni är där. Jag är snällare än jag ser ut att vara.

Skiftesföreläsning #122: »Paddan – succé eller groda i skolan? Om läsplattor, IT och lärande«

.

.

NB: Jag är inte det minsta hånfull eller raljant, utan uppriktigt nyfiken.

Studieteknikskulturkrock

Jag älskar hur det svenska språket erbjuder möjlighetent att koppla ihop ord efter ord efter ord som vore de ett enda långt BRIOträtågvagnsset. Inte alla språk erbjuder den möjligheten, och den morderna särskrivningstendensen hotar att bryta upp även de svenska långa ordkombinationskonstruktionerna i mindre enheter. Men inte än. Än står möjligheten oss till buds.

Ett stickspår av nostalgisk karaktär. Åter till ämnet:

Studieteknik är ofta något tämligen individuellt – det som är effektivt och rationellt för en är katastrofalt störande för en annan, ok men inte mer för en tredje och fullständigt obegripligt för en fjärde. Somliga vill diskutera med andra, vända och vrida på saker tillsammans med andra och upplever de nya perspektiven som berikande. Andra vill sitta ensamma, utan att höra världen omkring. Det är lätt att tro att den studieteknik man själv har mest nytta av är den ultimata, den lämpligaste för alla, alltid. Minns ni studietekniklektionerna från sjuttiotalet, där instruktioner om lämpligt intagande av näring innan läxstunden, stolshöjd, i förhållande till bordet, golvet samt den sittande, sittställning, ljusets infallsvinkel, pennans grad av vässning etc etc spelade tillräckligt stor roll för att vara det enda som fastnat i mitt opålitliga minne? Läxorna må ha givits i färgglada Hej Matematik, men rekommendationen var att de skulle utföras i en militärisk stil.

Lyckligtvis har även studietekniksinstruktionerna utvecklats sen den tiden, och vissa nymodiga inslag orsakar en och annan kulturkrock mellan föräldragenerationen och dagens elevers studietekniska behov och vanor:

Ibland behöver vi lägga oss i och föreslå en alternativ metod, men först och oftare bör vi lyssna när de beskriver sin metod och varför den fungerar:

Och för den som funderar över referensen: Periodiska systemet och Dmitri Mendeleev.

#skolchatt – wiiiee!

Kvällens #skolchatt om det här med HUR i läraryrket!

.

Lärare i integrerade grupper

För nära 170 år sedan infördes den allmänna folkskolan i Sverige. Redan då var det stora bekymret för de ansvariga socknarna att skolor kostar pengar, och att lärarlönen utgjorde en tung utgiftspost i budgeten. Lösningen blev en slags ”1-1”, vilket i år 1842 års upplaga innebar en lärare per skola. Alla elever i samma klass, ibland rationellt uppdelade i en förmiddagsgrupp och en eftermiddagsgrupp, ibland alla på en gång.

Fördelarna är många: det är lokalekonomiskt, ett enda klassrum att inreda, värma upp, hålla i stånd etc; det är snällt mot budgeten, en enda lärare att avlöna; det är materialekonomiskt, det räcker med en svart (numera ofta vit eller digital) tavla till hela skolan, en kateder, en kamin att elda i etc; dessutom kan skolböckerna delas, eftersom alla läser i samma klass, och eleverna ju faktiskt lära varandra.

Detta system fortlever än idag. Inte överallt, inte på alla nivåer och inte i alla kommuner, men här och där finner man att det lönar sig väl att slå ihop mindre grupper till större. Ofta kommer initiativet från en nivå strax ovanför läraren i skolhierarkin, men ansvaret att strukturera och leda arbetet i detta integrerade (som det ofta kallas numera) klassrum faller helt på läraren.

Fördelarna är fortfarande desamma som de var 1842. Nackdelarna också.

Från lärarens perspektiv kan det vara så att nackdelarna blir en betydande belastning. Det kan vara mycket tungt att leda en integrerad grupp. Att ensam strukturera och leda arbetet i en integrerad grupp bestående av t ex 3 olika nivåer, vi kan säga åk 5, åk 6 och åk 7 i ett eller annat ämne, kan vara lika arbetskrävande som att strukturera och leda arbetet i tre skilda grupper. Med den skillnaden att arbetet med dessa tre grupper skall göras simultant, och med samma tilldelning av planeringstid och efterarbetetstid som i andra grupper. Alla eleverna är i klassrummet samtidigt, och alla vill bli undervisade och satta i arbete på sin nivå, samtidigt.

Ett sätt att hantera det är att istället för att planera vecka för vecka för alla grupper planera för, i exemplet ovan, tre veckor i stöten för varje grupp, och låta planeringarna löpa omlott. Dvs vecka 1 planera tre veckor för grupp 1. Vecka 2 planera tre veckor för grupp 2, medan planeringen för grupp 1 löper vidare. Vecka 3 planera tre veckor för grupp 3, medan planeringen för grupp 1 och 2 löper vidare. Vecka fyra är det dags att planera för grupp 1 igen, medan planeringarna för grupp 2 och 3 löper vidare. Och så vidare. På det viset kan läraren fokusera på en grupp i taget när h*n planerar, och slipper splittra sina tankar i tre spår (eller hur många grupper det nu är i gruppen) och det underlättar en hel del.

I klassrummet lär många lärare, har jag hört sägas, under 1800 -talet och en bra bit in på 1900-talet gjort så att de lät de olika grupperna sitta på olika platser i rummet, och så kallades de fram, grupp för grupp, och fick sina genomgångar vid tavlan medan de övriga hade arbetsuppgifter att syssla med vid sina respektive bänkar. Detta krävde sannolikt en del disciplinerande i klassrummet, övriga elever var tvungna att sitta tysta på sina platser för att det inte skulle bli stimmigt i rummet och att smyga tillbaka till sin plats utan att störa övriga krävde nog en del övning från elevernas sida och en del tålamod från lärarens.

Jag undrar hur andras erfarenheter av att arbeta integrerat med olika grupper eller väldigt olika kunskapsnivåer i samma grupp ser ut? Det vore spännande att ta del av.

 

Skolan och forskningen

Sydsvenskan bjuder än en gång på en serie artiklar med fokus riktat mot skolan. Fokuset i artikelserien har lagts på lärarna, och lärarnas betydelse för elevernas kunskapsutveckling:

John Hattie heter en man. Han är professor på Nya Zeeland och har ägnat femton år av sitt liv åt att göra den största forskningsgenomgången någonsin om vad som gör att elever lär sig. Han har studerat forskningsrapporter från hela världen som tillsammans täcker tiotals miljoner elever, och ställt sig frågan: vad är det som faktiskt fungerar i skolan?

Låt inte sagoboksspråket avskräcka er, tanken med artikelserien tycks ändå vara att lärare faktiskt bör tas på allvar:

Därför är det rätt att debatten kring skolan handlar om lärarna och deras förutsättningar för att göra sitt jobb. Många andra förslag som handlar om hur skolan ska bli bättre – mindre klasser, mer pengar till skolan eller tidigare betyg – kan så lätt hamna i skyttegravskrig där ingen kan bli enig om vad som egentligen hjälper eleverna till bättre kunskap.

Alla är överens om lärarnas betydelse. Och när lärarna, politikerna, arbetsgivarna och näringslivet har den gemensamma utgångspunkten, så är det åtminstone en lovande början.

Det som bekymrar mig lite i sammanhanget är att det elevperspektiv som glimtar förbi här bara gör just det – glimtar förbi. I artikeln Varför vill ni ha en vetenskaplig skola, där reportern olyckligtvis glömmer att nämna vem det är som faktiskt svarar på frågorna (som tur är har personen på bilden namngivits, kanske är det hon som svarar?), framhålls att det är lärarperspektivet som är i fokus:

– Vi tror att om man kan använda de forsknings­resultat som finns i undervisningen, så stärker det lärarna i deras profession och utvecklar verksamheten, och leder förhoppningsvis till bättre resultat. Vi vill ha en forskning som bygger på lärarnas behov och inte forskarnas utgångspunkt.

Den dikotomi man antyder här, den bekymrar mig också lite, måste jag säga. Om forskarnas utgångspunkt och lärarnas behov verkligen är två skilda saker, vilken utgångspunkt har forskarna då? Och vilka behov hos lärarna är det man vill bygga på? Jag är inte alldeles säker på att det verkligen är så att ”forskarnas utgångspunkt” automatiskt är något annat än ”lärarnas behov”, men kanske menar den intervjuade något annat än jag gör med ordet ”forskning”?

Tråkigt i skolan

Även pojkar borde få känna glädje inför skolstarten skriver Mats Olsson på Newsmill. I ärlighetens namn kan det hända att det är Newsmills rubrikmakare som står för just den formuleringen, jag vet inte säkert, men den fångar andemeningen i texten hyggligt. Men det som verkligen fångar mitt intresse i texten berör unga människor av alla kön:

Bakom fasaden av nya skolväskor och pennskrin anar de att mönstren från förskoletiden kommer att upprepas i skolan – nu i mer raffinerad form och med högre krav på självreglering. De korta och ibland plågsamt innehållslösa förskolesamlingarna riskerar att ersättas av oändliga lektioner med samma isande brist på engagerande material.

På Mats blogg diskuterar vi denna viktiga aspekt – många elever upplever många långa delar av skolåret som fullständigt urtråkiga, och de väljer olika strategier för att hantera detta. Om jag inte helt missuppfattar saken rör sig våra funderingar i riktning mot att de elever som skapar små lokala kaosfickor där de fördriver tiden med att leva om och går på små bärsärkargångar då och då må vara de som hörs och syns, men att det finns god anledning att vara uppmärksam även på de elever som döljer sin frustration bakom artiga kronprinsessleenden.

Jag hoppas att vi också  kommer att röra oss i riktning mot att fundera kring om det verkligen är en naturlag att en stor andel av lektionerna måste vara stentråkiga. Jag är inte helt säker på den saken.

Morrica om prov

Ett läsår utgörs av ungefär 35 veckor, om man räknar bort loven. Två dubbellektioner varje vecka ger då 70 lektioner totalt. Det låter mycket, men tro mig, det är det inte. Ett antal av dessa försvinner dessutom vid temadagar, studiedagar och tramsiga helgdagar med vidklängande klämdagar strösslade över läsåret.

Låt oss räkna generöst, 66 dubbellektioner på ett läsår.

Om man då tänker sig att man har tre prov per termin (och jag tror att man bör ha minst tre, omprov inräknat, för att man ska få möjlighet att se något av värde på proven, eller tänker jag fel? Låt oss räkna med tre, så kan jag ändra mig efteråt om ni övertygar mig om att det ser annorlunda ut.) så går det åt tre dubbellektioner till dessa. Jodå, det gör det. Det går åt en lektion för själva provet. Det går åt en innan provet för att gå igenom det som ska komma på provet och övertyga eleverna om att de faktiskt inte kommer att dö av nervositet inför provet. Och det går åt en efter provet för att gå igenom provet, för att förklara hur det kan komma sig att just det där svaret faktiskt inte gav full poäng, nej, eftersom….

Det blir nio dubbellektioner per termin. Arton på ett läsår.

Vi hade 66 till att börja med. 66-18=42.

42 dubbellektioner är inte mycket att vinka på.

Det är en av orsakerna till att Morrica inte ger prov, utan dokumenterar som en rabiat kontorsråtta istället. Prov ger mycket lite i förhållande till vad de kostar.

I fall någon undrat.