Tredje luckan i Morricas #adventskalender

I år har vi läst den första Narnia-boken i engelska 5. Det kan tyckas en enkel uppgift, men där finns, som i de flesta läsvärda böcker, många fler bottnar och aspekter att upptäcka. Det är inte självklart enkelt att begränsa sig när uppsatsen skrivs, så mycket är intressant. Julen, t ex, är en kraftfull symbol i berättelsen, och blir än mer betydelsebärande när läsaren minns när och var boken gavs ut första gången.

Annonser

Vad är det för fel på papper och penna?

Inget alls, självklart. Papper och penna har många fördelar framför t ex att knacka in sina minnesnoteringar i sten, rista dem i en planka med kvistar och andra ojämnheter, skriva dem i sanden eller omsorgsfullt forma dem i lera som sedan bränns och bevaras till eftervärlden. Papper och penna är i jämförelse snabbt, enkelt, bekvämt, väger mycket lite, tar hyggligt liten plats både att bruka och förvara. Det är rimligt beständigt, och det är förhållandeis enkelt att editera minnesnoteringarna.

Men nu är det ju sällan i relation vare sig till sten, trä, sand eller ens lera frågan i rubriken ställs, utan i relation till de moderna digitala enheterna som allt fler nyttjar. Telefoner, plattor och datorer där ofta molntjänster som t ex Evernote och Google Doc används för syftet.

Och i det sammanhanget blir mitt svar ungefär såhär:

Digitala minnesnoteringar är framförallt överlägsna papper och penna av två orsaker.

Delbarheten är den ena. Och jag tänker då både på möjligheten för flera personer att synkront göra minnesnoteringar tillsammans, på samma plats, utan att behöva trängas, och på möjligheten att ögonblickligen dela med sig till andra som befinner sig någon helt annanstans.

Mångfalden är den andra. Digitala minnesnoteringar görs enkelt i form av lättediterad text, bilder, filmer, ljudupptagningar, illustrationer, länkar, kommunikation med andra. Återigen, synkront och omedelbart.

Prova, vet ja. Det är inte alls svårt, även om det kan kännas så innan man kommer igång.


Så – vad gör vi åt saken?

Från universitetshåll ringer man än en gång i larmklockan. Svenska studenter, med svensk skolgång i ryggen, med svenskklingande namn, hela kitet, kommer från svenska gymnasier med otillräckliga förkunskaper, otillräckligt ordförråd, otillräcklig studieteknik, otillräcklig lärandeteknik, otillräcklig förmåga att formulera sina tankar.

Konsekvenserna för studenterna blir digra:

Språkproblemen yttrar sig i alla tänkbara undervisningssammanhang. Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift. Utan hjälp av ordbehandlare är stavningen över lag eländig. Detta brukar vi emellertid överse med, eftersom man i de flesta situationer i arbetslivet har tillgång till datorer.

Mer beklämmande är att studenterna har ett oerhört begränsat ordförråd, och verkligt oroväckande är att ordförståelsen är grund eller direkt felaktig.

Uttryck – även enkla vardagsuttryck – blandas ihop och används fel. (För att ge ett fåtal exempel: man kan skriva ”gav födsel till” i stället för ”gav upphov till” och ”menar på” i stället för ”avser”. ”Tar plats” betyder för det mesta ”äger rum”, inte ”breder ut sig”.) Den grammatiska förmågan är ytterst begränsad och ligger ibland på en nivå som gör studenternas utsagor direkt obegripliga.

Artikelförfattarna efterlyser vänligt och lite slentrianmässigt sådär ‘mer resurser till svenskundervisningen’ men handen på hjärtat, kamrater och mötesdeltagare, det här handlar om något annat, något större än resurstilldelning till enskilt ämne, gör det inte?

Handlar det inte snarare om en attityd och en inställning till lärande från skolors och lärares håll? Ingen föds med en fungerande studieteknik, ett adekvat och tillräckligt ordförråd glider inte passivt in i någons medvetande. Att förstå och tillämpa instruktioner kräver övning, tålamod och handledning, att läsa och tillgodogöra sig faktatexter likaså. Tålamod är en förmåga några få föds med, men alla kan öva upp. Det är inte så roligt alla gånger, men belöningen är mödan värd.

Att tillägna sig en fungerande studieteknik, en god lärandeteknik, ett fullödigt, användbart språk, god kommunikationsförmåga och tillräckliga förkunskaper tar tid. Svensk skola har, även om det inte alltid låter så när man lyssnar på debatten, gott om just resursen tid – tolv år per skolungdom innan de ska vara redo att gå vidare till universitet och högskoleutbildningar. Hur kan det komma sig att det inte räcker till för att rusta dessa unga adepter med de förmågor och kunskaper de behöver för att klara vidare studier?

Är svaret för stora dokumentationskrav, för lite planeringstid, för låg status för lärarkåren, för lite föräldrainflytande i skolan, för lite samarbete med företagen, för få datorer, för korta sommarlov, för många nationella prov, för krångliga styrdokument?

Jag är skeptisk. På tolv år borde en skola med hyggligt professionella lärare som samarbetar, prioriterar och arbetar målmedvetet hinna rusta eleverna inför högskolestudier, väl medvetna om vad som kommer att krävas av eleverna när de blir studenter.

Om vi inte kan det bör vi ställa oss frågan i rubriken – Vad gör vi åt saken?

För så här kan vi inte fortsätta.

Flaggstångsknoppsputsarlärlingsmärkesdesignerassistentsekreterare

En språklig finess som fått stor uppmärksamhet på senare år är möjligheten att koppla ihop ord till nya ord. Ni vet: tvätt + maskin blir tvättmaskin, blyerts + penna blir blyertspenna, jätte + liten blir jätteliten, etc.

Det är främst särskrivningsmissar som fått uppmärksamhet, man kluckar glada skratt åt ‘skum släckare’ och ‘en ljus hårig person’ och liknande enkla misstag, men egentligen är ju det motsatta fenomentet ännu roligare.

Svenska som språk ger oss möjlighet att koppla ihop ord som tågset, nästan hur långa och finessrika som helst. Vi har det enkla exemplet tvätt+maskin, som ju enkelt förlängs med t ex förleden industri. Vips har vi en industritvättmaskin. Vi kan gå vidare med att lägga till en person som är ansvarig för denna maskin, och har då i stället en industritvättmaskinsansvarig. Eller kanske dennes assistents sonson? En industritvättmaskinsansvarigassistensbarnbarn? Om vi nu inte rent av önskar definiera vilken slags industri det rör sig om?

Den lille gossen har nu blivit ett snabbmatsindustritvättmaskinsansvarigassitensbarnbarn. Inte illa.

Skämt å sido. Särskrivningar är problematiska. Inte för att de på något vis försvårar kommunikationen, det gör de i nästan försumbart liten grad, till skillnad från de alltför långa ihopskrivningarna som kan komplicera saker något enormt, hur lustiga den än är.

Nej, problemet är i stället att särskrivningar påverkar hur läsaren ser på skribenten. Språkstudenten Zandra Flygh vid Uppsala Universitet har undersökt just detta fenomen och redovisar sina resultat i en uppsats refererad av Språkspalten i SvD.

Studien ger inget stöd åt att särskrivning skulle påverka begripligheten. Texten med ”folkhälso argumentet” bedömdes som lika lätt (ja till och med lättare) än den med ”folkhälsoargumentet”. I stället hittar vi de stora skillnaderna i synen på författaren. De som läste den särskrivna texten uppgav lågt eller mycket lågt förtroende för avsändaren medan de som läste samma text utan särskrivningar förhöll sig neutrala.

Med andra ord – den som har en tendens att särskriva väldigt mycket har svårare att bli tagen på allvar, och måste argumentera vassare och mer stringent än den uttrycker sig mer korrekt.

#skolchatt om läsande

Mycket läsning gör dig klok. Därför läs varenda bok.

skaldade Falstaff Fakir. Det är torsdag igen, och med torsdag följer #skolchatt klockan 20.00. I kväll är ämnet läslust och läshastighet, och frågan vi ställer oss är hur vi kan främja det senare utan att det går ut över det första.

Att läsande är mer än att kunna tolka bokstäverna och räkna ut vilka ord de utgör, det vet vi allesammans, inte sant? Läshastigheten är en av de aspekter som har stor betydelse, den som läser långsamt och med möda får jobba hårt för att ta sig fram i en text, har svårare att få överblick och sammanhang i en text, och får dessutom jobbar hårdare för att faktiskt få informationen i texten att stanna i minnet. I skolan kan och bör vi jobba med läshastighet, inte för att göra elever till imponerande snabbläsare men för att det är ett användbart verktyg i studierna.

Samtidigt kan det vara ett mekaniskt och mödosamt arbete att öka sin läshastighet, och risken finns att den läsning man strävar efter att underlätta i stället, rätt som det är, kommer att förknippas med möda, svett och plåga snarare än lust, kunskap och vida horisonter.

Hur hittar vi balansen? Om det pratar vi i kvällens #skolchatt. Låter det intressant? Häng med, vet jag.

Baksidan med att tidsinställa inlägg

Det händer att jag skriver inlägg i förväg och tidsinställer dem till lämplig tidpunkt. Inte så ofta, men saligen avsomnade söndagsdans-serien skrevs till exempel vid två enskilda tillfällen. Jag konstaterar att ett och annat klipp tagits bort sedan de publicerades, men mitt favoritsöndagsdansklipp, publicerat den 30 maj 2010, ligger glädjande nog kvar.

Det är praktiskt att funktionen finns, i synnerhet för den som likt mig har uselt minne men ändå vill prova på konceptet veckodagstema. Men det har sina risker – det är ju så att det enda vi vet om framtiden är att den kommer. Hur den ser ut, däremot, har vi ingen som helst aning om. Vi kan ana, och vi måste planera för den, men oftare än inte överraskar den oss. På gott och ont. Och då kan det inträffa att det tidsinställda inlägget, när det väl publiceras, blir djupt ironiskt eller får skribenten att se tämligen fånig ut.

Det drabbade härförleden en recensent vid den österrikiska tidningen die Krone, berättar bland andra DN:

”Han groovar, swingar och jazzar med sin gåshudsstämma genom musikpärlor som Nina Simones ”My Baby Just Cares For Me”, Terence Trent D’Arbys ”Let Her Down Easy” och Stings legendariska hit ”Roxanne”, skrev reportern i sin recension som ägnades en helsida med bilder och text

Vid samma tidpunkt som George Michael enligt tidningen underhöll sin publik med ”grooviga” rörelser, befann han sig i själva verket på ett sjukhus i Wien och vårdades för lunginflammation.

Låt oss hoppas att Michael får sig ett gott skratt, och med det känner sig lite piggare.

.

.

Det finns människor… som… använder tre punkter… frekvent… när de skriver… särskilt… när de vill låta… eftertänksamma… eller… anmärkningsvärt kloka…

Det fungerar inte.

… låter inte som en tankepaus. Ett enstaka – låter som en tankepaus, men … använt på detta vis låter som ”öööööööööööööööööh”. Prova att läsa inledningsmeningen högt, och läs ”ööööööööööh” varje gång de tre punkterna dyker upp. Det gör det svårare att ta skribenten på allvar, visst gör det?  Få skulle få för sig att använda tankestreck så frekvent som … ibland används. Ersätter man varje … i meningen ovan med tankestreck ser den konstig ut:

Det finns människor – som – använder tre punkter – frekvent – när de skriver – särskilt – när de vill låta – eftertänksamma – eller – anmärkningsvärt kloka.

och läser man den högt hör man det tydligt. … fyller en funktion i skriftspråket. I citat kan det, särskilt i sällskap av hakparenteser […], användas för att markera att ett stycke text klippts ur citatet. I slutet av en text eller ett textsjok kan det användas antingen för att markera att resonemanget inte är avslutat men att slutet antingen kommer senare, och då inleds av … för att markera fortsättningen, eller överlämnas åt läsaren själv. Det fungerar också bra för att ge läsaren en känsla av drama, av att slutet på tankegången är så ödesdigert att man inte ens förmår skriva det i klartext.

Ja, var och en väljer själv hur man vill skriva. Men för att valet ska vara rättvist behöver man vara medveten om hur vissa texttics påverar den bild man ger av sig själv. Precis som ”kjamiz” eller frekventa ”hihihi” i texten påverkar ett överanvändande av … hur läsaren uppfattar texten, och ger ett intryck av skribenten som inte alltid överensstämmer med det intryck skribenten ville ge.

Helt enkelt – skriv hur du vill, men gör det medvetet.