#Boktolvan de Montaigne

Jag hade läst lösryckta essays tidigare, trevligt utvalda utsnitt presenterade med viss kontext i antologier, kronologiska och/eller tematiska, och det har gett mersmak. Så när jag nu bestämde mig för att 2015 är året för Morricas #boktolvan-premiär gav jag mig hän åt helheten.

IMG_1248

Jag blev inte besviken. de Montaigne skriver om högt och lågt, stort och smått, han är en reflekterande iakttagare med ständiga referenser till äldre litteratur, till filosofer, tänkare, politiker etc. Han skriver i en trivsamt, lättillgänglig konversationston, korta essäer som alltid tilltalat mig, men först nu, när jag läst hela verket, ser jag hur generös han är med sin egen person. På precis samma sätt som vi i dag får en bild av en person via dennes blogg ger de Montaigne oss en bild av livet och tillvaron för en renässansman med möjlighet att leva ett bekvämt liv, läsa, studera, filosofera och reflektera. Han skriver om vikten av utbildning och kunskap, av att lära sig av andras såväl framgångar och misslyckanden, om kärlek, vänskap, politik och äktenskap och andra slags allianser.

Läs hans texter, men läs mer än de ni hittar i antologier. I ett svep eller som en favoritblogg lite då och då.

IMG_1249

På äventyr i det finstilta

Min blogg, denna blogg, stängdes i natt av WordPress. Utan förklaring, utan förvarning var den plötsligt bara

borta

försvunnen

hade upphört att existera

IMG_0827.PNG

Så jag informerade Twitter, skrev till WordPress och frågade vad orsaken till avstängningen var, ägnade en stund åt att söka en förklaring i det finstilta i avtalet, fann den inte, ägnade ytterligare en stund åt att låta min paranoia sida finna mönster i nyligen timade händelser, och fick sedan förklaringen. Och bloggen tillbaka.

Jag kommer fortsätta länka ordförklaringar, och kanske händer det igen. Kanske inte.

Ännu en konsekvens av äventyren blev denna, född i nattens mörka timmar.

Utmanad

Eftersom hon ställde upp på min utmaning accepterar jag den utmaning CrimsonAnna ger mig.

Vad är det bästa med att blogga?

Bloggen är som Dumbledores skål - ett ställe att placera mina tankar på, utanför mitt huvud, så att jag kan betrakta dem utifrån, återvända och se vad jag tänkt och hur jag reagerat. Ibland har jag därtill förmånen att få del av andras reaktioner på mina tankar, när någon väljer att kommentera på ett inlägg. Dessa kommentarer är alltid, utan undantag, mycket uppskattade.

Vad är det som gör min blogg speciell?

Inget alls. Den är inte profilerad, den är inte tematiserad, den är inte strukturerad. Den bara är. Och det är själva poängen med den. Den bara är.

Hur ser min blogg ut om ett år?

Jag vet inte. Ett år är lång tid, mycket hinner hända, såväl politiskt som klimatmässigt och personligt. Dessutom är det min älskade flickvän som sköter designen, inte jag, så där har jag absolut ingen som helst kontroll. Mycket roligare så.

Vilket var mitt bästa inlägg?

Det är inte skrivet ännu. Hoppas jag.

Vilka bloggar/bloggare inspirerar mig?

Äkta paret Amanda Palmer och Neil Gaiman. Deras uppriktiga ton och intensiva, genuina interaktion med läsare och kommentatorer är en ständig källa till inspiration.

Kloka fantastiska medlemmar av det utvidgade kollegiet, som Anne-Marie Körling, Kristina Alexanderson och Anna Kaya inspirerar och vidgar ständigt mitt tänkande.

Politiska, kulturella, personliga, känslofyllda naturkraften Rickard Söderberg inspirerar och utmanar mig ständigt med sin klokskap, sitt engagemang, sin oräddhet och sin kärleksfulla omtanke.

Ett mycket litet urval ur ett stort fält av fantastiska bloggare. Jag kan inte nämna alla, men ni finns i mitt medvetande och jag uppskattar er alla. Utmaningen skickar jag inte vidare, jag nöjer mig med att tacka Crimson för att hon fick mig att reflektera över aspekter jag sällan sätter ord på.

Överväganden

Det här är min privata blogg. Ingen mer än jag styr vad som skrivs här. Ingen överhuvudtaget styr vem som läser vad som skrivs här. Ibland är det många, ibland är det få som läser inläggen, jag har ingen kontroll över hur många eller vem, och så ska det vara.

Därmed vilar hela ansvaret för varje publicerat inlägg på mig, vilket innebär att jag ständigt överväger om jag faktiskt ska publicera eller inte. Det senaste inlägget jag skrev kommer att publiceras, men inte nu. Det kommer att få ligga och vänta tills tillräckligt lång tid gått för att ingen skall löpa risk att känna sig utpekad. Och det vore förfärligt synd, ty ingen har begått något fel.

Så håll så länge till godo med en liten dans. Det är trots allt torsdag i dag:

 

Morrica, bruksanvisningar och #letsdance #blogg100

Som jag nämnde igår deltar jag i år i fenomentet #blogg100 ungefär på samma sätt som jag monterar IKEA-möbler – utan att läsa bruksanvisningen. Just nu sitter jag och funderar över tagen i rubriken – bör jag ha den med i alla inlägg som ingår i fenomenet? Vi experimenterar lite och ser vad som händer, tycker jag, hur låter det? I dag får tagen vara med.

Säsongens #Letsdance började sändas igen den här helgen, och än en gång konstaterar jag smått uppgivet att tv 4, ännu en gång, bara valt att ha en enda sorts danspar. Man kvinna man kvinna man kvinna i en lång rad blir lite enahanda i längden. Nästa säsong, tv 4, är den tionde. Ansträng er lite och ge oss äntligen lite variation då, ok? Jag ställer upp som okändisbloggare om ni frågar i tid.

Jag kommer ändå att följa årets säsong, såklart, de har ju haft turen att få med den glittrande charmerande exceptionella musikern och artisten Gunhild Carling som deltagare, och henne kan jag inte stå emot.

#Blogg100 – första gången

Hundra dagar är lång tid. Om hundra dagar är sommaren här, soliga dagar, grönt överallt, varma vindar, bara ben. Läsåret är över, de som var elever i klassrum bara veckor innan har gått ut i världen, mot högskolor, universitet, en vinglig arbetsmarknad och en oskriven framtid. Några kommer att ära oss med att lägga till oss på Facebook, ge oss en möjlighet att då och då få en glimt av vilka vägar de tar. Andra lämnar skolgården och försvinner in i en för oss okänd framtid, och vi kan bara önska dem all lycka.

Det går så fort.

Jag tänker ge mig själv ett försök att genomföra #Blogg100 under dessa hundra dagar. Det kommer bli ungefär som vanligt, skola, politik, böcker, miljö, utvidgat kollegium, musik som illustrerar humör, stämning och saker jag av respekt för andra människor väljer att inte blogga om, lite kultur, lite HBTQ, lite flärd och lite nonsens.

Om ni vill kan ni slå vad om hur många dagar jag klarar innan jag glömmer bort att jag är med ;)

 

Är du sökbar lilla vän?

Vi har pratat en del om det faktum att Facebook är en offentlig plats, i lika hög grad som en marknadsplats, uteserveringen på torget eller parkeringshuset vid köpcentrat är det. Hur alla de bilder som dagligen publiceras, alla statusuppdateringar som görs, alla likes, alla kommentarer kan spridas med vinden utan att varken avsändaren eller någon annan har någon som helst möjlighet att stoppa det.

Det är inget att vara rädd för, inget att gömma sig för, men det är något att förhålla sig till, att vara medveten om när vi rör oss i denna digitala offentlighet.

För precis som med marknadsplatsen, uteserveringen, parkeringshuset, köpcentrat, busshållsplatsen etc så är Facebook, Twitter, G+, ja hela nätet platser där vi behöver röra oss, där vi vill befinna oss. Vi möter kollegor, vänner och bekanta, håller kontakten med familjen, nätverkar, vi roar oss, arbetar, handlar och fortbildar oss, vi reflekterar, kommunicera, uttrycker oss, tar del av andras reflektioner och tankar, på sociala media, på bloggar, ja, överallt på alla möjliga ställen.

Men lika viktigt som det är att vi inte är förskrämda när vi rör oss i den digitala offentligheten, lika viktigt är det att vi inte är alltför naivt ogenomtänkta. Det är så lätt att få känslan av att Facebook t ex är lika privat som det vardagsrum där vi sitter och surfar, att de bilder vi lägger upp och de statusuppdateringar vi gör bara når ett fåtal, och kommer stanna där.

Men så är det inte. Alla är sökbara på Facebook numera. Alla, utan undantag. De enda som inte kan hitta dig är de du själv blockat. Oavsett vilka inställningar du gjort.

Nej, panik är inte påkallat. Det räcker gott att veta om att liksom vi inte kan röra oss osynliga i den konkreta, tredimensionella världen så är vi synliga på nätet.