los pasos de apertura

Så i dag började sommarprojektet på allvar. En generös och hjälpsam människa ägnade en hel timme åt att dricka kaffe på Espresso House och prata med mig om ämnen som fotboll, arkitektoniska aspekter och sociala media.

Ni vet hur det är den där allra första lektionen i ett nytt språk, inte sant? Vi har alla upplevt den, minst en gång. Den där blandningen av iver att äntligen klä tankar i språkdräkt och kommunicera, äntligen få en första glimt av den värld som finns i detta nya språk, och så den där totala frustrationen över de obönhörliga begränsningar brister i ordförråd och förvirring över grammatiska funktioner sätter upp, Inte bara kräver det totalt fokus och stor del av hjärnkapaciteten att minnas de ord som eventuellt finns i ordförrådet, det kräver att talorganet formar sig på nya sätt, att luftströmmen genom stämbanden, förbi gomseglet och vidare ut genom näsan och munhålan tar ovana vägar, att läppar och tunga samverkar på nya sätt. Allt detta skall ske simultant, och tankegången som vill klä sig i ord är alltför komplex för de språkliga förmågorna.

Mottagaren, lyssnaren, medkommunkatören, gör all skillnad i detta. Den hjälp jag fick, det stöd, det tålamod, den diskreta handledning och den enorma generositeten jag mötte gjorde denna första gång till en lek. Många misstag gjorde jag, och varje gång trasslade vi vidare. Nästa gång är det redan andra gången, och som alla vet är andra gången alltid lättare, när känslan från första gången finns där för att surfa på.

Gracias, querido maestro generoso, gracias.


Annonser

Var sa du? #blogg100

Nytt språk, nya prepositioner.

De tycks ibland bli lite styvmoderligt behandlade i språkläromedel och klassrum, ändå är de absolut avgörande både för att kunna uttrycka sig och för att förstå vad som sägs. Var används de? När används de? När uttalas de, när antyds de och när finns de med fast bara underförstått outtalat?

Det är ju en rätt avgörande om det är bakom muséet, framför muséet eller kanske i muséet mötesplatsen är belägen. Att tala till någon är något annat än att tala med vederbörande.

Att lägga tid och energi på prepositioner är kanske inte jätteroligt alla gånger, och andra gånger är det nästan larvigt kul och klassrummet rungar av skratt, men det lönar sig och betalar sig många gånger om.

Jag lovar.

Statistik och grammatik

Daniel Kahnemans Thinking, Fast and Slow påminner mig om att trots att såväl grammatik som statistik ofta ses som lika abstrakta fenomen så hanterar vi dem väldigt olika. Ty medan människor generellt sett är intuitivt goda grammatiker, är vi lika generellt sett svaga, för att inte säga rent av urusla, intuitiva statistiker.

Vi ser det titt som tätt i allmänna debatter, inte minst i skoldebatten, där generaliseringar utifrån enskilda individers begränsade erfarenheter används som såväl exempel som argument, och ofta rent av ges större tyngd än forskning (som i sin tur, det ska vi inte förneka, ibland bygger på väl tunt statistiskt underlag)

Trots detta läggs ofta stor vikt och mycket tid i skolan på just grammatikundervisning, trots att det är ett av de områden där vi faktiskt kommer väldigt långt genom att lita på vår intuition, medan statistik, så betydelsefullt i matematik, naturvetenskap, samhällsvetenskap etc, och inte minst för att utveckla vårt kritiska tänkande, avhandlas på ett fåtal lektioner och ibland rent av reduceras till att tolka och rita enkla diagram, nästan helt utan inslag av reflektion och diskussion, annat än trötta försök till putslustigheter som ‘lögn, förbannad lögn och statistik’.

Hur kan det komma sig? Och viktigare – vad gör vi åt saken?

Blondinbella kommer ut

Blondinbella brottas med genustanken, och hon gör det offentligt. Inte bara inför sina bloggläsare, aftonpressen och sociala media följer också, kommenterar och diskuterar hennes grubblerier.  Det tycks som att det inte är helt självklart för henne hur det fungerar, det här med att människor är olika, med olika behov, olika preferenser och önskemål, olika perspektiv och känslor. Dessa främmande tankar förefaller förefalla henne skrämmande, ja, så skrämmande att hon, enligt en notis i Aftonbladets Nöjesbilaga, faktiskt i en karaktäristiskt grammatiskt halsbrytande formulering jämför genustanken med läskiga sagomonster:

Jag kan inte låta bli att fascineras över det. Men samtidigt bli lite ledsen för majoriteten som faktiskt identifierar sig som man eller kvinna, som plötsligt nu ska bli häxjakt-jagade av genus-epidemin som sprider sig över landet likt zoombisarna i Walking Dead, skriver Isabella Löwengrip

Blondinbella är inte den enda som har svårt att se behovet av att på ett enkelt sätt kunna sätta ord på det faktum att vi lever i ett samhälle där vi faktiskt inser och förhåller oss till det faktum att det finns ett vidare genusspektra än bara ytterligheterna. Hon ger uttryck för en föreställning om att hen skulle utesluta såväl hon som han, en förvånande vanlig reaktion. Det kan tyckas väl naivt, jag är säker på att det till och med i hennes bekantskapskrets kan finnas en och annan som känner sig besvärad i det biologiska kön hen är född in i, men döm henne inte för hårt. Hon ger nämligen också uttryck för att faktiskt ha viss förståelse för behovet av att få sätta ord på, öppet och otvunget, vem man själv är. Enligt Aftonbladetttexten slår Blondinbella upp garderobsdörren på vid gavel och deklarerar:

Jag är en kvinna och jag är förbannat stolt över det

Att komma ut ur garderoben är inte självklart enkelt (även om det blir enklare ju fler gånger man gör det) och omgivningens reaktioner gör allt skillnad i världen. Blondinbella är kvinna. Hon är stolt över det. Det är underbart.

#skånelisa i stället för #skolchatt

Det var torsdag i går, och för första gången på mycket länge deltog jag inte i #skolchatt. Inte för att jag inte ville, jag saknade det enormt och i dag känns det inte riktigt fredag, men ibland krockar saker och ting.

Det jag gjorde i stället gav mig också en dos fortbildning, nätverkande och erfarenhetsutbyte, och denna torsdag irl. Det var ju nämligen i går Skåne-LiSA höll sitt första möte! Vi samlades i en föreläsningssal i en av Malmös vackra gymnasieskolor, hälsades välkomna och fick en inspirerande, intressant och informativ föreläsning om språkinlärning, hur det går till när vi lär oss språk, hur de språkliga mönstren förändras under inlärandet av Lunda-forskaren Anna Flyman Mattson.

Jag har förstått att känslan i dagens språk uttrycks #PEPP

Så – vad gör vi åt saken?

Från universitetshåll ringer man än en gång i larmklockan. Svenska studenter, med svensk skolgång i ryggen, med svenskklingande namn, hela kitet, kommer från svenska gymnasier med otillräckliga förkunskaper, otillräckligt ordförråd, otillräcklig studieteknik, otillräcklig lärandeteknik, otillräcklig förmåga att formulera sina tankar.

Konsekvenserna för studenterna blir digra:

Språkproblemen yttrar sig i alla tänkbara undervisningssammanhang. Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift. Utan hjälp av ordbehandlare är stavningen över lag eländig. Detta brukar vi emellertid överse med, eftersom man i de flesta situationer i arbetslivet har tillgång till datorer.

Mer beklämmande är att studenterna har ett oerhört begränsat ordförråd, och verkligt oroväckande är att ordförståelsen är grund eller direkt felaktig.

Uttryck – även enkla vardagsuttryck – blandas ihop och används fel. (För att ge ett fåtal exempel: man kan skriva ”gav födsel till” i stället för ”gav upphov till” och ”menar på” i stället för ”avser”. ”Tar plats” betyder för det mesta ”äger rum”, inte ”breder ut sig”.) Den grammatiska förmågan är ytterst begränsad och ligger ibland på en nivå som gör studenternas utsagor direkt obegripliga.

Artikelförfattarna efterlyser vänligt och lite slentrianmässigt sådär ‘mer resurser till svenskundervisningen’ men handen på hjärtat, kamrater och mötesdeltagare, det här handlar om något annat, något större än resurstilldelning till enskilt ämne, gör det inte?

Handlar det inte snarare om en attityd och en inställning till lärande från skolors och lärares håll? Ingen föds med en fungerande studieteknik, ett adekvat och tillräckligt ordförråd glider inte passivt in i någons medvetande. Att förstå och tillämpa instruktioner kräver övning, tålamod och handledning, att läsa och tillgodogöra sig faktatexter likaså. Tålamod är en förmåga några få föds med, men alla kan öva upp. Det är inte så roligt alla gånger, men belöningen är mödan värd.

Att tillägna sig en fungerande studieteknik, en god lärandeteknik, ett fullödigt, användbart språk, god kommunikationsförmåga och tillräckliga förkunskaper tar tid. Svensk skola har, även om det inte alltid låter så när man lyssnar på debatten, gott om just resursen tid – tolv år per skolungdom innan de ska vara redo att gå vidare till universitet och högskoleutbildningar. Hur kan det komma sig att det inte räcker till för att rusta dessa unga adepter med de förmågor och kunskaper de behöver för att klara vidare studier?

Är svaret för stora dokumentationskrav, för lite planeringstid, för låg status för lärarkåren, för lite föräldrainflytande i skolan, för lite samarbete med företagen, för få datorer, för korta sommarlov, för många nationella prov, för krångliga styrdokument?

Jag är skeptisk. På tolv år borde en skola med hyggligt professionella lärare som samarbetar, prioriterar och arbetar målmedvetet hinna rusta eleverna inför högskolestudier, väl medvetna om vad som kommer att krävas av eleverna när de blir studenter.

Om vi inte kan det bör vi ställa oss frågan i rubriken – Vad gör vi åt saken?

För så här kan vi inte fortsätta.

I tur och ordning

När vi lär oss språk så gör vi det i ungefär samma ordning. Ett följer på ett annat, ett triggas av ett annat, ett kommer ur ett annat, det finns strukturer och mönster, former och system som svävar omkring över och under och i och kring det språk vi använder. Ständigt, alltid, oavbrutet är grammatiken närvarande, essentiell, oundgänglig.

Därför blir det, för mig, fullständigt orimligt att föreställa sig en språkundervisning där grammatiken inte är ständigt närvarande, inte lyfts i alla sammanhang. Inläraren måste få lov att experimentera med grammatiken, bända den, rådbråka den, töja, testa, vända upp och ner och ut och in på den, surfa på den. Se vad som händer om… Hantera med elegans och misslyckas med, trygg i vetskapen att läraren känner till stegen, processerna, strukturerna så väl att läraren vågar släppa loss experimenterandet.

Språklig korrekthet har betydelse. Inkorrekt språk gör kommunikationen otydlig och ökar risken för missförstånd. Graden av korrekthet påverkar hur mottagaren ser på avsändaren, och på avsändarens vederhäftighet.

Men alltför stort fokus på och respekt för korrekta formuleringar hämmar kommunikationen. Strukturerna är ständigt närvarande, ständigt betydelsebärande. De finns där, de är en del av kommunikationen, och de är i vår tjänst. Inte tvärtom.