Den där tiden på året när man bara vill stanna inne och mysa med en bok….

Solen skiner, grannarna skränar, gräsmattan behöver klippas, ljuset tränger sig skoningslöst in och sociala media fylls av bilder av glassätare. Jag får huvudvärk, ont i alla leder (och jag tänker skylla det också på solen tills motsatsen påvisas!) och längtar efter att tillbringa dagarna i mitt bibliotek med fönster mot norr, dricka vackra drycker i höga glas, önska det vore artonhundratal så att alla trädgårdsredskap vore handdrivna och trevligt tysta och försjunka i uppbygglig litteratur tills hösten är här.

Civiliserad biblioteksblomma kontemplerar de vilda blommornas otyglade framfart utanför i den brännande solen.

 

En bekännelse

Jag är inte beroende. Inte det minsta. Jag kan sluta när jag vill.

Bara inte i dag.

Vi hittade ju precis det vi sökte och, som traditionen bjuder, ett och annat vi inte visste att vi sökte förrän vi hittade det, för bara 50:- över budgeten. Det är, försäkrade mig en vis jedi, ok när man handlar second hand.

image

Biblioteket

*phew*

Känslan är lite som känslan efter en trevlig fest, när gästerna gått hem och man sitter och bara är, ser sig om på röran omkring sig och funderar över vad man kan vänta med till nästa dag, och vad man måste ta hand om nu. Man är trött, det är skönt att sparka av sig skorna och vifta lite på tårna, kanske gör man sig en kopp kaffe eller te, smakar lite på det sista av efterrätten trots att man egentligen är för mätt.

Biblioteket är inte alls klart än, men konturerna börjar kunna skönjas, vi börjar få en överblick både av hur det kan komma att faktiskt bli och vad vi kommer behöva komplettera med. Belysningsfrågan är intressant, och trots att fönstret är ett norrfönster så behöver vi ha blekningsrisken i åtanke när vi placerar bokhyllorna. Bäddsoffan behöver inte bara placeras så att man kan sitta i den (eller ligga i den, vilket faktiskt är bekvämare) och läsa, den behöver också kunna fällas ut så att nattgäster kan ligga bekvämt, och ta sig upp i halvmörker utan att bryta armar och ben.

Så där behöver finnas golvyta. Och så en matta av trevligt slag. Och belysning. Karusellen kommer att få flytta in dit också. Den är en litterär referens, och ska stå i den svarta hyllan.

Vi är på väg. Inte framme, men på väg. Det finns mål och mening med vår färd, och vägen är mödan värd.

Morituri te salutant

Edvin (blyg vän som inte vill säga sitt namn) och Kalle

Detta är Edvin och Kalle. Jag tror att tanken bakom att ge plantor namn är att det ska bli lättare att komma ihåg att de finns, behöver vatten och näring och planteras om och skyddas från hungriga katter (det är den blyge vännens uppgift, han griper sig an den med stort allvar men kanske inte så mycket pondus som kan komma att behövas. Vi får se)

Jag är legitimerad blomstermördare. Krukväxter dör trots, eller möjligen på grund av, mina ömma, men tankspridda och sporadiska omsorger. I trädgården kämpar mossan en ojämn kamp mot gräset och äppelträd löper amok.

Trots detta blir jag då och då inspirerad – det är trots allt väldigt trevligt med levande växter och jag skulle egentligen inte ha något direkt emot en smärre djungel hemma alls, så länge den liksom höll sig vid liv utan att jag var tvungen att pyssla om den bittita och sent och inte plötsligt brast ut i doftande, allergiframkallande, blommor när man minst av allt anade det. Snittblommor, däremot, förhåller jag mig fullständigt kallsinnig till. Det är där Edvin och Kalle kommer in i bilden. Och lägenheten. Som en följd av ett anfall av inspiration och en vag tanke om att även en mycket liten djungel är en djungel. .

Om ni vill kan ni slå vad om hur länge de kommer att leva i kommentarsfältet.

Fortfarande på semester

I fjol sommar var det varmt, och tanken på att bo i en grotta kändes omåttligt lockande när jag fann SvDs lilla reportage och bloggade om detta. Det blev ett av mina absolut mest lästa blogginlägg det senaste året, i princip varje dag är det minst en, ofta fler, som söker på Kappadokien och hamnar här. Så, eftersom jag fortfarande är på semester och tänker semestrande tankar kom jag på att en liten film från detta häftiga område kanske kunde vara uppskattat.

Titta, visst är det en rätt fantastisk plats?

.

Fason på bostadsområden

Ellen Dunham-Jones är en arkitet med siktet inställt på framtiden. Hon undervisar i arkitektur på the Georgia Institute of Technology och sitter i Congress for the New Urbanism. I sitt TED-talk i Atlanta tidigare i år pratar hon om hur vi, genom arkitektur och landskapsarkitektur, kan bygga om förorter och bostadsområden. Gå från dagens ofta tråkiga, sömniga områden av bilvägar, asfaltsöknar, halvdöda dinosaurbyggnader med döda eller döende butiker i till attraktiva, trivsamma områden med utrymme för människor, levande butiker, vackra, individuella hus i levande stadsmiljö, med fler grönområde, hållbar utveckling, promenadstråk, restauranger och en sundare miljö för både växter, människor och djur. Inte genom att ta bort något, utan genom att lägga till och komplettera.

Värmeframkallade tankar

Det är varmt och soligt i Skåne just nu, vilket innebär att ni hittar mig inne, framför datorn, med persiennerna nerdragna och fläkten igång. Solsken är obehagligt, stickande ljust, och den varma luften alltför syrefattig för att vara till någon glädje, så jag ägnar tiden åt att jobba undan en del av det som jag kan jobba undan redan nu av det som bör vara klart när läsåret börjar igen.

SvDs lilla reportage om Kappadokien lockar, tänk en grotta med stabil inomhustemperatur på 16 grader, oavsett årstid, och utrustad med el och internet. Det finns sämre sätt att bo.

Feng Shui

En vän på den här sidan planeten gav samma förslag som vännen från andra sidan gjorde, så jag är på rätt spår nu. Feng Shui är, om jag förstått saken rätt, en teori om att möblernas placering i ett rum påverkar hela ens liv, och eftersom denna idé underlättar viktiga aspekter i livet tolkar jag det som att den är i överensstämmelse med denna teori.

Man blir på gott humör av att möblera om också.

Grannar

Det spelas musik så det ekar i hela trapphuset. Det var nog minst ett år sen det gjorde så senast, och det är så trivsamt! Det finns unga, livsglada människor i huset!

Men det påminner mig samtidigt om en riktigt obehaglig tankegång jag hörde ett par damer på bussen diskutera häromsistens. Den ena berättade om tonårsfamiljen som bodde i lägenheten över henne, hur ungdomarna sprang i trappan, spelade musik och ropade genom fönstren. Varken hon eller hennes gubbe (hon kallade honom så, det lät riktigt kärleksfullt) stördes av det, men somliga av grannarna klagade.

Och, sade hon (och detta fick mig att kallsvettas, att någon ens upplever sig behöva tänka den tanken säger mycket om var vi befinner oss idag!):

Jag är rädd att de rätt som det är kommer att börja klaga på att vi inte klagar på ungarna, att de kommer att säga att vi inte bryr oss om hur ordningen i huset är. Jag ångrar nästan att vi köpte lägenheten.

Kanske bodde hon i ett ovanligt kontrollerat område, jag hoppas det innerligt, men att tanken finns någonstans i Sverige skrämmer mig.

Musikfoto

Låt som berör är temat i dagens Musikfoto, och det är texten vi skall fokusera på. Dags för lite old school hiphop således. Kombinationen sir Elton John och Tupac kan kännas lite otippad men resultatet berör mig in i hjärtat. Ghetto Gospel berättar både om den verklighet många många människor lever i och den dröm om en bättre framtid för alla Tupac närde och ständigt återkom till i sina texter. I texten framhålls det som görs tydligt med den oväntade kombinationen: oavsett vilken bakgrund vi kommer ifrån, vilken hudfärg, sexuell läggning, religion eller kultur vi är sprungna ur, är vi alla människor och tillsammans kan vi bygga något fantastiskt.

There’s no need for you to fear me
If you take your time to hear me
Maybe you can learn to cheer me
it ain’t about black and white ‘cuz we’re human
I hope we see the light before it’s ruined
My Ghetto Gospel

Men istället för att omtänksamt dela med oss av vad vi har så att det räcker till alla och ingen står utan byggs murar med grindar och lås. I Malmö har de första bosättarna i det nybyggda ghettot Viktoria Park flyttat in, och jag funderar över om deras vakter, murar och grindar stänger ute den värld de är så rädda för eller stänger in dem själva?

Kanske funderar innevånarna i denna Gated Community i San Fransisco över samma sak?