Våga fråga

Ett av de viktigaste och skarpaste verktygen för lärande vi utrustats med är vår förmåga att formulera och ställa frågor.

Frågor vi ställer till andra människor är direktkanaler in i den tillfrågades medvetande, och väljer människan i fråga att besvara frågorna ger de oss tillgång till den kunskap de besitter. Frågor vi ställer till oss själva skärper vårt fokus och gör oss uppmärksamma både på att det finns fler aspekter av saker och ting, och att det alltid finns mer att veta.

Ty det är ju så att de svar man finner på de frågor man ställer sällan ger ett avslut, utan oftare öppnar för fler frågor, som i sin tur öppnar för ytterligare frågor.

Tyvärr möter jag ibland tanken att den som frågar blottställer sig som okunnig, placerar in sig som lägre i hierarkin och riskerar att förlora i status. Den dyker upp i klassrummet, den dyker upp i sociala media, den dyker upp i media, den dyker vådligen upp i politiken, titt som tätt i den sorts lokala politiska sammanhang där inblandade har behov av att bevaka sin status i samhället.

Det är olyckligt, världen är stor, komplex, varierande, ständigt stadd i förändring, och de kunskaper vi erövrar idag är i många fall otillräckliga i morgon.

Jag generaliserar, men jag tror inte jag överdriver mycket när jag säger att de flesta lärare som får frågor aldrig ser frågeställaren som okunnig, tvärtom. Vi ser den som frågar som en öppensinnad, nyfiken, kunskapstörstande person i lärande.

Det är ju av den anledningen vi själva ställer frågor.

Den övervakade skolan

Sökarens skoltankar är ytterligare en som reflekterar över sina intryck av programmet. Hon tar upp den viktiga tidsaspekten och lyfter fram hur det systematiska och genomtänkta arbetssättet faktiskt skapar mer utrymme för goda möten mellan elever och lärare:

Jag blir imponerad över deras systematiska arbete med elever som behöver hjälp på olika sätt. Det är inte bara en schyst lärare som lägger egen tid på att snacka med kidsen. Nej det finns en organisation som gör att de alltid vet vem som ska göra vad och eleverna verkar lita på att det finns vuxna som tar ansvar på skolan. Som reder ut, stöttar och säger ifrån.

Att eleverna litar på att det finns vuxna som tar ansvaret, och att de vuxna kan lita på att organisationen håller, att det finns någon som tar emot och tar hand om eleven som stör i klassrummet, att det finns utarbetade rutiner och man arbetar som ett team, tillsammans och drar i samma riktning skapar lugn och trygghet, även för de mest kaosiga elever. Och inte bara för dem:

Jag blir lycklig av att se alla samtal mellan ungdomarna och de vuxna. Djupa, svåra, allvarliga samtal som får ta tid och plats.

Hon avslutar sitt inlägg med att reflektera över vilken skillnad en Mr Drew (som visserligen pratar lite fort i klippet men säger mycket klokt) och en  lika tydlig organisation kunnat göra i hennes egen vardag.

Gång på gång lyfts tidsbristen i svenska skolor i debatten – man springer och springer från den ena orosflamman till den andra och i slutet av dagen har man inte hunnit med varken sig själv eller det man tycker man borde hunnit med. Elever stressar och stressas av tempot och hur många datorer vi än inför tycks vi aldrig komma i kapp.

Jag funderar efter att ha läst inlägget över om det kanske är en sån konsekvent genomförd och systematiskt genomarbetad struktur där det är tydligt uttalat vad var och en har, respektive inte har, ansvar för som behövs för att frigöra den tid som verkar försvunnit någonstans i systemet?

Den övervakade skolan hanterar mobbning

I kvällens avsnitt av Educating Essex, Den Övervakade Skolan som programmet dramatiskt döpts till på svenska, fokuserade man på hur skolan hanterar mobbning och konflikter. Det är främst två situationer som skildras.

En ambitiös elev som valts till talesman för skolan upplever plötsligt att hon blir utfrusen av elever som tidigare var hennes vänner, hon får otrevliga kommentarer och hotfulla sms. Hon blir ombedd att skriva ner vad som hänt så att det finns på papper (dokumentation, ni vet), lärarna är tydliga med att det som hänt är oacceptabelt och att de kommer att göra allt vad de kan för att lösa detta. När det kommer fram att de två som skickat de hotfulla smsen är elever vid skolan plockas dessa raskt ut ur sina respektive klasser och ställs till svars för vad de har gjort. Vi får också se hur den utsatta elevens situation följs upp av hennes lärare.

En ung man som har det motigt med studierna hamnar i konflikt med en annan ung man. Det är en hel del provokationer, hot uttalas och den andre unge mannens mamma och syster dyker upp i skolan. Dessa tycks inte främmande för uppgörelser med knytnävarana, den unge mannen hamnar i luven på systern (som hotar honom med stryk) och lämnar skolan i vredesmod. I slutänden räddas han från avstängning när studierektorn, Mr Drew, väljer att vända på en sten till och backar från sitt beslut om avstängning när ny information kommer fram.

Än en gång är det tydligheten och den klara strukturen som slår mig som mest anmärkningsvärd. Man har en handlingsplan, man har tänkt igenom hur situationer skall hanteras och man följer planen direkt. Var och en vet sitt ansvar, och tar det, och respekten för eleverna som människor och lärande personer är total. Vi ser t ex i en scen rektorn sitta tillsammans med den unge mannen och hjälpa honom klura ut hur det här med minsta gemensamma nämnare faktiskt funderar.

Ser ni programmet? Om inte, jag rekommenderar er att se det. Det ger mycket att reflektera över och lära sig av.

Läs också de intressanta inlägg Helena, Mats och Henrik Birkebo skriver om programmet.

Hierarkier

Tidigare idag försäkrade Zoran Alagic i en kommentar till inlägget Skolan är osexig apropå olika yrkesgrupper i skolsystemet att

Hierarki har aldrig LR talat om. Utan om att respektera olika kompetenser och yrkeskunskaper hos olika grupper

Trots detta tar Mats på TystaTankar strax därefter ännu en gång upp hur han upplever att samme Zoran ‘hetsar mot Lärarförbundet och förskollärare’. Att Mats inte läst Zorans kommentar här är inte så förvånande, därför lyfter jag upp den till en högre nivå och ger den ett eget inlägg, i förhoppningen att den därmed ska nå några fler.

Men samtidigt grubblar jag över Linda Linders kommentar till Mats inlägg. Hon skriver där att det handlar om status, och just hierarki. Kan det vara så att förskollärarna upplever att de ses som lägre i hierarkin än lärare i grundskolan och uppåt, trots att lärare inte ser detta utan förbryllas över bristen på yrkesstolthet och grubblar över varför förskollärare är så angelägna att tappa förleden i sin yrkestitel? Upplever förskollärare att de har mindre inflytande över sin arbetssituation är lärare har? Har de verkligen det, eller är det bara deras subjektiva upplevelse som t ex skulle kunna härstamma från en förändrad förskolevardag?

Jag vet inte, och jag vet inte om det finns någon forskning att tillgå heller. Men jag kan inte annat än fundera över hur denna upplevda hierarki ser ut, och varför den blir ett sånt brutalt fokus i debatten att både barn och elever tyckas helt hamna i skuggan.

Lära som lärare

Jag har precis skickat in anmälan till de sommarkurser jag söker, i år ser jag fram mot att läsa om vissa litterära genrer i kontext, dvs var de uppstod och varför de uppstod just där, hur samhället såg ut där de uppstod, hur de (jo, både genrer och samhällen) utvecklats genom tiderna (om de har det) och varför utvecklingen av just den genren sett ut just så. Visst låter det lite spännande? Som språklärare är ju litteratur ett av de verktyg jag använder mest frekvent, och jag strävar efter att hålla verktyget vasst genom att läsa diverse litteraturkurser då och då.

Nej, det är inte skryt över hur ‘duktig’ jag är som är avsikten med det här inlägget. Jag anar att det kan finnas en och annan som redan rynkat ogillande på näsan, avfärdat mig som skrytsam och slutat läsa. Ändå är vi rätt många lärare som passar på att fortbilda oss under sommarlovet, det nätverkas och utbyts erfarenheter, man reser iväg på intensivkurser, man läser (som jag gör) distanskurser via nätet, workshoppar och helgkursar. Och det är väldigt givande, kul, spännande, utvecklande, utmanande och jag tror, ärligt talat, att det gör det lättare att bli en rimligt bra lärare.

Inte bara för de ämneskunskaper man tillägnar sig, även om de är mycket viktiga och kommer till nytta och glädje i klassrummet under många år. Jag tror att efter nätverkande är den viktigaste funktion lärarfortbildningar fyller hur den sätter vårt fokus på lärandet, hur den påminner oss om hur det är att vara den som lär sig, den som har till uppgift att tillägna sig den kunskap någon annan har och erbjuder oss att ta del av, hur viktig kontakten med läraren är, hur stor skillnad det gör att studera och tänka tillsammans med andra.

Kanske är det rent av är den allra viktigaste.

Ska ni läsa något i sommar?

Kaos i trean

LRs presschef Zoran Alagic riktar min uppmärksamhet på en insändare i tidningen Bohuslänningen:

Om man betänker att det är en tredjeklass som beskrivs i insändaren, så kan man fråga sig hur det kommer att gå för dessa elever längre fram i skolan? Kommer de någonsin kunna hämta in den kunskap de missar nu?

Det låter ju helt förfärligt, vad står det egentligen i insändaren?

Jag kan bara säga att på grund av två pojkars beteende var det totalt omöjligt för läraren – som verkligen försökte – att bedriva någon form av undervisning. De två pojkarna brydde sig inte ett dugg om vad läraren sa.

De tog heller ingen notis om att jag fanns där. För övrigt var även jag nära att träffas av vindruvor som for genom salen i det vindruvekrig som utspelades.

Läraren försökte självklart tala pojkarna till rätta och bad upprepade gånger att de skulle sätta sig på sina platser med mera. Det enda som skedde var att läraren fick helt ofattbara svar, till exempel; ”Jag är inte din slav, jag gör som jag vill” och än värre.

Efter en stund blev de utkörda i korridoren men det blev bara ännu värre även i klassrummet därför att de båda pojkarna skrek och bankade på dörren – som läraren låst – och tog all uppmärksamhet från eleverna. Läraren försökte prata men ingen lyssnade.

När den chockade farfadern efter lektionen talade med läraren fick han beskedet att det enda skolan kunde göra var att tala med föräldrarna, och det hade de redan gjort, till ingen gagn. Jag förstår att farfadern blir lite skärrad, och jag förstår att LR lyfter insändaren.

Men uppriktigt talat, skolan kan och bör göra mycket mer än att tala med föräldrarna, även om detta givetvis också måste göras, och det bör skolan göra, omedelbums. Varken de två gossarna eller övriga elever far väl i den här situationen, och knappast läraren heller. Om detta kaos verkligen är så mycket vardag som farfaderns insändare antyder borde läraren få förstärkning i klassrummet så att både dessa två elever och övriga klassen kan få den uppmärksamhet de behöver. Lärarens ansvar är att säga till, rektors att sätta in resurser och följa upp och försäkra sig om att dessa är tillräckliga och kommunens ansvar i det hela är att punga ut, utan protester.

Och det borde samtliga representanter för lärarfack stötta i istället för att förfära sig och kackla skrämt om förlorad framtid. Eleverna är nio år, att döma ut dem som förlorade redan nu är rent ut sagt dumt.

Eller vad säger ni?

Noli Me Tangere

I min serie om de olika sorters elever man kan möta pratade jag senast om den flyktiga sorten, möjligen älvor, som ibland gör oss äran att sväva igenom våra klassrum.

En annan variant som man också måste vara mycket rädd om bär det latinska namnet Noli Me Tangere, på svenska Rör Mig Ej. Namnet har de efter en blomma, en liten söt en som krullar ihop bladen av obehag när man rör vid den.

Jag inspireras av ‘superpedagogen’ Stavros Loucas tämligen fysiska lärarstil till dagens inlägg. Han är ju sådär ‘härligt sydländsk’ som man sa på den tiden det var politiskt korrekt att uttrycka sig så, han tar i eleverna, lägger armen om dem, kramar dem och väcker deras uppmärksamhet genom ett stadigt grepp i armen, och de flesta elever verkar uppskatta detta. 9A är ett klippt och klistrat tv-program, och den bild vi får där visar bara glimtar av det som pågår. Det är fullt möjligt, kanske rent av troligt, att Loucas har finess nog att känna av när det är lämpligt att ta i elever och att inte ta i dem.

Det är inte säkert att alla de som inspireras av honom gör det. Vilket raskt för mig över till den grupp elever jag vill fästa er uppmärksamhet på idag.

Noli me tangere – rör mig inte! Det finns elever som har ett större behov än medelmedborgaren av att ha full kontroll över sin personliga sfär och vem som kommer in i den. Man känner lätt igen dem på att de blir stela som pinnar om man kommer för nära, och krymper ihop om man rör vid dem. En kärvänlig halvkram kan förstöra en hel dubbellektion för dem. Fysisk närhet kan vara så jobbigt och tunghanterat att deras tankeförmåga helt går i kvav, och att de då kan reagera med irritation eller ren ilska är inte alls konstigt. Vi har allt att vinna och inget alls att förlora på att respektera detta.

Det är inte vår uppgift som lärare att ‘vänja’ dem eller ‘träna dem’ till större tolerans. Vår uppgift är att lära dem saker och ting, att möta dem där de befinner sig och behandla dem respektfullt, och ge dem det utrymme de behöver för att utvecklas. Gör vi detta väl kan det ibland hända att vi belönas med att faktiskt för ett litet ögonblick bjudas in som gäst i deras personliga sfär.

Det är en belöning vi ödmjukt bör ta emot. Även det har vi allt att vinna och inget att förlora på.

Nyanser

Jag ser vackra vinterbilder i Maias Konstiga och läser om nyanser av grått:

Grått är en mycket sval, sofistikerad och elegant färg. Om den används på rätt sätt. Den måste kombineras med livfulla färger för att inte bli för tråkig. Den symboliserar i sig inte någonting därför är den bara en bakgrund

och tänker osökt på skoldebatten. Jag vet inte hur ni ser på saken, men jag upplever att där finns en besvärande brist på nyanser. Visst är det så att man ibland måste generalisera och hugga grovt för att nå fram med sin poäng, men utan nyanser riskerar vi att hamna i ett tämligen stillastående skyttegravskrig. Och det vore lite tråkigt, eftersom slagfältet befolkas av våra elever.

Vi behöver våga prata om de grå nyanserna som ligger mellan den svarta polen och den vita polen. De finns där, och de, i högre grad än polerna, utgör vardagen och verkligheten. Vi behöver våga säga högt att det finns superpedagoger och rent ut sagt usla lärare som inte ens borde få ansvar för pappersåtervinningen på skolan, trots att de flesta inte befinner sig i något av dessa läger, utan någonstans däremellan. Om vi inte vågar det utan i kollegial lojalitet mumlar vidare om att alla gör sitt bästa, alla vill sina elever väl och så vidare tappar vi den viktigaste av våra lojaliteter – den gentemot eleverna. Det är dem vi sviker när vi inte vågar tala nyanser.

Och det är inte ett dugg vackert.

Hur kommer vi till rätta med detta? Hur gör vi för att nyansera skoldebatten, och lyfta elevfokuset över lärarfokuset? Har vi några förslag och idéer?

Ett elevperspektiv

FabulousLorraine, en av mina absoluta favoritbloggare, skrev häromdagen om vilken skillnad en lärare och denne lärares inställning kan göra, och det hon säger är så viktigt att jag vill föra det vidare.

Hon jämför, musiker som hon är, med hur någon kan gå upp på scenen och spela tekniskt fulländat, men utan passion och liv, och det bara blir tråkig. Hon jämför med skrivande, där oavsett hur mycket information man har, eller hur bra historian är, så blir det ändå inget av det om man inte skriver med passion. Det handlar om att ge ALLT när man gör vad man nu gör. Varje minut. Det spelar ingen roll om man gör det på scen, framför människor, eller ensam framför sin datorskärm. Om man inte gör det med inlevelse, om man inte brinner för det man gör kommer det inte att slå gnistor. Det kommer inte att bli mer än mellanmjölk:

We talked about it last night, she and I, and the difference a teacher can make, which I think translates to anything. It’s like in music. Someone can get on stage and be technically brilliant but if the passion and LIFE is not there, boring. Or in writing, you can have a lot of information, or a good story, but if you aren’t passionate about it, it ain’t there.

It’s about putting EVERYTHING out there when you do what ever it is you’re doing. Every minute. Doesn’t matter if you are doing it on stage, or in front of people, or alone in front of your computer, or what ever. If you aren’t doing it with passion, if you aren’t on fire about it, it is not going to burn. It’s not going to be anything more than ordinary, at best. And if it isn’t your best, why?

Det hon säger är så viktigt, och jag bekymrar mig lite för att det är ett perspektiv som tycks halka ur fokus alltför lätt när skolan diskuteras. Vi pratar mycket om lärares ansvar, lärares arbetsvillkor, lön, status och inflytande. Vi pratar om friskolor och kommunala skolor, om kommunalisering och återförstatligande, och vi pratar ibland lite om vikten av kommunikation. Men elevens perspektiv nämns sällan mer än i förbigående.

Skillnaden det kan göra för den som befinner sig i elevpositionen, för den som sitter i publiken eller läser historian, om någon kastar ut en gnista som kan fångas kan man tända en sjuhelvetes brasa.

Det finns inget man inte kan åstadkomma om man brinner för det.

Och om man brinner kan man göra en enorm skillnad för någon annan.

And the difference it can make to you if you are the one learning, the one sitting in the audience, reading the story. If someone throws that spark out there, you can catch it and light a hell of a fire.

There’s nothing you can’t do if you’re on fire.

And if you’re on fire, you can make a huge difference to someone else. Throw it OUT there.

.

Kan vem som helst vara lärare i en skola?

I väntan på att få veta hur den nya regeringen kommer att se ut, om vi nu får veta det nästa vecka (är vi regeringslösa just nu? Råder anarki, men vi är för väluppfostrade för att det ska märkas? Eller är det fortfarande den gamla regeringen som gäller, trots att de verkar gått och gömt sig?), så ägnar jag en stund åt att fundera kring lärarutbildning.

Alla kan något. De flesta av oss kan väldigt mycket, av många olika slag. Vi kan också dela med oss av det vi kan, vi kan lära någon koka ett ägg, hyvla en planka, sticka aviga och räta maskor och slå ett rep, om det råkar ingå i det vi kan.

Så detta med att lära ut, att förmedla det vi kan vidare till någon annan, det är något vi kan, allesammans. Vi har nog dessutom, om vi tänker efter en stund, en hygglig uppfattning om hur vi gör när vi gör det. Ändå är inte alla bra lärare. Långt ifrån. Inte ens alla lärare är bra lärare, och få, om ens någon, aldrig så bra lärare är bra för alla elever.

Och det jag kommer att fundera kring nu, när jag sitter här och väntar på regeringen, är vems ansvar det egentligen är det här med att se till att den sämsta läraren i svensk skola är en väldigt bra lärare. Ämneskunskaper har vi pratat om många gånger, och det är självklart att den sämsta läraren i svensk skola ska ha förbaskat goda ämneskunskaper. H*n ska också besitta genuin digital kompetens, goes without saying. Men sen är det det där svårgripbara, det som kallas lärarskicklighet. Det måste h*n också ha. Och huruvida h*n kan erhålla detta eller inte är svårt, ja i det närmaste omöjligt, att avgöra på förhand. Finns det några prov eller tester som kan indikera något känner jag inte till dem.

Så det tycks hamna på lärarutbildningens bord.

Det är ett tungt och stort ansvar. Jag tror de flesta av oss är medvetna om att det tar en rejäl stund att utveckla de egenskaper som ryms i begreppet lärarskicklighet. Det kräver både erfarenhet och kreativitet, men att låtsas som att alla kan utveckla dessa egenskaper i tillräckligt hög grad för att faktiskt bli bra lärare, är inte det att hyckla? Är det inte så att man redan på lärarutbildningen kan se att nej, den här personen är inte av rätta virket, har inte vad som behövs, fyller inte ut kostymen, bär inte upp hatten, har inte människosynen, den sociala förmågan, respekten för medmänniskor, självinsikten, does not walk the walk whether *he talks the talk or not… och så vidare?

Jag undrar, är det så att man i den nya lärarutbildningen kommer att avråda personen från att fullfölja utbildningen, kommer man helt enkelt att underkänna personen eller kommer man, som tycks vara fallet idag, att traska vidare i ullstrumporna och låtsas att det nog blir bra med tiden, trots att man hör varningsklockorna ringa i bakhuvudet?

Jag är inte lärarutbildare, och det är jag väldigt glad över. Det är ett enormt ansvar man tar på sig när man sätter sig i den positionen, och jag har stor respekt för skickliga lärarutbildare. Jag bara funderar över hur man ska bära sig åt för att nå dithän att den sämste läraren i Sverige ska vara en väldigt bra lärare.

Det ska bli spännande att se vilken regering vi faktiskt får till slut, tycker ni inte?