Att utgöra ett pittoreskt inslag

Vi pratade om läsningens betydelse i #skolchatt här förleden, och två av de tankegångar som luftades framförallt under ‘efterfesten’, det samtal som fortsätter efter att den modererade delen av #skolchatt är över, finner jag mig ha svårt att släppa. De båda tankegångarna är besläktade, om än på visst avstånd.

Den första handlar om god litteratur och mindre god litteratur. Någon argumenterade att det finns så mycket skräplitteratur, så mycket lågkvalitativa texter som unga människor och elever i allmänhet gärna läser, och att det vore närmast att föredra att de i stället inte läser alls framför att de läser dessa texter. En av skolans viktigaste uppgifter är att vidga horisonter, visa på nya perspektiv, belysa mörka vinklar och vrår, visst är det så, men för att inte skrämma bort människor från bibliotekens hyllor, konkreta såväl som digitala, bör vi lägga våra personliga värderingar åt sidan och minnas den där hisnande känslan av att faktiskt ha läst ut en bok på egen hand, att faktiskt förlora sig i en historia för första gången, att faktiskt gå och tänka på det man läst om, att längta till nästa tillfälle när man får plocka upp boken.  Många av de verk vi gärna ser som god litteratur kräver viss vana vid mediet som sådant, och börjar vi värdera vilka vägar elever tar för att skaffa sig den vanan riskerar vi jaga bort dem helt i stället.

Och det var väl ändå inte meningen?

Den andra tankegången presenterades med lätt anstrykning av pubertal arrogans: läskunnighet är för vissa människor ett handikapp. Under samtalets gång jämkades hållning till den mindre kategoriska att alla inte måste lära sig läsa, alla kanske inte vill lära sig läsa eftersom det finns de som lever i traditioner och kulturer där läsning inte fyller någon funktion, och dessa kulturer förändras och föröds om urinnevånarna blir alltför civiliserade.

Det är den romantiska drömmen om det oförstörda paradiset, idyllen där allt är enklare, går långsammare, är vackrare än i det vardagsliv man uppfattar som stressigt, kaosartat, onaturligt, förvanskat, platsen där människorna lever ett naturligare liv, älskar och skrattar och umgås i harmoni med varandra och naturen. En vacker dröm, men en dröm där vi helt glömmer att de människor vi vill se där, som vi vill gästa för att läka våra stressade själar också är likadana människor som vi. De vill också mer, de vill också studera, de vill också vidare, de vill också kunna välja något annorlunda än sin vardag, hur solig och sandig den än är.

Läsning är ett verktyg för dem, precis som för oss, Internet är ett verktyg för dem, precis som för oss. Att förneka dem tillgång till dessa verktyg för att bevara våra semesterparadis tillsynes oförändrade är inte bara ohövligt, det är insiktslöst och inhumant.

Det var bara det jag ville säga.

#skolchatt och universitetet

Det är torsdag, och som varje torsdag är det #skolchatt klockan 20.00.  I kväll pratar vi om hur vi arbetar i den svenska skolan för att förbereda eleverna för akademiska studier.

Universitet och högskolor i Sverige larmar om och om igen om sjunkande förkunskapsnivåer hos studenter som kommer från svenska skolor – inte bara i fackämnen, utan i de nödvändiga baskunskaperna som läsning, skrivande och källkritik. Basår och sänkt nivå och/eller takt på undervisningen, stödinsatser och förändrade kursplaner har diskuterats för universitetens del.  Men det förminskar inte problemet med att skillnaden mellan svenska studenters förkunskaper och studenter från andra, tidigare akademiskt mer eller mindre likvärdiga, länder, ökar, och svenska studenter hamnar allt mer på efterkälken.

Vilka orsaker ligger bakom dagens situation? Är det Internets fel att det ser ut som det gör? Segregeringens? Friskolesystemets? Ligger problemet på en strukturell nivå, eller är det ett lokalt problem som drabbar vissa grupper eller områden hårdare?

Och så den viktigaste av frågor:

Vad gör vi åt det, och vem tar ansvaret för att det görs?

Välkomna till kvällens #skolchatt, klockan 20.00 på Twitter

Lärarutbildningens ansvar?

Problemet med att studenter kan komma in på lärarutbildningen med förkunskaper som räcker till 0.1 på Högskoleprovet är varken vad det gör med statusen för lärarutbildningarna eller för lärarkårens framtida status. Problemet är att det finns elever som gått ut svenskt gymnasium, med behörighet att söka lärarutbildningen, som skriver 0.1 på Högskoleprovet.

Vi ser i dag, vare sig vi vill prata om saken eller inte, hur svenska skolelevers kunskaper sjunker. Inte alla, inte överallt, men för många. Tillräckligt många för att vi har skäl att förbereda oss för att vi kommer att behöva hantera en social krutdurk i framtiden. Tyvärr rör sig upprördheten jag ser över detta oftare kring det faktum att media inte skriver om ‘goda exempel’ än kring hur ett samhälle påverkas, på kort och lång sikt, av att den generella bildningsnivån sjunker, att grupper av människor helt enkelt får en genomkass utbildning med allt vad det innebär av begränsningar av möjligheter att påverka sina livssituationer, bli anställda, med hälsorisker och ekonomiskt och socialt desperata förhållanden.

Vad säger ni, börjar det bli dags att göra något åt saken?

Så – vad gör vi åt saken?

Från universitetshåll ringer man än en gång i larmklockan. Svenska studenter, med svensk skolgång i ryggen, med svenskklingande namn, hela kitet, kommer från svenska gymnasier med otillräckliga förkunskaper, otillräckligt ordförråd, otillräcklig studieteknik, otillräcklig lärandeteknik, otillräcklig förmåga att formulera sina tankar.

Konsekvenserna för studenterna blir digra:

Språkproblemen yttrar sig i alla tänkbara undervisningssammanhang. Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift. Utan hjälp av ordbehandlare är stavningen över lag eländig. Detta brukar vi emellertid överse med, eftersom man i de flesta situationer i arbetslivet har tillgång till datorer.

Mer beklämmande är att studenterna har ett oerhört begränsat ordförråd, och verkligt oroväckande är att ordförståelsen är grund eller direkt felaktig.

Uttryck – även enkla vardagsuttryck – blandas ihop och används fel. (För att ge ett fåtal exempel: man kan skriva ”gav födsel till” i stället för ”gav upphov till” och ”menar på” i stället för ”avser”. ”Tar plats” betyder för det mesta ”äger rum”, inte ”breder ut sig”.) Den grammatiska förmågan är ytterst begränsad och ligger ibland på en nivå som gör studenternas utsagor direkt obegripliga.

Artikelförfattarna efterlyser vänligt och lite slentrianmässigt sådär ‘mer resurser till svenskundervisningen’ men handen på hjärtat, kamrater och mötesdeltagare, det här handlar om något annat, något större än resurstilldelning till enskilt ämne, gör det inte?

Handlar det inte snarare om en attityd och en inställning till lärande från skolors och lärares håll? Ingen föds med en fungerande studieteknik, ett adekvat och tillräckligt ordförråd glider inte passivt in i någons medvetande. Att förstå och tillämpa instruktioner kräver övning, tålamod och handledning, att läsa och tillgodogöra sig faktatexter likaså. Tålamod är en förmåga några få föds med, men alla kan öva upp. Det är inte så roligt alla gånger, men belöningen är mödan värd.

Att tillägna sig en fungerande studieteknik, en god lärandeteknik, ett fullödigt, användbart språk, god kommunikationsförmåga och tillräckliga förkunskaper tar tid. Svensk skola har, även om det inte alltid låter så när man lyssnar på debatten, gott om just resursen tid – tolv år per skolungdom innan de ska vara redo att gå vidare till universitet och högskoleutbildningar. Hur kan det komma sig att det inte räcker till för att rusta dessa unga adepter med de förmågor och kunskaper de behöver för att klara vidare studier?

Är svaret för stora dokumentationskrav, för lite planeringstid, för låg status för lärarkåren, för lite föräldrainflytande i skolan, för lite samarbete med företagen, för få datorer, för korta sommarlov, för många nationella prov, för krångliga styrdokument?

Jag är skeptisk. På tolv år borde en skola med hyggligt professionella lärare som samarbetar, prioriterar och arbetar målmedvetet hinna rusta eleverna inför högskolestudier, väl medvetna om vad som kommer att krävas av eleverna när de blir studenter.

Om vi inte kan det bör vi ställa oss frågan i rubriken – Vad gör vi åt saken?

För så här kan vi inte fortsätta.

#skolchatt om samarbete mellan skola och lärarutbildning

Kära vänner och kollegor i det utvidgade lärarkollegiet, än en gång har det blivit torsdag och vi möts, traditionsenligt,klockan 20.00 på #skolchatt för en timmes samtal, samtänkande och utbytande av erfarenheter om och kring skolan. Ärtor och punch, pannkakor eller gräddbakelser till är frivilligt, Själv brukar jag dricka kaffe.

Ämnet denna torsdag är samarbetet mellan skolan och lärarutbildningen. Hur fungerar det i dag? Vad fungerar bra? Vad fungerar mindre bra? Vad vill skolorna ha ut av samarbetet? Vad kan skolorna ge? Vad vill lärarhögskolorna ha ut? Vad kan lärarhögskolorna ge? Och inte minst – vad vill de studerande ha ut av samarbetet? Hur kan vi utveckla samarbetet så att det blir givande för alla inblandade parter?

Personligen är jag väldigt mycket för det här med professionellt nätverkande, att knyta kontakter, skapa kontaktytor, mötesplatser, öppna dörrar både för att välkomna in och för att kika in hos andra. På lärarutbildningen möts många från det framtida skolsverige, jobbar tillsammans, lär känna varandra, får en känsla för varandras styrkor och intressen. Man går ut på skolor och praktiserar, knyter fler kontakter och en grund för samarbete mellan skolor, med lärarhögskolorna som en nod i nätverket, är lagd.

Det forskas ständigt kring skolrelaterade ämnen, överallt i hela världen, och hur ivrigt en lärare än tar del av de forskningsrön som kommer i hens väg så är det svårt att hinna med att sätta sig in i allt som kommer, att få en överblick över hur den nya forskningen passar in i eller helt förändrar de mönster vi orienterar oss efter.  Kanske skulle lärarhögskolorna kunna fungera som en akademisk stöttning här, och tillsammans systematisera de rön som strömmar in och erbjuda kontinuerlig fortbildning för alla lärare så att ingen behöver sitta på en skola långt ute i landet och känna att man är hänvisad till den forskning som var aktuell när man själv utbildade sig, för kanske tjugo eller trettio år sedan?

Det finns många områden där ett ökat samarbete skulle vara till gagn för alla svenska elever, i dag och i morgon, och jag ser fram mot att ta del av de tankar kring ämnet som kommer komma upp i kväll.

20.00 på Twitter, glöm inte tagen #skolchatt

Språkstudiemotivering

Jag hör talas om en undersökning gjord vid University of Chicago där man tittar på hur tänkandet ter sig i situationer där försökspersonen tänker på sitt modersmål jämfört med när försökspersonen tänker på främmande språk. Resultaten är inget mindre än hejdundrande argument dels för att studera språk, dels för att den ämnesintegrerade språkundervisning som blir allt vanligare faktiskt är rätt väg att gå.

Det visar sig nämligen i undersökningen att den som tänker på ett annat språk än modersmålet tenderar att förlita sig på förutfattade meningar i lägre grad än den som tänker på modersmålet. Den som tänker på ett annat språk än sitt modersmål resonerar mer systematiskt och tänker mer analytiskt, och fattar beslut på ett mer rationellt sätt.

Anledningen till detta är, tycks det, att tänkande på ett annat språk än modersmålet gör det möjligt att distansera sig från alla de känslomässiga reaktioner som är förknippade med modersmålet, och som leder oss till att resonera och reagera utifrån förutfattade meningar, vilket i sin tur gör det svårare att analysera rationellt och systematiskt, eftersom de förutfattade meningarna redan pekat ut en tankeriktning som mer rimlig, oavsett om den är det eller inte.

Det tycks alltså som att när vi behöver analysera rationellt och systematiskt underlättar det om vi gör det på ett annat språk än vårt modersmål. Det innebär inte, förstås, att vi alltid bör resonera analytisk rationellt systematiskt, det finns andra slags situationer här i livet där vi behöver våra känslomässiga reaktioner, men att kunna främmande språk ger oss alltså inte bara kommunikativa och kulturella möjligheter, utan också kognitiva.

Ett tyngre argument för språkstudier än små meritpoäng, tycker jag.

I Stockholm – en gryningsreflektion inför #Sy12

Att åka nattåg är en speciell upplevelse. Jag gillar inte riktigt sovvagnskupéerna, det är lite för intimt för min smak. Salongerna är bättre. De flesta sover i sin sittplats, hopkrupna, hopsjunkna, gosar ihop sig med jackor, stolsgrannar, ryggstöd. Det snarkas, pratas i sömnen, en och annan kommer vacklande förbi, halvvaken, för att besöka toaletten och vacklar snart tillbaka igen, inte mer vaken nu, för att fortsätta sova. Det är tyst, lugnt, halvmörkt, hänsynsfullt låga röster.

Främlingars vänlighet ledde mig till hotellet, och det är därifrån jag skriver till er nu. Jag ska sätta på mig ansiktet, laddar elektroniska enheter och måla naglarna, sen ger jag mig ut igen för att ta tunnelbanan till Nationellt Centrum för Andraspråk där Symposium 2012 bryter ut om bara ett par timmar. Jag har ingen aning om var det ligger, vet inte hur man betalar på tunnelbanan eller ens var tunnelbanenedgången ligger. Det ordnar sig – främlingars vänlighet är pålitligare än GPS.

#skolchatt om forskningen och skolan

Välkomna till denna veckas torsdag! Jag hoppas veckan varit bra så långt? Torsdag innebär många saker – plättar, pannkaka, ärtsoppa, punch, kanske i form av punchpraliner eller punchrullar, och så den kanske viktigaste traditionen av alla: #skolchatt.

Veckans ämne tar sin början i en fundering från Håkan Fleischer:

https://twitter.com/hakanfleischer/status/232795846339616768

Det talas en hel del om denna problematik – både att lärare av olika orsaker sägs ha svårt att ta till sig vad skolforskningen säger, och att forskningen om skolan, om lärande och om undervisning inte är förankrad i skolans verklighet, inte ger de svar eller de lösningar skolan söker.

Samtidigt lyfts behovet av att lärare själva ska forska fram, det refereras ibland tämligen passionerat till forskningsresultat man finner stödjer ens egen ståndpunkt och den som vågar sig på att antyda att kanske kan det vara så att just de resultat som refereras till kan tolkas annorlunda riskerar att få rejält på nöten.

Diskussionen om relationen mellan forskningen och skolan rymmer känslor, passion, politiska aspekter, ledarskapsaspekter, framtid och utveckling, och någonstans i allt detta finns också perspektivet att det handlar om att elevernas lärandevardag skall bli så god som möjligt för så många som möjligt.

Jag tror det kan bli en givande diskussion.

GOTT NYTT ÅR!

Det nya läsåret väntar precis om hörnet. För somliga det första, för andra det sista, för många ett i raden. Det kommer att innehålla skratt, det kommer innehålla oro, möda, tårar och slit. Det kommer ställas krav och det kommer att nås mål. Förväntningar kommer att överträffas, och komma på skam. Det kommer att förekomma misslyckanden, och det kommer begås misstag. Det är helt i sin ordning, det är så vägen till kunskapen ser ut. Det kommer att förekomma framgångar, framsteg och alldeles otroliga prestationer av så många slag att vi kommer hisna.

Gott nytt år!

.

#skiften och #skolchatt

Vi var på skiftesföreläsning på Orkanen i afton, på samma ämne som förra veckans #skolchatt om kunskapsklyftorna i svensk skola. Twitterflödet från kvällen finns här, under tagen #skiften. Det är mest jag och Mats som pratar men jag hoppas att till hösten kommer vi vara fler röster som deltar i flödena.

Begreppet litteracitet pratades omkring, varv på varv på varv, det lyftes synonymer, liknelser, det beskrevs och illustrerades, men begreppet som sådant tycktes förbryllande obekant. Jag vill på detta sätt diskret påtala det faktum att begreppet finns, är etablerat internationellt och är tillgängligt för var och en att använda.

Jag vill också passa på att nämna det faktum att jodå, det här med hur graden av nöjdhet påverkas av ett aktivt val faktiskt också är beforskat, och det har påvisats att vi tenderar att vara mer nöjda med det vi faktiskt valt än det vi tilldelats. Det innebär att det faktum att föräldrar som gjort ett aktivt skolval till sina barn faktiskt är nöjdare med sina barns skola inte med automatik innebär något annat än att de är nöjdare för att de gjort ett aktivt val. Det behöver inte säga något alls om skolorna som sådana.

Kan också vara bra att ha i minnet när man diskuterar skolval.

Skiftesföreläsningarna är slut för det här året, men jag hoppas vi ses igen i höst?