Ny termin

Nytt år, ny termin, och runt om i landet förbereder sig barn, ungdomar och vuxna inför årets första skoldag. Än ett par timmar till är det lov, men den mentala förberedelsen inför terminen är i full gång, och manifesteras på många håll i de praktiska förberedelserna. Kläder väljs ut, somliga väljer kläder för att synas, andra för att försöka klä sig osynliga. Böcker packas i väskor, batterier laddas, idrottskläder packas.

Många är ivriga, glada, ser fram mot att komma tillbaka till skolan, till kompisarna, till vardagen, till rutinerna, till strukturen och förutsägbarheten.

Men inte alla. Det är vi medvetna om, alla vi vuxna i samhället och i skolan. Vi vet att det finns de som har att se fram mot den vardag Deeped beskriver så väl i sitt viktiga inlägg Lite får man tåla:

känslan att inte passa in. De fininställda pilarna av avsky och hat. Ständigt samma sak. Snöbollarna som kastades i skydd av andra. Blickarna och grupperna som slöts för att hålla ute. Kompisarna som inte vågade stå emot. Kompisarna som blev några av ”dem”.

När man någon gång frågade: varför? Eller när lärarna tog upp det. Alltid samma förklaring.

”Det var ju bara på skämt. Det fattar du väl?” 

Vi vet detta, vi vuxna. Vi känner igen det. Oavsett på vilken sida av trakasserierna vi befunnit oss känner vi igen det. Oavsett om vi varit den som storögt oskyldigt slagit ut med händerna och förklarat att vaddå, vi menade ju inget illa, och hen skrattade ju!, om vi varit den som känt pilarna träffa, om vi varit en av dem som skrattat med och förstärkt plågan hos den träffade eller om vi varit en av dem som hållit tyst, gjort oss osynliga kanske i rädsla för att själva bli träffade av nästa skottsalva så känner vi igen det.

Den här sortens råa ”skämtsamheter” är en vanlig del i de maktförhandlingar som ständigt pågår i grupper av människor, och de som utsätts är ofta de som på ett eller annat sätt upplevs hota positionen hos den som utsätter. Antingen genom att konkurrera eller genom att i sitt agerande visa på ett alternativ till att ”rätta in sig i ledet”. Att det är vanligt gör det inte ok. Det gör inte att någon ”får tåla” den här sortens behandling.

Ansvaret för att bemöta och hantera problemet vilar på de vuxna i skolan. På alla vuxna, oavsett om man undervisar de inblandade eleverna eller inte. Det är ingen lätt uppgift, och det är en av dessa som aldrig någonsin blir färdig, som kräver att man ständigt försöker se, försöker höra, försöker lyssna och finnas till hands. Som kräver att man vågar, orkar och aktivt agerar, individuellt och tillsammans med alla andra vuxna.

Inte lätt, men betydligt lättare än att gå till skolan varje dag väl medveten om att ”skämten” kommer.

Jag vill inte lägga sordin på glädjen för någon, bara påminna om att där det finns ljus finns det alltid skuggor.

Annonser

Influerad

Jag inledde jullovet i efterdyningarna av en osedvanligt besvärlig influensa – vilket, från mitt perspektiv, innebär att den tog min röst. Jag kunde inte prata ALLS på en hel vecka. EN HEL VECKA! Frustrationen var svårbeskrivbar i publiceringsbara ord! Den kom tillbaka så småningom. Rösten, alltså.

Och influensan. Möjligen inte samma, det vet man inte så noga, men jag avslutar mitt jullov som jag började: i influensa, vilket leder till att den här veckan har jag fått ställa in allt jag hade sett fram emot för att förhoppningsvis vara frisk på måndag.

Jag har haft roligare jullov.

Men i ärlighetens namn, det har haft sina mörka sidor också, det ska jag inte förneka. Det finns människor jag tycker väldigt mycket om här i världen, och att hänga med dem är alltid underbart ljuvligt.

På det stora hela har jag inte mycket att klaga på.

Oh, en sak till:

Någon gång i maj är det melodifestivalfinalen i Malmö. Jag planerar då att bära tiara, paljetter och lösögonfransar, jag har förstått att det liksom hör till. Som uppvärmning inför detta tänkte jag se de svenska deluttagningarna. Detta är mitt TV-projekt under våren, och jag kommer att blogga om det. Dock inte i lösögonfransar, dessa sparar jag till den stora finalen.

Jag undrar bara två saker i sammanhanget, i förhoppningen att någon bildad läsare vet svaret: vilket datum börjar det? Och vilken hashtag använder man? 

.

 

Så – vad gör vi åt saken?

Från universitetshåll ringer man än en gång i larmklockan. Svenska studenter, med svensk skolgång i ryggen, med svenskklingande namn, hela kitet, kommer från svenska gymnasier med otillräckliga förkunskaper, otillräckligt ordförråd, otillräcklig studieteknik, otillräcklig lärandeteknik, otillräcklig förmåga att formulera sina tankar.

Konsekvenserna för studenterna blir digra:

Språkproblemen yttrar sig i alla tänkbara undervisningssammanhang. Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift. Utan hjälp av ordbehandlare är stavningen över lag eländig. Detta brukar vi emellertid överse med, eftersom man i de flesta situationer i arbetslivet har tillgång till datorer.

Mer beklämmande är att studenterna har ett oerhört begränsat ordförråd, och verkligt oroväckande är att ordförståelsen är grund eller direkt felaktig.

Uttryck – även enkla vardagsuttryck – blandas ihop och används fel. (För att ge ett fåtal exempel: man kan skriva ”gav födsel till” i stället för ”gav upphov till” och ”menar på” i stället för ”avser”. ”Tar plats” betyder för det mesta ”äger rum”, inte ”breder ut sig”.) Den grammatiska förmågan är ytterst begränsad och ligger ibland på en nivå som gör studenternas utsagor direkt obegripliga.

Artikelförfattarna efterlyser vänligt och lite slentrianmässigt sådär ‘mer resurser till svenskundervisningen’ men handen på hjärtat, kamrater och mötesdeltagare, det här handlar om något annat, något större än resurstilldelning till enskilt ämne, gör det inte?

Handlar det inte snarare om en attityd och en inställning till lärande från skolors och lärares håll? Ingen föds med en fungerande studieteknik, ett adekvat och tillräckligt ordförråd glider inte passivt in i någons medvetande. Att förstå och tillämpa instruktioner kräver övning, tålamod och handledning, att läsa och tillgodogöra sig faktatexter likaså. Tålamod är en förmåga några få föds med, men alla kan öva upp. Det är inte så roligt alla gånger, men belöningen är mödan värd.

Att tillägna sig en fungerande studieteknik, en god lärandeteknik, ett fullödigt, användbart språk, god kommunikationsförmåga och tillräckliga förkunskaper tar tid. Svensk skola har, även om det inte alltid låter så när man lyssnar på debatten, gott om just resursen tid – tolv år per skolungdom innan de ska vara redo att gå vidare till universitet och högskoleutbildningar. Hur kan det komma sig att det inte räcker till för att rusta dessa unga adepter med de förmågor och kunskaper de behöver för att klara vidare studier?

Är svaret för stora dokumentationskrav, för lite planeringstid, för låg status för lärarkåren, för lite föräldrainflytande i skolan, för lite samarbete med företagen, för få datorer, för korta sommarlov, för många nationella prov, för krångliga styrdokument?

Jag är skeptisk. På tolv år borde en skola med hyggligt professionella lärare som samarbetar, prioriterar och arbetar målmedvetet hinna rusta eleverna inför högskolestudier, väl medvetna om vad som kommer att krävas av eleverna när de blir studenter.

Om vi inte kan det bör vi ställa oss frågan i rubriken – Vad gör vi åt saken?

För så här kan vi inte fortsätta.

Fusk i #skolchatt

Det är inte bara Lucia, det är torsdag också, och som traditionen bjuder innebär torsdagar #skolchatt klockan 20.00. Denna vecka kommer vi att gripa oss an det stora och viktiga problemet med fusk. För ett problem är det… egentligen många olika problem. Fusk är en utväg man väljer när man av en eller annan anledning upplever att det av någon anledning inte finns utrymme för den investering det innebär att göra arbetet för egen maskin och med egen kognition.

Och jag tror att det kan vara fruktsamt att börja i den änden. Vad är det som får fuskaren att göra bedömningen att det är klokt eller nödvändigt att försöka ta den snabba lösningen fusk framför att ta den mer långsiktiga lösningen. Beror det på att fuskaren var tvungen att prioritera bland alltför många uppgifter för att hinna göra dem allesammans? På att fuskaren inte hade nödvändiga förkunskaper för att bedöma att uppgiften skulle hinna göras på en nöjaktig nivå? På ett fuskaren prioriterat annat än skolarbetet, eller kanske annat än just det aktuella ämnet?

Om detta, och om andra aspektera av hur vi hantera och förhåller oss till fusk, och en hel del om vad som faktaiskt är fusk och vad som i själva verket är lärande eller studieteknik eller rationaliserande eller samarbete, kommer vi prata om i #skolchatt i kväll.

Välkomna!

En annan slags tanke om lärarlöner

Så här i lärarlönedebattens kölvatten kan det finnas en och annan som sitter med intrycket av att lärare är väldigt lönefixerade. I gårdagens #skolchatt om sjuka lärare och vikarieproblematiken framfördes en annan synvinkel som åtminstone jag aldrig hört förut, nämligen att utexaminerade lärare som väljer att ta anställning inom vikariepooler (finns sådana fortfarande kvar?) eller på bemanningsföretag för att finnas till hands och hoppa in när ordinarie lärare bör tjäna mer än lärare med ordinarie tjänst i en skola. Detta för att förmås stanna kvar och göra karriär i denna position, som väl annars ofta betraktas närmast som en nödhamn.

Tanken, om jag förstod saken rätt, var att tryggheten i att veta var man jobbar i morgon eller nästa vecka är lika dyrbar för en del som en högre lön är för andra.

Det är ett intressant resonemang, och det ligger kanske något i det? Det kan vara samma tanke som får somliga att gå ner i arbetstid, och därmed i lön – det finns helt enkelt annat man värderar högre än just en hög lön.

Detta är en av de saker jag verkligen uppskattar med såväl #skolchatt som #fbchatt – rätt som det är dyker det upp en helt ny synvinkel, och vips får man syn på aspekter man inte kunde föreställa sig fanns och hela ens tankevärld skakar till när delar av den skiftar form.

Guilty pleasures avdelning läsning, tankar inför #fbchatt

De flesta av oss har något vi njuter av i smyg. Något vi inte visar öppet, mest för att vi anar att det kan få omvärlden att se på oss med andra ögon om den får veta det.

Så det är inget självklart val att berätta, men jag har bestämt mig – jag ska vara uppriktig mot er:

Jag läser litteraturkritik.

Ofta.

Mycket.

Trots att jag vet att det finns en risk att detta ändrar ert sätt att se på mig så berättar jag. Jag skulle kunna säga att jag berättar eftersom det egentligen är något jag gör för mitt arbete; eller för att det kan få någon annan med liknande hemliga vanor att känna sig lite mindre udda. Men sanningen är en annan: jag berättar för att jag hoppas locka in fler på den här mörka, vindlande stigen.

Det är vanebildande. Jag skulle inte överdriva om jag beskriver det som beroendeframkallande. När man upptäckt hur litteraturkritiken kan öppna helt nya synvinklar på såväl litteratur som på världen och livet vill man bara ha mer och mer. När man väl fått syn på det som faktiskt finns där, alldeles i utkanten av synfältet, upptäcker att det där som glimtade fram under ytan är mer än bara skugga, då börjar man vilja se mer, komma djupare ner, utforska områden man tidigare inte ens visste fanns.

Nu vet ni. Jag kommer inte fråga efter era gulity pleasures, men vill ni berätta så lyssnar jag gärna.

Uppdaterad källkritik

Jag hörde en student reflektera, sådär lite i förbigående med ett lite fundersamt, självklart tonfall, över den bok med statistik över internetanvändande hen hade framför sig:

Jag undrar hur relevant den här statistiken är egentligen? Boken är tryckt 2010, så den är ju inte direkt uppdaterad…

För studenten, van vid att kontrollera när internetsidan är uppdaterad och att enkelt jämföra med andra källor för att få en uppfattning om sannolikheten, blir det faktum att boken faktiskt inte alls uppdaterats sedan den publicerades, och att hen inte självklart enkelt kan se hur ofta och av vem den refererats till, en anledning till att förhålla sig skeptisk till den som källa.

Det är ett skifte som sker utan åthävor eller stora rubriker, och det sker lite i bakgrunden sådär. Medan skolor och skolmänniskor upptäcker och ivrigt utforskar den skinande ytan av det vid det här laget nära tjugo år gamla Internet, lyckligt nyförälskat botaniserar i applikationer och verktyg, ibland (inte alltid, men det förekommer både här och där, låt oss tala öppet om den saken) tämligen okritiskt slänger in såväl flippar som floppar i klassrummet med mer fokus på att hitta sätt att använda det nya verktyget man funnit än på elevernas lärande förändras synen på vad som är en relevant och valid källa diskret i bakgrunden. I stället för att gå till den tummade och vällästa boken från biblioteket för att bekräfta informationen man funnit på nätet går flödet åt andra hållet – bokens information kontrolleras mot källor på nätet, där det går snabbt att få del av mångas erfarenhet av källan man använder, där det är enkelt att bekräfta eller dementera det man finner med hjälp av fler lättillgängliga källor.

Ännu ett paradigm som skiftar. Coolt.