Tredje luckan i Morricas #adventskalender

I år har vi läst den första Narnia-boken i engelska 5. Det kan tyckas en enkel uppgift, men där finns, som i de flesta läsvärda böcker, många fler bottnar och aspekter att upptäcka. Det är inte självklart enkelt att begränsa sig när uppsatsen skrivs, så mycket är intressant. Julen, t ex, är en kraftfull symbol i berättelsen, och blir än mer betydelsebärande när läsaren minns när och var boken gavs ut första gången.

Vad är det för fel på papper och penna?

Inget alls, självklart. Papper och penna har många fördelar framför t ex att knacka in sina minnesnoteringar i sten, rista dem i en planka med kvistar och andra ojämnheter, skriva dem i sanden eller omsorgsfullt forma dem i lera som sedan bränns och bevaras till eftervärlden. Papper och penna är i jämförelse snabbt, enkelt, bekvämt, väger mycket lite, tar hyggligt liten plats både att bruka och förvara. Det är rimligt beständigt, och det är förhållandeis enkelt att editera minnesnoteringarna.

Men nu är det ju sällan i relation vare sig till sten, trä, sand eller ens lera frågan i rubriken ställs, utan i relation till de moderna digitala enheterna som allt fler nyttjar. Telefoner, plattor och datorer där ofta molntjänster som t ex Evernote och Google Doc används för syftet.

Och i det sammanhanget blir mitt svar ungefär såhär:

Digitala minnesnoteringar är framförallt överlägsna papper och penna av två orsaker.

Delbarheten är den ena. Och jag tänker då både på möjligheten för flera personer att synkront göra minnesnoteringar tillsammans, på samma plats, utan att behöva trängas, och på möjligheten att ögonblickligen dela med sig till andra som befinner sig någon helt annanstans.

Mångfalden är den andra. Digitala minnesnoteringar görs enkelt i form av lättediterad text, bilder, filmer, ljudupptagningar, illustrationer, länkar, kommunikation med andra. Återigen, synkront och omedelbart.

Prova, vet ja. Det är inte alls svårt, även om det kan kännas så innan man kommer igång.


Så – vad gör vi åt saken?

Från universitetshåll ringer man än en gång i larmklockan. Svenska studenter, med svensk skolgång i ryggen, med svenskklingande namn, hela kitet, kommer från svenska gymnasier med otillräckliga förkunskaper, otillräckligt ordförråd, otillräcklig studieteknik, otillräcklig lärandeteknik, otillräcklig förmåga att formulera sina tankar.

Konsekvenserna för studenterna blir digra:

Språkproblemen yttrar sig i alla tänkbara undervisningssammanhang. Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift. Utan hjälp av ordbehandlare är stavningen över lag eländig. Detta brukar vi emellertid överse med, eftersom man i de flesta situationer i arbetslivet har tillgång till datorer.

Mer beklämmande är att studenterna har ett oerhört begränsat ordförråd, och verkligt oroväckande är att ordförståelsen är grund eller direkt felaktig.

Uttryck – även enkla vardagsuttryck – blandas ihop och används fel. (För att ge ett fåtal exempel: man kan skriva ”gav födsel till” i stället för ”gav upphov till” och ”menar på” i stället för ”avser”. ”Tar plats” betyder för det mesta ”äger rum”, inte ”breder ut sig”.) Den grammatiska förmågan är ytterst begränsad och ligger ibland på en nivå som gör studenternas utsagor direkt obegripliga.

Artikelförfattarna efterlyser vänligt och lite slentrianmässigt sådär ‘mer resurser till svenskundervisningen’ men handen på hjärtat, kamrater och mötesdeltagare, det här handlar om något annat, något större än resurstilldelning till enskilt ämne, gör det inte?

Handlar det inte snarare om en attityd och en inställning till lärande från skolors och lärares håll? Ingen föds med en fungerande studieteknik, ett adekvat och tillräckligt ordförråd glider inte passivt in i någons medvetande. Att förstå och tillämpa instruktioner kräver övning, tålamod och handledning, att läsa och tillgodogöra sig faktatexter likaså. Tålamod är en förmåga några få föds med, men alla kan öva upp. Det är inte så roligt alla gånger, men belöningen är mödan värd.

Att tillägna sig en fungerande studieteknik, en god lärandeteknik, ett fullödigt, användbart språk, god kommunikationsförmåga och tillräckliga förkunskaper tar tid. Svensk skola har, även om det inte alltid låter så när man lyssnar på debatten, gott om just resursen tid – tolv år per skolungdom innan de ska vara redo att gå vidare till universitet och högskoleutbildningar. Hur kan det komma sig att det inte räcker till för att rusta dessa unga adepter med de förmågor och kunskaper de behöver för att klara vidare studier?

Är svaret för stora dokumentationskrav, för lite planeringstid, för låg status för lärarkåren, för lite föräldrainflytande i skolan, för lite samarbete med företagen, för få datorer, för korta sommarlov, för många nationella prov, för krångliga styrdokument?

Jag är skeptisk. På tolv år borde en skola med hyggligt professionella lärare som samarbetar, prioriterar och arbetar målmedvetet hinna rusta eleverna inför högskolestudier, väl medvetna om vad som kommer att krävas av eleverna när de blir studenter.

Om vi inte kan det bör vi ställa oss frågan i rubriken – Vad gör vi åt saken?

För så här kan vi inte fortsätta.

Flaggstångsknoppsputsarlärlingsmärkesdesignerassistentsekreterare

En språklig finess som fått stor uppmärksamhet på senare år är möjligheten att koppla ihop ord till nya ord. Ni vet: tvätt + maskin blir tvättmaskin, blyerts + penna blir blyertspenna, jätte + liten blir jätteliten, etc.

Det är främst särskrivningsmissar som fått uppmärksamhet, man kluckar glada skratt åt ‘skum släckare’ och ‘en ljus hårig person’ och liknande enkla misstag, men egentligen är ju det motsatta fenomentet ännu roligare.

Svenska som språk ger oss möjlighet att koppla ihop ord som tågset, nästan hur långa och finessrika som helst. Vi har det enkla exemplet tvätt+maskin, som ju enkelt förlängs med t ex förleden industri. Vips har vi en industritvättmaskin. Vi kan gå vidare med att lägga till en person som är ansvarig för denna maskin, och har då i stället en industritvättmaskinsansvarig. Eller kanske dennes assistents sonson? En industritvättmaskinsansvarigassistensbarnbarn? Om vi nu inte rent av önskar definiera vilken slags industri det rör sig om?

Den lille gossen har nu blivit ett snabbmatsindustritvättmaskinsansvarigassitensbarnbarn. Inte illa.

Skämt å sido. Särskrivningar är problematiska. Inte för att de på något vis försvårar kommunikationen, det gör de i nästan försumbart liten grad, till skillnad från de alltför långa ihopskrivningarna som kan komplicera saker något enormt, hur lustiga den än är.

Nej, problemet är i stället att särskrivningar påverkar hur läsaren ser på skribenten. Språkstudenten Zandra Flygh vid Uppsala Universitet har undersökt just detta fenomen och redovisar sina resultat i en uppsats refererad av Språkspalten i SvD.

Studien ger inget stöd åt att särskrivning skulle påverka begripligheten. Texten med ”folkhälso argumentet” bedömdes som lika lätt (ja till och med lättare) än den med ”folkhälsoargumentet”. I stället hittar vi de stora skillnaderna i synen på författaren. De som läste den särskrivna texten uppgav lågt eller mycket lågt förtroende för avsändaren medan de som läste samma text utan särskrivningar förhöll sig neutrala.

Med andra ord – den som har en tendens att särskriva väldigt mycket har svårare att bli tagen på allvar, och måste argumentera vassare och mer stringent än den uttrycker sig mer korrekt.

#skolchatt om läsande

Mycket läsning gör dig klok. Därför läs varenda bok.

skaldade Falstaff Fakir. Det är torsdag igen, och med torsdag följer #skolchatt klockan 20.00. I kväll är ämnet läslust och läshastighet, och frågan vi ställer oss är hur vi kan främja det senare utan att det går ut över det första.

Att läsande är mer än att kunna tolka bokstäverna och räkna ut vilka ord de utgör, det vet vi allesammans, inte sant? Läshastigheten är en av de aspekter som har stor betydelse, den som läser långsamt och med möda får jobba hårt för att ta sig fram i en text, har svårare att få överblick och sammanhang i en text, och får dessutom jobbar hårdare för att faktiskt få informationen i texten att stanna i minnet. I skolan kan och bör vi jobba med läshastighet, inte för att göra elever till imponerande snabbläsare men för att det är ett användbart verktyg i studierna.

Samtidigt kan det vara ett mekaniskt och mödosamt arbete att öka sin läshastighet, och risken finns att den läsning man strävar efter att underlätta i stället, rätt som det är, kommer att förknippas med möda, svett och plåga snarare än lust, kunskap och vida horisonter.

Hur hittar vi balansen? Om det pratar vi i kvällens #skolchatt. Låter det intressant? Häng med, vet jag.

Baksidan med att tidsinställa inlägg

Det händer att jag skriver inlägg i förväg och tidsinställer dem till lämplig tidpunkt. Inte så ofta, men saligen avsomnade söndagsdans-serien skrevs till exempel vid två enskilda tillfällen. Jag konstaterar att ett och annat klipp tagits bort sedan de publicerades, men mitt favoritsöndagsdansklipp, publicerat den 30 maj 2010, ligger glädjande nog kvar.

Det är praktiskt att funktionen finns, i synnerhet för den som likt mig har uselt minne men ändå vill prova på konceptet veckodagstema. Men det har sina risker – det är ju så att det enda vi vet om framtiden är att den kommer. Hur den ser ut, däremot, har vi ingen som helst aning om. Vi kan ana, och vi måste planera för den, men oftare än inte överraskar den oss. På gott och ont. Och då kan det inträffa att det tidsinställda inlägget, när det väl publiceras, blir djupt ironiskt eller får skribenten att se tämligen fånig ut.

Det drabbade härförleden en recensent vid den österrikiska tidningen die Krone, berättar bland andra DN:

”Han groovar, swingar och jazzar med sin gåshudsstämma genom musikpärlor som Nina Simones ”My Baby Just Cares For Me”, Terence Trent D’Arbys ”Let Her Down Easy” och Stings legendariska hit ”Roxanne”, skrev reportern i sin recension som ägnades en helsida med bilder och text

Vid samma tidpunkt som George Michael enligt tidningen underhöll sin publik med ”grooviga” rörelser, befann han sig i själva verket på ett sjukhus i Wien och vårdades för lunginflammation.

Låt oss hoppas att Michael får sig ett gott skratt, och med det känner sig lite piggare.

.

.

Det finns människor… som… använder tre punkter… frekvent… när de skriver… särskilt… när de vill låta… eftertänksamma… eller… anmärkningsvärt kloka…

Det fungerar inte.

… låter inte som en tankepaus. Ett enstaka – låter som en tankepaus, men … använt på detta vis låter som ”öööööööööööööööööh”. Prova att läsa inledningsmeningen högt, och läs ”ööööööööööh” varje gång de tre punkterna dyker upp. Det gör det svårare att ta skribenten på allvar, visst gör det?  Få skulle få för sig att använda tankestreck så frekvent som … ibland används. Ersätter man varje … i meningen ovan med tankestreck ser den konstig ut:

Det finns människor – som – använder tre punkter – frekvent – när de skriver – särskilt – när de vill låta – eftertänksamma – eller – anmärkningsvärt kloka.

och läser man den högt hör man det tydligt. … fyller en funktion i skriftspråket. I citat kan det, särskilt i sällskap av hakparenteser […], användas för att markera att ett stycke text klippts ur citatet. I slutet av en text eller ett textsjok kan det användas antingen för att markera att resonemanget inte är avslutat men att slutet antingen kommer senare, och då inleds av … för att markera fortsättningen, eller överlämnas åt läsaren själv. Det fungerar också bra för att ge läsaren en känsla av drama, av att slutet på tankegången är så ödesdigert att man inte ens förmår skriva det i klartext.

Ja, var och en väljer själv hur man vill skriva. Men för att valet ska vara rättvist behöver man vara medveten om hur vissa texttics påverar den bild man ger av sig själv. Precis som ”kjamiz” eller frekventa ”hihihi” i texten påverkar ett överanvändande av … hur läsaren uppfattar texten, och ger ett intryck av skribenten som inte alltid överensstämmer med det intryck skribenten ville ge.

Helt enkelt – skriv hur du vill, men gör det medvetet.

En folkhögskollärares sommarlov VIII

Det är klibbigt varmt, så jag lägger det här med semester åt sidan ett tag tills vädret blir bättre.

I det bokpaket jag fick häromdagen, det som utlöste hela semestern, låg också en ny kopia av Anne Rice Interview with the Vampire. I Engelska 7 kommer vi att inleda läsåret med den och Jane Austens Northanger Abbey. Dvs och för mig, eller för eleverna som får välja vilken av romanerna de föredrar att läsa, och så delar vi in gruppen utifrån hur de väljer. Det är lättare och roligare att läsa en bok på det närgångna och omständliga vis som man gör i skolan, med utvikningar och invecklingar och detaljgranskningar och överblickar i ett enda virrvarr, om man gör det tillsammans med andra som läser samma bok. Eftersom grupperna följer vilken roman man föredrar hoppas jag att de kommer att se lite olika ut under året, jag inbillar mig att det blir mer givande så, men skulle det falla sig så att de följs åt så har det sina fördelar det också.

I arbetet med litteratur i Engelska 7 börjar vi dels med att fokusera på handling och karaktärer i dessa första romaner, dels (hoppas jag) att vi i viss utsträckning, i synnerhet när det gäller skrivandet, kommer att kunna följa svensklärarnas upplägg av kursen så att det blir hyggligt sammanhang för eleverna.

Northanger Abbey ligger färdig, lilla romantiska Catherine med huvudet i det blå har…. nej, nu går jag saker och ting i förväg. Jag vet att en och annan som kommer att gå kursen i höst läser här, och jag vill inte förstöra upplevelsen för er.

Så, Interview with the Vampire tar sin början idag. Bandspelaren är startad och det är många timmar kvar till gryningen.

.

Ett mäktigt vapen

Skoldebatten tycks för tillfället befinna sig i ett skede där man, istället för att upphäva sin stämma och tala om det man tycker är viktigt, upphäver sin stämma och talar om varför man inte tycker andra ska yttra sig i vissa frågor, av olika orsaker. Jag leker inte den leken, så idag gör vi något annat. Låt oss tala om mäktiga vapen:

Längst fram i klassrummet, på den vackra marmorfönsterbrädan, förvarar jag extra pennor. Om en elev av en orsak eller annan finner sig pennlös i klassrummet är problemet därmed löst. Denna politik ifrågasätts då och då (man bör ifrågasätta saker och ting om man undrar över de bakomliggande orsakerna, eller finner dessa skeva) och den vanligaste formuleringen lyder, med vissa variationer i formuleringen, givetvis:

Men hur ska killarna då lära sig att ta ansvar och ta med sig pennor själv?

Det är lite intressant att majoriteten av ifrågasättarna tar för givet att de som mest frekvent utnyttjar pennförrådet skulle vara killar. Jag tänker inte tala om för er ifall förgivettagarna har rätt eller fel, det är inte relevant här, utan lyfter bara fram antagandet så kan ni själva fundera över varför man tänker så.

En annan intressant aspekt i frågan är var fokuset ligger.

Låt mig förklara min tanke bakom pennornas placering:

Somliga elever har i princip aldrig penna med sig i klassrummet. Andra har alltid pennor med sig. Ytterligare andra har i de flesta fall penna med sig, men glömmer någon gång ibland. Samtliga elever, utan undantag, är individer och orsakerna till deras pennstatus är lika många som eleverna i klassrummet, men grovhugget kan man dela in dem i dessa tre grupper: Aldrig Penna, Alltid Pennor samt Oftast Penna.

Jag vill att eleverna har minst en fungerande penna var i klassrummet, ty en penna är ett viktigt verktyg i skolarbetet.

Inte bara för att skriva (det kan man göra på en dator också) utan för att stryka under, skriva små kommentarer och frågor och översättningar och markeringar i marginalen, för att klottra tankspritt med eller leka med så att fingrarna håller sig sysselsatta medan hjärnan koncentrerar sig på diskussionen i klassrummet, för att skriva kommentarer till personen intill om man vill kommentera på t ex lärarens lustiga frisyr utan att alla i hela rummet ska höra det, för att skriva ett snabbt svar på frågan från personen intill om hur man säger ett eller annat på engelska så att den personen också kan delta i diskussionen utan att behöva känna sig dum. Superviktigt verktyg.

Pennor finns överallt, de säljs i varenda liten butik, de delas ut för att göra reklam, de slits och slängs, tappas och ersätts utan större tanke, de är en självklar del av vår vardag och så ska det vara. Inte förrän man står där utan att ha en inom räckhåll kommer man på hur begränsad man är utan.

.

Så, anledningen till att jag har pennor tillgängliga i klassrummet är helt enkelt att jag har mitt fokus på elevernas lärandesituation snarare än på pennorna. Jag har förmånen att undervisa i ett land där jag kan kosta på mig den lyxen, och jag vill ge eleverna tillgång till samma lyx. De har förtjänat den.

Pennor är viktiga verktyg, och det stör lärandesituationen för alla elever, oavsett om de tillhör grupp Aldrig penna, Alltid pennor eller Oftast penna, om någon elev inte har tillgång till penna och måste börja fråga runt, springa iväg för att skaffa eller försöka klara sig utan och blir rastlös och stimmig för att h*n inte kan avleda energin med det viktiga doodlandet.

En annan anledning är att jag jobbar, aktivt och medvetet, med att elever som tillhör gruppen Alltid pennor också skall få lägga fokus i första hand på sin egen lärandesituation. Jag vill att de har med sig sina många pennor för sin egen skull, för att de föredrar olika sorters pennor för olika syften, inte för att de med självklarhet ska ses som ansvariga för någon annans pennstatus också, enbart på grundval av sina personliga pennpreferenser. Det stjäl från deras lärandefokus, om så bara ett par sekunder varje lektion (men tänk hur mycket tid tio sekunder varje lektion, fem dagar i veckan, under ett helt läsår faktiskt blir! Även om man räknar bort alla lov.), att vara pennansvarig för någon annan.

I gruppen Alltid pennor finns bland andra undergruppen Delar pennor. Den består i huvudsak av elever som har någon form av relation (syskon, släktingar, vänner etc). Ofta känner man igen dessa på att de, i början av en lektion eller i början av en aktivitet, ur sina respektive väskor plockar fram ett antal pennor och penntillbehör, placerar dessa i en gemensam hög på bordet framför sig, och sedan med självklarhet tar för sig ur denna hög, oavsett om den penna man väljer kom ur ens egen väska eller någon annans.

Det är värt att notera att denne gemensamma pennhög inte bör förväxlas med en allmän pennhög. Om någon annan, i synnerhet om det sker utan att fråga om lov, förser sig ur högen kan det hända att gruppmedlemmar i gruppen Delar pennor tar illa upp. Även detta stör lärandesituationen.  Att ta illa upp för att någon förser sig utan att ens fråga om lov, eller att säga nej till att låna ut en penna när det faktiskt finns allmänna pennor fem steg bort, är inte ett utslag av egoism, utan handlar om det svåra och känsliga momentet gränsdragning. Det finns mycket att vinna på att som lärare respektera denna gräns.

.

Det är som att cykla

Hos Mats samtalar vi om vad det innebär att kunna cykla. En viktig gräns går mellan stödhjul och icke stödhjul, hävdar Mats och det håller jag med om, men är man framme vid målet när man nått dithän? Är man cyklist om man i en trygg miljö, utan störande moment som stör koncentrationen, kan hålla balansen på cykeln utan stödhjul, starta, hålla farten, svänga, bromsa och stanna utan att falla? Nej, det behövs mer, såklart. Man behöver kunna hantera cykeln i ett sammanhang också. Cykla på en cykelbana, i trafiken, med saker på pakethållaren och/eller i en cykelkorg. Man behöver kunna hantera cykeln bland andra cyklister, backkrön och motvind och ta sig förbi en hel grupp livliga dagisbarn utan att köra på någon eller välta. Ska man nå dithän behöver man ha fokus på annat än tramporna.

Det sägs att om man väl lärt sig att cykla glömmer man inte hur. Förmågan att cykla automatiseras, ungefär som förmågan att gå. Kroppen håller balansen av sig själv, lutar sig åt rätt håll, lutar cykeln åt rätt håll, reglerar hastigheten efter förhållandena, kompenserar för vind och motlut utan att man behöver tänka på vad man gör, och man kan ägna uppmärksamhet åt omgivningen.

I Zarembas andra reportage om den svenska skolan är det läsningen som står i fokus. Läsförmågan kan med lite fantasi jämföras med förmågan att cykla. Zaremba tar ett exempel som, berättar han, ingår i ett test som på många skolor används för att mäta läsförmågan:

Var god och läs högt: Sjob flirk drojper, lomrimp jörkloschepi. Bloamit deb brystegrä? Stjilmak!

”Var det intressant?” frågar han retoriskt, och fortsätter: ”För mig mäter det förmågan att utstöta ljud vid åsynen av tecken, en färdighet som jag ännu inte haft användning för.” I det har han helt rätt. Och helt fel. Exemplet kommer från ett test som används vid utredning av läs och skrivsvårigheter.

Och mycket riktigt, man använder det för att testa om personen som testas har förmågan att koppla fonem, dvs ljud, till grafem, dvs skrivtecken, aka bokstäver. Det är nämligen inte helt ovanligt att den som har läs och skrivsvårigheter har svårt att skilja på t ex d och b. De ser ju lurigt lika ut, bara vända åt olika håll. Genom att låta personen läsa nonsensord blir det tydligt om personen har förmågan att koppla fonem till grafem, eller om det är så att det bara ser ut så för att personen känner igen somliga ordbilder och gissar väl utifrån sammanhang när personen läser riktiga ord.

Zaremba hugger dock i sten när han säger att han ännu inte haft användning för förmågan. Den är en essentiell del av den läs och skrivförmåga han använder i sitt arbete.

Det förkättade vitsippeprovet Hammar Säfström använde i säsongens omgång av 9A kommer från samma testbatteri, förresten.

Precis som den rent mekaniska delen av cyklandet behöver bli automatiserad innan cyklisten kan ge sig ut i trafiken på egen hand, utan att riskera liv och lem vare sig på sig själv eller andra, behöver den mekaniska delen av läsandet, avkodningen som den kallas, bli automatiserad innan läsaren kan ge sig i kast med mer komplexa projekt som artiklar i Metro eller lärobokstexter. Om den inte är det, om läsaren t ex måste ljuda sig igenom vartenda ord för att kopplingen mellan fonem och grafem inte fungerar fullt ut, blir läsandet jobbigt och läsförståelsen blir lidande. Det går helt enkelt så mycket tankekraft åt att avkoda att sammanhanget går förlorat. Precis på samma sätt som överblicken över omgivningen och trafiken går förlorad om tankekraften går åt till att trampa.

Björklunds bespottade ord om läsa skriv räkna (jag kan inte länka, jag vet inte när eller ens om han faktiskt sagt det eller om det är ännu en skoldebattsskröna) handlar om detta. Automatiserad läsning, automatiserad skrivning och automatiserad räkning är inte målet för skolan. Det är förmågor man behöver för att man inte ska behöva stå vid sidan av och se på när andra susar ut i livet med vinden i håret och överblick över omgivningen.