Natten faller

Jag är väldigt förtjust i Isaac Asimovs författarskap. En av mina favoritromaner utspelar sig på en planet med inte färre än sex solar, en planet där det alltid är dagsljus och mörker är något som är så exotiskt och skrämmande att när man bygger en mörkertunnel som turistattraktion är man redan i öppningskapitlet tvungen att stänga den eftersom människor blir galna av skräck av denna fåminutersfärd i en stillsam vagn genom kompakt mörker.

Att Expressen berättar att man funnit en planet med fyra solar gör mig glad, ja rent av förtjust. Det känns som att berättelsen och verkligheten plötsligt befinner sig en liten bit närmare varandra.

Annonser

Marsresenären

Det har blivit dags för del fyra i Morricas serie om elevtyper. Tidigare avsnitt i den aningen oregelbundet publicerade serien finns här, här och här.

I skolan finns en uppsättning normer, koder, underförstådda budskap och dolda förväntingar. Till dessa måste man förhålla sig, det gäller elever, lärare och alla andra som tillbringar stora delar av sin vardag i skolan.

Somliga av dessa normer och koder är vi öppna med – trivselregler publiceras och anslås, vi hymlar sällan kring var fordon, såväl cyklar som bilar, får parkeras, var snöbollar får och inte får kastas, vilka tider matsalen är öppen eller i vilka kärl vad ska kastas.

Andra är vi hemligare med, antingen för att vi av en eller annan anledning drar oss för att nämna dem rakt ut – vi kan tro att någon annan redan nämnt det och vi kommer uppfattas som tjatiga, vi kan tro att folk kommer att känna sig trampade på tårna, vi kan tro att vi uppfattas som vänligare om vi låter bli att säga rent ut och i stället bara antyder – eller för att vi faktiskt tror att det inte behöver sägas, eftersom det är så självklart.

Resultatet kan bli en kulturkrock så det både blixtrar och smäller. För den som kommer från en miljö där normer och kodsystem ser annorlunda ut kan dessa hemliga koder, dessa smygande normer, de outtalade förväntningarna och de underförstådda budskapen hen känner av men inte känner till bli lika svårtolkade och obegripliga, och risken att göra fel och vara ohövlig eller framstå som ohörsam eller korkad, som om personen landat på Mars och försökt delta i den Marsianska kulturen, helt utan guide.

I de flesta skolor i dag har vi en eller annan Marsresenär. De kan se lite olika ut – somliga är väldigt tysta och försynta, iakttar och tar knappt någon plats alls i sina försök att orientera sig i denna främmande kultur. Andra frågar en väldigt massa, om saker som vi ibland förvånas över att någon ens behöver fråga om. Ytterligare andra provar sig fram, härmar efter och försöker få till det. Och somliga försöker helt enkelt med sin hemvanda kultur, att låtsas att det egentligen inte är någon skillnad och det som funkar på ett ställe nog tusan funkar på nästa också.

Vi som är hemma i kulturen här på Mars, vi kan bemöta dessa Marsresenärers förvirring på olika sätt, såklart. Vi kan bli irriterade på att de är så klumpiga och nonchalanta, vi kan bli frustrerade över deras oförmåga att se de normer vi tar för så självklara. Eller så kan vi lägga en stund då och då på att guida. På att förklara hur man hanterar olika situationer här, hur man hälsar, hur man går in i ett rum, när man lämnar ett rum, vem som är högst i rang och vem som kommer därefter. Vad som betraktas som ohövligt, och hur man bör agera i stället. Vad som betraktas som så överdrivet hövligt att det blir besvärande, och vad som verkligen uppskattas.

Ty även om Mars är en röd planet och resenärarna kommer från en blå så har vi mer gemensamt än vad som skiljer oss åt, och genom att synliggöra normer och förväntningar kan vi får tid och kraft över att upptäcka det.

Crossover

Världar som kolliderar, som blandas ihop förvirrar ibland, berikar ibland, och ibland blir det bara helt ljuvligt:

.

.

Tack Jesper!

Morrica har hemligheter

Befinner mig just nu på en hemlig plats, där ett av vårens hemliga projekt just tar sin början. Jag kan inte säga mer än att det kommer att bli strålande!

Min lyckliga stjärna

Någon berättade för mig att man vet om man tittar på en planet eller en stjärna helt enkelt för att stjärnor tindrar och glittrar medan planeter lyser med ett stadigt sken, som månen fast mindre. Varför det är så har jag inte riktigt luskat ut ännu, men jag gläds åt att veta detta och känner mig genast mer astronomiskt orienterad*

Det var inte alls det jag tänkte prata om, men jag tänkte att det kanske är kul att veta.

I själva verket tänkte jag prata om något helt annat:

Jag, som är född under en vandrande stjärna, glömmer ibland att andra kan tillbringa tillvaron på ett mindre kringirrande sätt, och vara rätt nöjda med det. Det tycks mig fascinerande på ett exotiskt sätt, att man kan trivas bäst när man kan avgränsa sin tillvaro till ett geografiskt mycket begränsat område, helt utan att känna sig vare sig instängd eller begränsad. Jag anar att de människor som har den förmågan ser världen i ett helt annat ljus än jag ser den, och jag jobbar på att behärska min impuls att fråga ut dem för att försöka få en skymt av deras perspektiv.

Människor är rent generellt ett grundligt fascinerande släkte – så inbördes olika, med så olika önskemål, behov och sätt att tänka, agera, reagera och se på världen. Tack vare detta inte bara kan människor leva överallt på jorden, utan också trivas i alla olika slags miljöer. Och tack vare detta utvecklas och förändras de mänskliga samhällena hela tiden, ofta i förutsägbara, regelbundna mönster men rätt som det är i en helt oförutsedd riktning (att man i efterhand kan se vad som ledde till det som ledde till som ledde till betyder inte att det gick att se i förväg, med det man visste då)

Ja, det var ungefär allt jag har att säga om saken i kväll. Jag tror jag kommer återkomma till ämnet.

.

.

*via det utvidgade lärarkollegiet på Twitter lär jag mig att ”planets reflect light and shine, stars shine producing its own light, a twinkling light” och känner mig ännu mer astronomiskt orienterad. Tack!

Plugga i höst?

För inte så länge sedan skrev jag och föreslog att den som inte riktigt vet vad h*n ska göra i höst ska tänka tanken Folkhögskola. De senaste veckorna har det varit ett av de mest sökta inläggen på min blogg, och jag hoppas att en och annan som läst faktiskt valt att söka också.

I inlägget länkade jag till Malin, som börjar sitt andra år på juristprogrammet i höst. Och bara häromdagen träffade jag två unga människor som lämnade Hvilan i våras, och blev lika glad och förtjust som jag alltid blir när jag träffar gamla elever. En av dem flyttar strax till Stockholm för att läsa till naprapat, och den andra börjar läsa till sjuksköterska i Lund i höst. Hon bad mig berätta för alla att man faktiskt kan komma in på attraktiva program på attraktiva universitet när man söker med folkhögskoleomdöme!

Det gör jag gärna.

Man kan komma in på spännande, attraktiva program på högskola och universitet när man söker på högskoleomdöme! Jurist, sjuksköterska, tandläkare, tandhygienist, läkare, mäklare, religionsvetare, bibliotekarie, lärare, arkeolog, förskollärare, sjukgymnast, veterinär, fotograf, stadsplanerare, arkiktet, konstvetare, industridesign är bara en handfull av alla de utbildningar vi skickat vidare många kloka fantastiska människor till.

Om du är en av dem som hamnar här när du, via google, funderar över vad du ska göra i höst, om du ska plugga i höst, om var du ska läsa i höst, var du få kompletterande kunskap eller rent av över att plugga på folkhögskola, tveka inte, hör av dig! På Hvilan har vi några platser kvar, om du befinner dig inte alltför långt från Lund och Malmö-regionen är du välkommen att söka. Befinner du dig någon annanstans så hittar du skolor över hela landet här.

Välkommen!

.

Försvunnen ö

Det har försvunnit en hel ö. Rätt upp i luften försvann den, och ingen vet var den blev av. Eventuellt befinner den sig just nu ovanför Tjeckien. Eventuellt inte.

På musik- och konstfestivalen ”Secret Garden Party” i Cambridgeshire i England svävade en heliumfylld ö ovanför deltagarnas huvuden. Det var lördagsnatt den 24 juli och ön, som kallades Is Land, steg plötsligt mot himlen och försvann. Det här skriver den brittiska tidningen The Guardian på sin hemsida.

Ett gäng yngre pojkar hade setts kapa av de rep som höll skulpturen på plats. Fast beslutsamma om att skicka iväg konstverket rakt ut i rymden använde de sig sedan av en jolle, rodde ut på en sjö där de sedan skar av den sista kabeln. Sedan dess har alltså ingen sett till det svävande konstverket.

Eventuellt landar den en dag någonstans. Man vet aldrig så noga med svävande öar. Medan den fortfarande befann sig på festivalområdet såg den ut såhär:

Berätta gärna om ni ser den när den svävar förbi.