Var någonstans, sa du?

Prepositioner är intressanta – inte bara beskriver de positionen av ett i förhållande till ett annat, de säger mycket mer än så – betänk till exempel skillnaden mellan att tala om någon, tala till någon, tala med någon eller tala för någon; skillnaden mellan att se på något, se över något med betoningen på över eller se över något med betoningen på se.

Både för att rätt förstå vad som sägs och för att kunna formulera och uttrycka det man själv avser att säga behöver man kunna ange positionen korrekt. Jämför till exempel ”Vi möts vid bussen” med ”Vi möts på bussen”. Snopen sitter den ene och ser genom fönstret hur vännen h*n stämt möte med står kvar och väntar, och lika snopen ser den andre bussen rulla bort med vännen ombord.

Ni anar ungefär vad vi kommer syssla med under lektionen i morgon, inte sant?

.

En folkhögskollärares sommarlov V – med ett boktips

En av de böcker som kommer att läsas i mitt klassrum på Hvilan i höst är Coraline av Neil Gaiman och eftersom sommarlovet ännu bara tagit sin början vill jag passa på att rekommendera den inför hösten. Jag tror den passar bäst för inte så avancerade grupper som ändå vill läsa en riktig bok.

Historien är en spännande saga om flickan Coraline som flyttar till ett nytt, stort hus med sina föräldrar, som visserligen jobbar hemifrån men jobbar så mycket att de knappt har tid med henne. Lyckligtvis är Coraline en upptäckare, och ägnar dagarna åt att upptäcka trädgården, bekanta sig med grannarna och, en dag när regnet öser ner, våningen. Det är då hon hittar Dörren. Den leder synbarligen ingenstans, bakom den finns en röd tegelvägg och Coralines mamma förklarar att den ledde någonstans innan man delade upp huset i lägenheter. Men det är klart att den leder någonstans…

Från språkundervisningsperspektiv är det en lika fantastisk bok finner jag när jag börjat arbeta med att förbereda den – kapitlen låter sig utan större besvär delas in i kortare avsnitt där språkliga och grammatiska aspekterna låter sig belysas minst lika tydligt som i vilken lärobok man vill. Coralines utforskande öppnar upp det ena temat efter det andra i ordkunskap och svårighetsgraden i språket såväl som berättartekniskt stegras genom historien. En annan aspekt som man kan lyfta, om man vill, är att eftersom Gaiman är engelsman är det brittisk engelska som används i historien. Coraline bor t ex i en flat, snarare än i en apartment.

Som kronan på verket finns Coraline, givetvis, som ljudbok också, inläst av författaren själv.

De eller dem?

Jag får ett intryck av att det blir svårare och svårare att hantera skillnaden mellan de och dem i skrift.

Givetvis är det en synvilla, svårighetsgraden är och förblir densamma, orsakerna till att det ser ut så är helt andra. Om vi bortser från många skolors obegripliga velighet inför konstruktionen är en av huvudförklaringarna till illusionen i fråga att allt fler som aldrig riktigt fått kläm på skillnaden faktiskt ändå tar sig för att uttrycka sig offentligt i skrift. Detta är av godo.

Nackdelen är att den som skriver något i stil med ‘Dem såg på dem innan dem vände sig om och gick därifrån’ löper risken att framstå som lite okunnig, smått obildad och rent av lite dum vilket i sin tur leder till att budskapet tas på mindre allvar än det skulle göra om personen uttryckt sig korrekt. Och det är lite tråkigt.

Det är egentligen ingen särskilt komplicerad konstruktion, de är subjekt och dem är objekt, och det är allt. Man kan prova sig fram genom att byta ut mot ett pronomen man känner sig säker på, t ex han, subjekt, och honom, objekt.

Exempelmeningen lyder då ‘Han såg på honom innan han vände sig om och gick därifrån’. När man byter tillbaka till plural: ‘De såg på dem innan de vände sig om och gick därifrån’. 

Ett annat, kärnfullare, sätt att förklara skillnaden stötte jag på för ett tag sedan och vill gärna dela med mig av som avslutning:

De verbar dem. 

Sökord

Engelsk grammatik seglar upp i täten och passerar matematiken i min sökstatistik. Är det månne Loucas omdebatterade enskilda intensivundervisningspass i 9A som fått effekt? Jag väljer att tolka det som att effekten i så fall består i en plötsligt insikt i att matte INTE är monstersvårt, utan faktiskt går att bemästra om man bara får lite hjälp på vägen.

Kära läsare, det gäller engelsk grammatik också. Den är till och med ännu enklare än matte!

(Jag inser att det kan vara ett tillfälligt fenomen som åstadkommer denna rockad i sökordstoppen, men eftersom interimspråk tagit sig ända upp på femte plats finns det indikationer på att det finns ett försynt språkvetenskapligt intresse som börjar blomma ut i landet. Ja, jag drar stora växlar på detta, att någon visar intresse för språkvetenskap gör mig allmänt uppåt!)

3 person singular s

Varje dag har någon eller några sökt på 3 person singular s och hamnat här. Det är inte ett helt okomplicerat koncept i engelskan, och jag får ständigt dåligt samvete för att jag inte förklarat det utan bara pratat omkring det. För att råda bot på detta bjuder jag på en länk till en helt ok förklaring.

Och kära språklärarkollegor – förklara konceptet för era elever, de undrar!

Skönlitteratur som kurslitteratur – bearbetningsprocessen

Jag är inte helt säker på att jag valde rätt rubrik på inlägget – jag tvekade mellan ‘bearbetningsprocessen’ och ‘förberedelseprocessen’. Båda tycks mig passande, men bearbetning känns mer generellt, så det får stå kvar.

Så, en hög med böcker, det var där vi var, inte sant?

En hög böcker som jag har läst igenom ett varv, och bestämt mig för att de har god potential som kurslitteratur.

För att avgöra om de har det tittar jag, medan jag läser dem, på språknivån, hur svåra ord är det, hur komplicerad meningsbyggnad är det? Jag tittar på hur berättelsen är uppbyggd, är den svår att hänga med i? Rakt på sak? Är där många parallellhandlingar? Många berättarnivåer? Jag tittar på teman, tidsspannet och tidsperioden och inte minst miljöerna där berättelsen utspelar sig. Jag tittar på karaktärerna, finns där några som kan locka till analys? Någon man kan irritera sig på?

Det går inte att säga generellt hur en bok ska se ut, det beror helt och hållet på gruppen som ska läsa den.

Jag tittar också på författaren, och omständigheterna under vilka boken gavs ut. Jag tittar på om den haft någon politisk eller samhällelig betydelse, och vilken plats den har i litteraturhistorien.

Sen läser jag den en gång till, skumläser den raskt och ganska slarvigt för att se hur långa avsnitt kan vara lämpliga att läsa för varje vecka. Varje avsnitt bör innehålla någon slags händelseutveckling, gärna något spännande, helst inte avsluta ett skeende, cliffhangers är underbara när det gäller att hålla elevers intresse vid liv, och skulle det vara så att något nytt introduceras är det alltid välkommet.

Jag skriver i det här skedet en tidsplan. Den utgör fundamentet för höstterminen, och eleverna kommer att få ta del av delar av den när boken väl introducerats. I tidsplanen skriver jag in exakt vilka kapitel som skall läsas vilken vecka, jag skriver in vilka moment vi skall ta upp med varje kapitel, jag skriver in vilket kringmaterial vi skall använda och när.

Jag skriver också in vad eleverna kommer att förväntas ha gjort inför varje lektion, och när den skrivövning som utgör den triumferande avslutningen på varje bok skall introduceras, påbörjas, lämnas in och avslutats.

Under den här delen läser jag varje veckas del noggrannare, noterar och stryker under passager vi kan ta upp och diskutera kring, saker jag kan behöva förklara, saker de kan behöva klura på, saker som behöver lyftas fram för att de kommer att återkomma längre fram och saker som jag i största allmänhet känner att jag behöver belysa. Jag gör alla förberedande lektionsanteckningar kring boken i boken, det är det sätt som passar mig bäst. Dessutom är det nu jag letar fram kringmaterialet.

Kringmaterial utgörs av dikter, filmer, musik, artiklar, historia, grammatik, samhällsorientering och allt vad mer som dels ger en bakgrund mot vilken bokens historia utspelas, dels kompletterar de kursmoment som inte kommer naturligt ur boken. Jag har hela tiden styrdokumenten med i arbetet, de är skelettet i kursen, och mitt arbete är att bygga upp en fungerande kropp kring detta.  Så småningom kommer sen eleverna att blåsa liv i denna kropp, men där är vi inte framme ännu.

När jag läser igenom vad jag just skrivit inser jag att det låter som en enorm arbetsinsats, och faktum är att de två veckorna innan terminen börjar är väldigt arbetsintensiva. Två saker underlättar enormt – jag har rutin på att arbeta på detta sätt, jag har gjort det i många år nu. Och jag har en ruskig massa kringmaterial tillgängligt.

Men låt inte detta avskräcka dig om du tycker det känns spännande. Börja med en bok, med en grupp. Ta en bok du redan läst, så är halva jobbet gjort redan innan du börjar. Många av momenten går i varandra, och mycket av kringmaterialet har du också tillgängligt, även om du inte tänker på det på det viset ännu.

Dessutom är det så att dessa arbetsintensiva veckor betalar sig. Du behöver inte ägna helgen åt att förbereda veckan som kommer, det gjorde du redan i augusti. Du behöver bara slänga ett öga på tidsplanen och fortsätta där ni slutade veckan innan.

Två saker till tror jag kan vara bra att nämna – hur jag introducerar boken och eleverna för varandra, och hur vi avslutar det hela.

Det tar vi i morgon.

Det finns ett samband mellan mineralvatten, stavning och grammatik.

I en inspelningsstudio, vare sig det gäller en musikstudio, en radiostudio, en tvstudio, en filmstudio eller något annat, finns en hel del elektronisk utrustning. Det gör att det rätt som det är blir rätt varmt, och att luften blir lite torr. Det kan höras när man talar eller sjunger i en mikrofon.

Och det är lite synd, eftersom det kan leda till att lättdistraherade människor, som jag t ex, rätt som det är sitter och lyssnar på smackande från en torr mun istället för till det intressanta som sannolikt sägs.  Det kan vara en god idé att sippa lite mineralvatten då och då.

På samma sätt förhåller det sig med stavning och grammatik. Då och då möts de flesta lärare av frågan ‘men vad spelar det för roll om jag skriver dem eller dom eller de? Du förstår ju vad jag menar! Vad gör det för skillnad om jag stavar domare med ett m eller två eller rent av tre? Du förstår ju!’ Och visst, jag förstår, och de flesta som läser förstår nog, men det finns en risk att läsaren rätt som det är ser de grammatiska felen eller stavfelen tydligare än budskapet, precis som det finns en risk att lyssnaren rätt som det är hör smackandet tydligare än det som sägs.

Är inte det lite synd?

Paradigm

Ordet kommer från grekiska, från ett ord som stavas παράδειγμα och betyder ungefär mönster, exempel, förlaga, om jag inte är helt missinformerad. En paradigm är en given ordning, ett sätt att se världen, ett sätt att organisera tillvaron, hela eller delar av den.

Lärande och användande av tredje person singular s i engelska

Diskussionen om vad en lärare behöver kunna och behärska för att vara en god lärare böljar, och jag tar med intresse och ibland rätt stora delar förvåning del av den. Själv hävdar jag, med en dåres envishet, att en lärare måste kunna sitt ämne, utifrån och in. För trots att det inte räcker enbart med ämneskunskaper har jag väldigt svårt att se hur det skulle kunna gå till, överhuvudtaget, utan dylika.

Låt oss ta engelska som exempel. Jag råkade nämligen höra någon som pustade över sina elevers bristande kunskaper i just det ämnet häromdagen, och skulle vilja vidareutveckla det mycket lilla jag hann säga i frågan då. Eleverna i fråga har inte läst engelska jättelänge, framgick av det som sas, och är ännu så länge rätt svaga i ämnet.

Jag vet, det är inte helt pc alla gånger att tala om svaga elever, men jag gillar det uttrycket. Den som är svag kan bli starkare genom att träna, och därför finns det en positiv klang i begreppet, för mig. Det innehåller utvecklingsmöjligheter.

Men jag avviker från ämnet. Eleverna i fråga var svaga, och läraren suckade över hur de inte kunde formulera en mening, inte böja ett verb och inte ens förstod det här med tredjepersonsingular-s. Där hann jag protestera att tredjepersonsingular-s minsann inte är så lätt, det är en rätt avancerad konstruktion, sen var jag tvungen att hoppa av och lämnade den klagande, förmodligen rätt förvånad över detta inhopp från förbiklivande människa, kvar på bussen.

Här följer min utveckling, om nu människan till äventyrs råkar läsa min blogg så ber jag om ursäkt att jag la mig i samtalet, jag blev lite för ivrig, och jag tackar också för att jag fick inspiration till detta inlägg! Det jag tänkte men aldrig hann säga var:

För att hantera konstruktionen i fråga behöver eleven många andra delar. H*n behöver t ex veta vad ett verb är, h*n behöver kunna hantera tempus och h*n behöver förstå begreppet grammatisk person. Inget av detta är självklart. Eleven behöver vidare känna till skillnaden på huvudverb och hjälpverb, behöver känna till den progressiva formen (-ing-formen) av verbet och kunna hantera den, samt ha en grundläggande förståelse för satslära. Där är fler aspekter, men vi nöjer oss med dessa för att illustrera att det är ett komplext tänkande som ska till för att fatta detta, och många pusselbitar som behövs för att ett mönster skall kunna skönjas.

För att kunna lära elev hantera den aktuella konstruktionen är det nödvändigt att läraren känner till detta. Inte bara såpass att läraren själv kan använda 3psing-s korrekt själv, utan så väl att läraren kan se vilka delar av det komplexa pusslet eleven har tillgång till, och vilka delar som saknas. Det är också viktigt att läraren känner till att det finns olika sätt att lära sig detta.

I engelska skiljer man på learning och teaching, inlärande och utlärande. I svenskan är det lite luddigare, till vardags slarvar vi omkring med begreppet lärande, och det är ibland lite oklart huruvida vi talar om input eller output. Trots att det är väldigt stor skillnad.

Jag förbryllas över den falang i den pedagogiska debatten som tycks hävda att fokus bör läggas på utlärandet, på hur man förmedlar kunskapen. Kanske har jag missförstått deras argument, det hoppas jag, men tills jag får klart för mig hur det egentligen ligger till, om jag missförstått dem, så förbryllas jag.

Det som intresserar och fascinerar mig är tvärtom inlärandet – jag är nämligen övertygad om att om jag förstår hur det går till att lära in saker och ting så har jag nyckeln till hur jag lär ut det. Metodik i all ära, men förstår jag inte mekanismen bakom inlärandet så blir metoden slag i luften.

Vad säger ni, är jag helt fel på’t?

Slutet är början på nästa

Läsåret är nästan slut, från den ena skolan efter den andra går studentflaken fulla med firande människor. Om mindre än en vecka är det vår tur  att stå kvar på en tom skolgård, vemodiga men stolta och glada över alla vackra fantastiska människor som gått vidare ut i livet. Få platser är så ödsliga som en skola när eleverna gått på sommarlov och bara lärarna står kvar.

Jag vet inte hur det är för er, men att ett läsår slutar innebär att nästa börjar. Utvärderingarna har gett besked om vad som blev bra och vad som behöver arbetas om, man möts och funderar tillsammans över hur man kan jobba nästa år för att göra elevernas vardag så givande som möjligt. Kanske är det strukturer som behöver göras tydligare, kanske är det klassrum som behöver renoveras, uppehållsrumsmöbler som behöver bytas ut, kanske är det schemaläggning som inte blev så lyckad som man tänkt sig.

Kristina Alexandersson skriver om en viktig aspekt i skolvardagen: läroboken. Det är ett antal år sedan jag bestämde mig för att strunta i lärobok och istället använda mig av uteslutande autentiska texter. Förra läsåret fick jag för mig att prova att återgå till läroboksundervisning, och blev raskt påmind om varför jag slängde ut den första gången.

Behöver jag nämna att under det läsår som gått återgick jag till systemet med autentiska texter? Jag säger inte att det inte finns bra och användbara läroböcker, och jag säger absolut inte att den som väljer att arbeta så gör något fel. Jag vill bara framhålla hur viktigt det är att vi reflekterar över vem som tar ansvar för vad som tas upp och vad som utelämnas i klassrummet. Kristina formulerar det väl:

Låter vi förlagen eller läromedelsförfattarna bestämma hur vi ska förstå och tolka läroplanen? Eller gör vi en egen tolkning, och för samtal kring läroplanens intentioner med eleverna?