I dag är det dags för Nobelfesten, Nobelprisen delas ut, frackar och vackra klänningar får dansa, vackra menyer aväts och vetenskapen firas och uppmärksammans med glitter och glans.
Som sig bör!
vetenskap
För barnens bästa?
I flödet på Twitter passerade plötsligt en häpnadsväckande slutsats förbi. Jag hoppas det var ett skämt, jag är rädd att det inte var det, oavsett vilket finns det människor för vilka detta är en fullständigt rimlig tanke:
Forskning antyder att barn med samkönade föräldrar ofta mår bättre och har det socialt bättre än barn med föräldrar av olika kön. Därför bör samkönade föräldrakonstellationer förbjudas.
Givetvis är det många faktorer som spelar in här – föräldrarnas utbildning, ekonomiska situation, bostadsort etc – men i kommentaren på twitter var det just det faktum att föräldrarna var samkönade som var i fokus. Och slutsatsen var att detta är ytterligare ett skäl att förbjuda samkönade föräldrakonstellationer, ty det är ojämlikt mot andra barn och kommer därför att leda till att barnen till de samkönade föräldrarna kommer att bli mobbade.
Jag hade omedelbart avskrivit det som ett skämt om jag inte faktiskt hört just den här sortens tankevurpor utföras av personer som kandiderade för SD. Om jag faktiskt inte sett människor som lyssnat nicka instämmande, hört dem mumla instämmande sinsemellan.
Det är inte såhär det börjar. Det är såhär det ser ut när det gått långt.
Så långt att riksdagen placerar en facist som talman.
#skolchatt och skönlitteraturen
Denna torsdag möts vi som varje torsdag i #skolchatt på Twitter. Sommarlovet är nästan över, det nya läsåret står för dörren.
Ring out, wild bells, to the wild sky,
The flying cloud, the frosty light;
The year is dying in the night;
Ring out, wild bells, and let him die.Ring out the old, ring in the new,
Ring, happy bells, across the snow:
The year is going, let him go;
Ring out the false, ring in the true.
Läsande spelar stor roll för elevers kunskapsutveckling, det är de flesta överens om, så vad kan vara lämpligare såhär på nyårsdagens eftermiddag än ett samtal om elever och skönlitteratur. Hur arbetar vi med skönlitteratur i skolan? I vilka ämnen spelar skönlitteratur roll? Gör det någon som helst skillnad i t ex fysik om en elev rekreationsläser skönlitteratur eller inte? Om det, och givetvis om våra egna tankar om och erfarenheter av att läsa skönlitteratur pratar vi i #skolchatt i kväll.
Välkomna att vara med, vet ja!
Som vanligt under #stockholmpride så pratar vi i #skolchatt om #hbtq i skolan
Två gånger är en upprepning, tre gånger är en vana var ett uttryck som ofta användes när jag var ung. Det var på yngre stenåldern, sedan dess har vi lärt oss bruka både brons och järn och kisel, så det är möjligt att uttrycket också kommit ur mode, men eftersom detta är tredje gången vi i #skolchatt tar #stockholmpride i akt och pratar om #hbtq sticker jag ut hakan i rubriken.
Inte bara för att traditioner ibland är trevliga, givetvis, utanför att ämnet är så viktigt, och att inte prata om det får så fruktansvärda konsekvenser
Självmorden ökar i Sverige. Förra året tog 1600 personer självmord. Störst är ökningen bland ungdomar, inte sedan 1989 har så många unga valt att avsluta sitt liv. Tyvärr är det, enligt socialstyrelsen, ännu värre ut bland HBTQ-personer. Allra värst är det bland unga transpersoner i åldern 16-29. Där har hela 65 procent övervägt och 27 procent försökt att ta sitt liv.
Sanna MacDonald, lärare, regnbågsförälder, twittrare och bloggare, beskriver i ett blogginlägg om några av de frågor och ifrågasättanden som är en ständig del av HBTQ-vardag, ständigt närvarande i våra skolor, i klassrumen, i korridorerna, på skolgården, på bussen, på fritidsgården:
vilken könsidentitet du har?
Hur ofta förväntas du ha en annan sexuell läggning eller könsidentitet än den du faktiskt har?
Hur ofta undrar någon hur det gick till när du kom ut?
Hur ofta tvingas du rätta någon som använder fel pronomen om dig?
Hur ofta undviker du att tala om vem du lever eller har levt tillsammans med?
Hur ofta uppstår konstig stämning när du talar om vem du lever eller har levt tillsammans med?
Hur ofta hör du folk använda din sexuella läggning eller din könsidentitet som skällsord?
Hur ofta säger någon till dig att din sexuella läggning eller din könsidentitet bara är ”en fas”?
Hur ofta tvingas du gå in i ett omklädningsrum som du inte känner dig hemma i?
Hur ofta blir du utslängd ifrån ett omklädningsrum eller en offentlig toalett på grund av att någon annan anser att du inte bör vara där?
Hur ofta hör du folk diskutera om personer med din sexuella läggning eller din könsidentitet bör få skaffa barn eller inte?
Hur ofta blir du ifrågasatt när du talar om vilket kön du har?
Hur ofta raljerar folk över, medvetet kränker eller hotar dig på grund av ditt könsuttryck eller vem du håller i handen när du går på stan?
Det är respektlöst, integriteskränkande och skamligt att dessa frågor är så självklar vardagsnorm för elever, kursdeltagare och personal i svenska skolor att det ibland inte ens ifrågasätts.
Just därför är jag glad att #skolchatt i dag, som vanligt denna vecka, tar upp ämnet för samtal. Vi ses klockan 20.00, välkomna!
Vetenskapen om #ADHD och medicin
En ny registerstudie från Karolinska Institutet visar att läkemedelsbehandling mot ADHD inte medför någon ökad risk för självmordsförsök och självmord, något som man tidigare befarat. Resultaten publiceras i vetenskapstidskriften BMJ.
– Vårt arbete visar på flera olika sätt att ADHD-läkemedelsbehandling med största sannolikhet inte kan kopplas till en ökad risk för självmordsförsök och självmord. Resultaten pekar snarare på att ADHD-läkemedel har en skyddande effekt, säger Henrik Larsson, forskare vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, som lett studien.
Bara häromdagen fick jag frågan vad jag skulle svara en förälder som kom till mig och frågade om hur hen skulle förhålla sig till den medicin en läkare skrivit ut till hens barn. Jag svarade som det är: jag är inte läkare och vill inte ta på mig det ansvar det innebär att råda och rekommendera kring någons medicinering. Jag skulle helt enkelt rekommendera personen att vända sig till ytterligare läkare, gärna specialister inom området, och ställa sina frågor där.
Jag tror ingen skulle fråga mig detta om det gällt medicinering vid diabetes, epilepsi, fotsvamp eller halsfluss, men när det gäller ADHD råder ibland andra tankegångar, och inte sällan läggs större vikt vid tro och tyckande än faktiskt vetenskap. Lika ofta leder detta till både lidande, svårigheter, stress, skam och utanförskap för den som behöver medicinen. Karolinska institutet presenterar en rapport kring ADHD-medicinering och självmord, samma vecka som jag fick ovanstående fråga från en av de medicin-skeptiker som högljutt tycker om andras hälsa. Forskningen visar:
För skapa klarhet i frågan har forskare vid Karolinska Institutet nu med hjälp av nationella patientregistret identifierat samtliga personer i Sverige som diagnostiserats med ADHD mellan 1960 och 1996, totalt 37936 personer. Dessa följdes sedan under åren 2006-2009 avseende läkemedelsbehandling och händelser som kunde kopplas till självmordsförsök eller självmord.
Bland annat jämfördes personer med ADHD under perioder med och utan läkemedelsbehandling. Forskarna kunde då konstatera att det inte finns något bevis för att behandling med ADHD-läkemedel ökar risken för självmordsförsök/självmord.
Forskningen visar alltså inte att självmordsrisken minskar. Det som har undersökts är nämligen det vanligt förekommande påståendet att adekvat ADHD-medicinering skulle leda till ökad suicidalrisk, och undersökningen visar att detta är en fördom, ett felslut, inte sant. ADHD-medicin ökar INTE risken för självmord.
Det finns många föreställningar kring den relativt nya diagnosen #ADHD. Somliga av dessa föreställningar, som den som presenteras i studien här ovan t ex, bygger på vetenskap och forskning. Andra bygger på välmenande omtanke och en önskan att ta hand om. Ytterligare andra på okunskap, fördomar, moraliserande och tyckande. Ett enkelt diagnostiskt test för att få en uppfattning om vilken slags föreställning som presenteras är att titta på tonen den presenteras i. Den första gruppen, den vetenskapliga forskningsbaserade, är ofta lågmäld, öppen med att det finns osäkra faktorer, att det kommer att komma ny forskning som nyanserar, öppnar nya insikter, förändrar eller vänder upp och ner på vissa aspekter. Den andra gruppen presenteras ofta med en kombination av käck och pigg uppmuntran i kombination med ett förminskande, lätt nedlåtande anslag kring personer med ADHDs kapacitet och förmågor. Den tredje gruppen känns igen på sin högljudda, kategoriska ton, ofta pepprad med värdeord som ‘stämpel i pannan’, ‘stigma’, ‘knarkmediciner’ etc.
ADHD är ett aber, ett gissel för såväl omgivning som individen. Lärare frustreras av hur snabbt det går när eleven med hög intellektuell kapacitet i kombination med känslorna utanpå, låg impulskontroll och hög perceptionsförmåga utan filter reagerar, plötsligt flammar upp i raseri, brister i gråt, faller ihop i en förtvivlad hög, frustar frustrerad över hur långsamt hen upplever att andra tänker. Människor i omgivningen tar illa upp över hur en person kan pyssla med sin telefon, pilla med något, rita, spela enkla spel, titta på allt utom den hen pratar med och kommunikationen faller så ihop i en hög av missförstånd. ADHD används ibland som en förklaring och en ursäkt för beteenden och ageranden som i själva verket beror på något helt annat, vilket leder till uppfattningen att även de ageranden och beteenden som faktiskt orsakas av ADHD kan hanteras genom att ‘skärpa sig’, ‘ta sig i kragen’, ‘rycka upp sig’ eller genom ‘förståelse och stöd’ på omgivningens villkor. Det är mycket olyckligt.
#nf2014
Befinner mig på Malmö Arena, och här, liksom på Malmömässan, pågår just nu Nordic Forum. Det är ett jättearrangemang, massor med folk, massor med seminarier, föreläsningar, workshops, föreställningar, utställningar, möten, information etc etc
Själv har jag hittills deltagit i seminarier om flickors utbildning i ett globalt perspektiv, såväl på individuell som på samhällelig nivå; ett seminarium om kvinnohälsa med fokus på invandrarkvinnor, hetero såväl som HBTQ, och nu om fred och säkerhet.
Det har inte varit tid till mer än att ta sig mellan seminarielokalerna i dag, så inför morgondagen kommer jag se över min planering så att jag hinner se utställningshallen och kanske rent av byta ett ord eller två med andra deltagare.
Om det utbildningsvetenskapliga rådet och #skolchatt
Skärtorsdag är också en torsdag, och torsdagar på Twitter innebär #skolchatt. I går kväll pratade vi om det nyinstiftade utbildningsvetenskapliga rådet. En artikel i Lärarnas Nyheter om en av ledamöterna, Lundaprofessorn Jonas Frykman, har i veckan väckt viss uppmärksamhet. Alla är inte positiva, givetvis, det är aldrig roligt att få kritik och professor Frykman är inte nådig mot svenska skolan:
Det är lättare att tillgodogöra sig formell undervisning än diffusa mål om personlig utveckling. Skolan har fått en mycket oklarare roll. Den har tappat sin kunskapsförmedlande funktion och i tagit över delar av de vårdande sysslorna, den primära socialisationen, från föräldrarna. Skolan varken kan eller ska ge eleverna kärlek och omsorg, det är familjens uppgift.
Det var ett intressant samtal. Eftersom rådet är så nytt vet vi ännu inte tillräckligt mycket om det för att kunna uttrycka mer än förhoppningar och farhågor, och vad de här råden egentligen har för funktion var inte helt självklart. Ska de bestämma allt, ner till detaljnivå? Skall de styra forskningen? Skall de berätta för oss vad forskningen säger och vilka delar vi ska lyssna på och vilka vi ska strunta i? Vilka är de här individerna som sitter i rådet?
Det tycks som många gläds åt att rådet nu finns, och medlemmarna uppskattas av dem som känner till dem. Somliga kanske inte är så TV-mässiga, antyddes försynt, men är kloka och roliga och trevliga ändå.
I have a good feeling about this.
Det bedrägligt lockande positiva tänkandet
Magiskt tänkande, känner ni till det begreppet? Enkelt uttryckt beskriver det människors, främst små barns men även vuxnas, föreställning att de genom sitt tänkande kan påverka och förändra omvärlden och människorna i den. Det finns många varianter, mer eller mindre vanligt förekommande.
Den variant jag vill framhålla idag är det som ibland kallas positivt tänkande, ibland positiva affirmationer. Helt enkelt föreställningen, populär i de rika floror av självhjälpsböcker, coachingföretag, självhjälpshemsidor etc, att en människa kan påverka och rent av avhjälpa sina problem genom att tänka på rätt sätt. Vid en första anblick kan det tyckas oförargligt, rent av lite fint, men baksidan av den glittrande kulissen är fylld av etterdrypande taggar.
Ty föreställningen att en persons tankar magiskt kan påverka tillvaron går åt båda håll. Den som övertygar sig själv att hen har makten att tänka sig frisk, vacker, framgångsrik, förmögen, omgiven av lycka och harmoni har samtidigt, oundvikligen, hur mycket coach, andlig ledare eller självhjälpsförfattare mfl än peppar övertygat sig själv om att hen också har förmågan att orsaka motsatsen till de positiva affirmationerna. Antingen genom att råka låta en negativ tanke slinka in bland de positiva och där, som ett ruttet äpple i en skål friska, sprida föruttnelse; eller genom att misslyckas med att tänka tillräckligt positivt.
I båda fallen kan konsekvenserna bli fatala. Övertygad om att hen orsakat den svåra situationen, ohälsan, konjunkturnedgången etc själv finns risk att hen inte söker hjälp alls utan intalar både sig själv och omgivningen om att det handlar om att vara stark och kämpa. Det finns en risk att hen likt en desperat hasardspelare försöker vända situationen med ännu mer magiskt tänkande, inte sällan påhejad av välmenande meningsfränder. När hen äntligen söker professionell hjälp, om hen gör det en dag, är vägen tillbaka ofta lång och svår att gå, och lockropen från det magiska tänkandet kan vara svåra att stå emot på egen hand.
När Odysseus, vilse i den grekiska arkipelagen (vilket påminner mig om något som fått mig att hoppa till ett par gånger på sistone: uttrycket ö-arkipelagen som förekommer då och då är ett bra försök, men tautologi) närmar sig sirenernas ö är han förvarnad och vet att deras sång, löftesrik, lockande och tilltalande, icke desto mindre leder till undergång. Som befälhavare vilar besättningens ansvar på honom, och han vidtar skyddsåtgärder. Vax i öronen på besättningen låter dem behålla sina klara tankar, och själv låter han binda sig vid masten så han kan utforska effekterna utan att gå under av konsekvenserna.
Poängen i historien är att ensam klarar få att stå emot sirenernas lockrop, det behövs någon som både binder fast vid masten och löser upp knoparna när lockropen dött bort, men inte förrän dess.
#Arbetstid, #fortbildningstid, #planeringstid och #dötid
En jublande glad tweet
väckte än en gång frågan om tid – när sker detta läsande? Någon framhåller att ett dygn är begränsat till 24 timmar, en annan att allt fler lärare har semestertjänst med upphackade dagar. Så jag tänkte jag skulle nämna hur jag gör för att utan att stressa hinna läsa, reflektera och läsa mer.
Jag har helt enkelt minst en bok tillgänglig. I fickan, i väskan och digitalt. Alltid och överallt.
Ni vet all den där väntetiden som finns i vår vardag? All den där tiden som liksom bara försvinner när man väntar på kopieringsmaskinen, när man väntar i telefonkö, när man väntar på att ett försenat möte skall komma igång, när man väntar på att någon man bestämt tid med skall komma, när man väntar på och när man sedan sitter på bussen, på tåget etc? När man inte kan gå och göra något annat, utan är tvungen att bara sitta eller stå där och vänta. Med en bok tillgänglig i fickan, i väskan, i telefonen eller annan digital lättransporterad enhet är den tiden inte längre dötid som bara rinner bort, utan lästid, fortbildningstid, allmänbildningstid. Fyra kvartar väntetid per arbetsdag blir plötsligt en hel timmes lästid i stället för frustrerande dötid.
Funkar för mig. Kanske funkar det för någon annan också?
#PISA vs betygen
I en artikel i Sydsvenskan på annandagen, en artikel så liten att den närmast är en notis, konstateras lakoniskt:
Skolexperternas omdöme är att Pisaresultaten måste tas på allvar, medan betygen inte duger för att beskriva verkligheten.
Ty trots att betygen bara blir bättre och bättre bekräftar ju Pisaresultaten vad högskolor och universitet larmat om upprepade gånger – svenska elever blir allt sämre förberedda för högre studier. Gymnasieelever har passerat grundskolan med välvilligt satta godkända betyg, men utan tillräcklig läsförmåga för att kunna läsa mellan raderna i en enkel ungdomsbok; utan tillräcklig analytisk förmåga för att genomskåda lockande marknadsföring, än mindre faktoider som levereras med tvärsäkerhet för att trumfa in politiska budskap; utan tillräckliga kunskaper i matematik för att kunna nyttja de fyra räknesätten; utan tillräcklig språklig förmåga för att kunna sätta ord på sina tankar och funderingar.
Inte alla elever, inte alltid och inte överallt. Men många, alltför många för att vi skall kunna förklara bort det och gå vidare i samma fotspår utan att det får allvarliga konsekvenser för hela samhället.
I en understreckare i SvD skriver Magnus Oskarsson och K G Karlsson från Mittuniversitetet om ungefär samma ämne, och reflekterar över samhällets strävan att göra något åt problemet:
Skolinspektion, mer prov och ökade dokumentationskrav har ökat kontrollen av lärarnas arbete och på motsvarande sätt har kontrollen av eleverna ökat med fler betyg och nationella prov. I matematik där stora satsningar gjorts och där nationella prov funnits länge visar Pisa också att motivationen ökat hos många elever. Men ett ökat antal elever känner också utanförskap och resultaten faller.
Slutet av understreckaren har lyfts som särskilt intressant och betydelsefullt på många håll, och avsnittet har lästs och tolkats som en bekräftelse på att svensk skola ändå är på rätt spår
Intressant i Pisa 2012 är också att studera vilka länder som förutom Sverige visar försämrade prestationer. De fem länder som sammantaget försämrats mest är Sverige, Finland, Island, Nya Zeeland och Australien, alltså i stort sett utvecklade välmående länder med stor frihet för individen att göra sina livsval. Kanske finns orsaken till fallande svenska resultat bara delvis att finna i skolan. Kan det vara så att elever i dessa länder vågar prioritera sådant som upplevs relevant och intressant, och samtidigt prioritera bort annat?
Vi har som forskare följt Sveriges resa genom Pisa från år 2000 där bara tre OECD-länder hade bättre resultat i läsning än Sverige och där svensk skola var bland de bästa i världen på att ge alla elever en rättvis chans. Ännu år 2006 var det bara fem länder och år 2009 sju länder som hade bättre läsresultat än Sverige. I Pisa 2012 hade 19 länder i OECD bättre läsresultat än Sverige och bara tre hade lägre resultat.
Utvecklingen manar till eftertanke hos alla ansvariga för svensk skola. Vi menar att vad som nu krävs är en rejäl analys av Pisaresultaten och annan forskning. Lika viktigt är att lyssna på verksamheten. Vi är inte övertygade om att mer kontroll är lösningen på de problem vi ser. Snarare tror vi på mer stöd och inspiration till lärare och elever. Att matcha alla elevers intressen och ambitioner framstår som en ödesfråga för skolan i ett modernt samhälle.
Men vad är det egentligen som sägs här? Att elever ”vågar prioritera sådant som upplevs relevant och intressant, och samtidigt prioritera bort annat”, innebär det att det är de unga människornas intressen och ambitioner som de är, med en femtonårings eller sjuttonårings erfarenhet och perspektiv som enda skala, som skall matchas? Eller att dessa unga människor skall ges vidgade perspektiv, manas att utvecklas, att se saker från nya vinklar, få lära sig se mönster, sammanhang och strukturer, förses med verktyg för att lära sig mer, och få lära sig använda dessa? Kort sagt, vilar ansvaret för utbildningen på de unga eller på de vuxna i samhället?
You're no different to me 